Skip to content

God smak och kreddig kultur

21 februari, 2013

(OBS! Alla namn som nämns i texten på musik och filmer är klickbara, dock är exemplen kanske inte alltid de bästa på respektive artist)

För några år sedan (jag minns inte hur många – gud vad jag är gammal!) var jag och två vänner på en konsert i en park i Stockholm. Det här var nu inte Gessle utan istället ett ytterst kreddigt evenemang, där kreddig musik spelades på en kreddig plats för kreddiga människor. Det var minsann inte kreti och pleti som var och lyssnade utan tvärtom människor med skenande ambitioner om sin egen intellektualism, grandios självbild och dito pretentioner om det egna jagets unikum.

Jag var en av dem.

Vi var alla människor med god smak.

En liten sak slog mig dock när jag jäste i min självgodhet. De församlade var nämligen klädda på ett väldigt egensinnigt och unikt sätt. Där sågs en myckenhet av scarfar, schalar, stickade kläder, randiga strumpor och all den parafernalia som man kopplar till den genomsnittlige hipstern.

Det intressanta var dock att det unika på denna plats var som en uniform. Alla klädde sig unikt men på samma sätt. Inte minst var en unik egenskap avståndagandet från de drägg som inte befann sig i parken just då.

Jag stör mig allt mer på detta, den goda smaken alltså. Detta kanske har att göra med att jag själv börjar få en ganska bred, kanske dålig smak.

T.ex. gillar jag Bob Dylan, Bob Marley, Neil Young, Leonard Cohen, Nick Cave, Rolling Stones, Frank Zappa och Tom Waits. Detta är Kreddmusik.

Dock lyssnar jag mer än gärna på Iron Maiden, Eminem, Hans Zimmer (epik!) och Rammstein. Därtill tycker jag att t.ex. Burzum gjort åtminstone en bra låt, likaså har Manowar, Adele, Saxon, First Aid Kit och för den delen även Warren G. Till och med Prodigy har gjort en låt som faktiskt inte är så dum. Detta är inte fullt så kreddig musik.

Sak samma gäller numera min filmsmak. Mina favoritfilmer är Fanny och Alexander, De Sju Samurajerna, Das Boot, Pulp Fiction och Kocken, Tjuven, Hans Fru och Hennes Älskare. Dessa är Kreddfilmer (även om det numera är kreddigt att ogilla Tarantino).

Detta hindrar inte att jag fortfarande älskar Die Hard, Blood Diamond, Sunshine, Watchmen, Tropa De Elite och tycker att Ted var den roligaste filmen som gjordes förra året. Dessa är inte fullt så kreddiga filmer.

Slutligen kan väl anföras att vad beträffar böcker har jag läst mina dystra ryssar, mina självmordsbenägna tjecker, tagit mig igenom både finska och polska nationalepos, satt tänderna i min Moberg, avnjutit min Auster, tragglat Divina Comedia, läst och förstått mina tyskar och detsamma kan sägas om mina fransmän. En och annan grekisk filosof och romersk poet har också slunkit ner. Allt detta är Kreddig litteratur så att det skriker om det.

Vet du vad jag läser just nu, käre läsare? A Song of Ice and Fire (“huvaligen, Fantasy!”) blandat med En Man som heter Ove (”Gud förbjude! En storsäljande bok skriven av en bloggare!”).

Med allt detta sagt tycker jag att jag med visst fog kan säga att min smak är ganska bred. Det har den dock inte alltid varit och än idag kan den leda till problem, utöver de skamkänslor jag fortfarande känner för den smak som inte är kreddig.

Ty om jag säger att jag gillar Iron Maiden till kompisgruppen som föredrar sing and songwriters framstår jag som en grobian. Säger jag omvänt att jag tycker om Leonard Cohen till kompisgruppen som lyssnar på hårdrock gör det mig till en snobb och eventuellt till en homofil. Säger jag till någondera gruppen att en del hiphop faktiskt är bra blir jag en paria.

Orsaken till detta är givetvis den goda smaken. Den smak som inom grupper blir en kod för att man är någonting att räkna med. Den leder till fascistoida uttalanden och åsikter. Ta t.ex. fåntrattarnas fåntratt, Andres Lokko. Han beskrev en gång hur en annan människa tyckte om musik x och undrade sedan retoriskt ”sen när är det okej?”.

Detta är vad den goda smaken gör med människor. Den skapar extremister ungefär lika effektivt som debattforum på internet och fotbollsmatcher. Ibland framstår den handla om att man ska tycka om det ingen annan tycker om eller åtminstone inte tycker om längre, då har man skaffat sig sociala pluspoäng.

Och jag är så oändligt trött på det här. Saken är ju nu den att smak är lite lätt subjektivt. Den är omöjlig att kvantifiera och svår att kvalificera – i varje fall om man vill att det sistnämnda ska leda till slutsaten att det råkar falla sig så lyckligt att just det man själv tycker om råkar vara det bästa.

Det här är säkert även grunden till den goda smakens skuggsida. Då det inte går att egentligen argumentera för smak annat än att den kulturella yttringen ifråga berör en är man så illa tvungen att bli extrem, skapa en slags kultmentalitet inom kompisgrupper och förakta alla de som inte delar den egna uppfattningen. Det i sig är ju lustigt eftersom den enda dåliga smaken jag kan komma på är den som sker utan reflektion. Detta sistnämnda är i och för sig endemiskt inom alla grupper med delad smak, man gillar saker som andra gillar, för att andra gillar det. Se där, så var det slut med tankearbetet.

Men till syvende och sist handlar all smak bara om att man blir berörd av det man av slump eller tur råkar konsumera. Och kan inte det få räcka väl med det? Kan vi inte överge fanatismen kring vilken musiker, film eller bok som vi anser vara bäst och bara vara nöjda med den mångfald av smak som trots allt finns i denna värld?

För det värsta med den goda smaken är att den är så exkluderande. I slutändan handlar den goda smaken om att man vill var på en kreddig plats, omgiven av kreddiga människor, lyssnandes på kreddig musik och ha på sig den uniform som är de kreddiga kläderna.

I den stunden man är man säkerligen kreddig, men man är också begränsad till självgodhetens andefattiga skyar.

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    23 februari, 2013 00:02

    Härligt inlägg! Lyssnar på Eminem Sing for the Moment medan jag läser det här och ser att favoritbandet Burzum tar sig in. Det är ganska lustigt med oss människor att vi så enkelt kommer till slutsatsen att just det som jag lyssnar och ser på, samt det jag läser är det rätta och när man så hamnar i en grupp av människor som gillar samma saker så har alla andra fel. Jag tror att vi idag vill framhålla att just jag är den enda unika människan på jorden och att jag har rätt. Detta blir nästan patetiskt när man hamnar i en grupp individer som är uniformerade och kliar varandra på ryggarna av självgodhet. Slutligen skulle jag vilja påstå att min filmsmak är ganska bred eftersom både Repulsion och Planet Terror går ner. Vad gäller böcker så funkar både Orcs och Nietzsche. Musiken har blivit bredare sedan vi började hänga:) Det finns mycket bra där ute i världen och endast en dåre förkastar allting för att det inte låter, ser ut eller är skrivet på ett speciellt sätt.

  2. 8 mars, 2013 16:38

    Äh, OI. Det är väl kul med nörderi och intressen oavsett område, smalt som brett?

    • 8 mars, 2013 17:06

      Jo men det är lite det jag är ute efter. Jag bara ogillar när nörderiet gör att man börjar förakta människor och deras smak…

      Och jag är väl medveten om att jag själv gör mig skyldig till det ibland – det gör mig bara lite obekväm.

  3. 12 mars, 2013 11:55

    Jo, jag förstår vad du menar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: