Skip to content

Europa Universalis III som Hainaut: en saga om imperier och impulskontroll

8 mars, 2013

(Käre läsare, detta inlägg handlar om ett dataspel. Akta dig)

Det finns de som menar att tv/dataspel leder till att människor blir våldsamma och avtrubbade. Jag förstår hur det tänker när det gäller t.ex. CoD eller Manhunt. Dessa är realistiska spel med realistiskt våld som utspelar sig i vår värld.

Men ett otippat exempel på ”försämrande spel” är Europa Universalis III.

Spelet går ut på att man får ta ansvar för en nation/stat/folkgrupp varsomhelst i hela världen (man kan t.ex. spela som Frankrike, Bali eller Kazakiska ryttarhorder) och sedan göra sitt bästa för att överleva och förhoppningsvis även dominera sin omvärld. Man har god tid på sig, 1399-1821, och kartan är i konstant förändring beroende på vilka stormakter som reser sig, faller och ersätts av nya hungriga erövrare.

Det är ett svårt spel. Man kan inte förklara krig hursomhelst utan måste ha en anledning. Allianser är A och O och ekonomi långt viktigare än arméer. De första omgångarna av spelande kommer det gå åt fanders för den som spelar.

Detta är dock pedagogiskt. Ty när man väl spelat några veckor börjar man gradvis bli tillräckligt duktig på att väga diplomati, handel, krig och utveckling mot varandra för att kunna skapa någorlunda fungerande riken. Upproren blir färre, ekonomin börjar komma igång och fienderna blir lättare att via allianser och äktenskap antingen krossa eller desarmera.

Jag spelade länge som Frankrike men tröttnade efter ett tag för att det var för lätt. Likt en kokainist som hela tiden behöver mer extrema kittlingar för att nå njutning och tillslut finner det för gott att injicera heroin i tårkanalerna började jag spela som allt mindre och vekare länder med allt mer svårnådda krigsmål.

Det började med att jag försökte att ena Tyskland med Brandenburg. När detta gick vägen började jag spela som Sverige. Detta resulterade i Mare nostrum Baltici. Det mest extrema exemplet var länge när jag spelade som påvestaten, enade Italien och sedan via marschvägen Nordafrika-mellanöstern-balkan-nordvästeuropa-iberiska halvön återupprättade rom fast i teokratisk tappning.

Sedan började jag spela som Hainaut och det är här vi kommer in på hur EUIII kan försämra din själ, käre läsare.

Hainaut är ett uselt litet landskap i benluxländerna. I EUIII är det fattigt och utan några starka allierade men däremot begåvat med livsfarliga grannar i form av Burgund och Frankrike. Hainaut har inga förutsättningar för att inte bli uppätet av imperiebyggare som är sugna på en lite hors de oeuvre på vägen mot mer reella konkurrenter.

Mitt Hainaut blev dock en makt att räkna med. Mitt första beslut var att avskaffa republiken och instifta kungamakt av guds nåde. Steg två var att chockhöja alla skatter och investera min skrala stadskassa i gåvor till mina större grannar. Steg tre var att återinstifta livegenskap, göra aristokratin mäktig men öppen för idéer och fokusera alla krafter på att mina härar skulle vara kvalitativt överlägsna sina fiender. Gradvis kunde jag äta upp mina mindre grannar och utnyttja det faktum att de faktiskt investerat pengar i så grå företeelser såsom ekonomi och infrastruktur. Det förstnämnda gav mig nämligen digra krigsskadestånd och det sistnämnda gjorde det lättare för mina arméer att marschera.

När min allierade Burgund efter några hundra år av trogen tjänst som internationell storebror slutligen började kollapsa avvecklade jag bryskt vår allians och förklarade omedelbart krig efter att ha skickat ut mina spioner för att skapa ett causus belli. Omvärlden godtog mina svepskäl och mutor och lät mig därmed ostört äta upp de delar av dagens Holland som burgunderna omoraliskt nog hade ägt i hundratals år. Här återfanns stora befolkningar och rika landskap som med vist styre och naket våld införlivades i det långsamt växande Hainaut. När dessa landskap var säkrade kunde jag säker på min sak vända blicken mot resten av mina små grannar. Dessa allierade sig vänligt nog med varandra mot mig och sålunda gick de att äta upp i ett enda renhjärtat krig. Resultatet var att den villervalla av små, fria demokratier som utgjort Benelux nu bestod av en klädsamt auktoritär enhet.

Här någonstans var mitt anseende i Europa av oklara själ svärtat och en upprörd omvärld började snegla nyfiket på mina nyligen erövrade/befriade territorier där mina riddare, glada, lärde bönderna att veta hut.

Som tur var uppskattade den franske kungen de gåvor jag skickade till honom, vilket var för väl eftersom de hästar, teserviser och annat brick a brack jag skickade honom varje månad höll på att knäcka min bräckliga ekonomi (denna hjälptes något av att mina knektar i fredsperioderna inte fick någon mat). Dessa gåvor ledde till att en allians mellan Hainaut och Frankrike kunde upprättas i nådens år 1523.

Dock var alla Tillfällen uttömda för min del i Europa. Frankrike fanns i väst, de brittiska hundarna i norr och österrikarna i söder och öst. Sålunda fann jag det för väl att börja vända blickarna utåt. Skepp skickades iväg söderut och lyckades slumpa sig till Elfenbenskusten. Här fanns det en myckenhet av guld och infödingar och eftersom de sistnämnda saknade en flagga men jag däremot besatt ett stort behov av likvida medel lät jag utropa en koloni i Västafrika. Lokalbefolkningen störde denna plan men sjukdomar och krutvapen hade snart gjort ”Nya Hainaut” till en stillsam och folktom plats.

Söder lockade dock fortfarande, så medan mina kolonister skeppades iväg för att gå ett gruvligt öde till mötes i Västafrika började min flotta återigen segla söderut. Kring Kongodeltat hade hedningarna haft mage att utropa ett självständigt land. Detta kunde givetvis inte tolereras, de kunde ju på (extremt lång) sikt hota mina besittningar i Europa, ja hela den civiliserade världen. Sagt och gjort övertalades påven att förklara korståg mot de kätterska spiritisterna i Kongo. Fienden uppvisade stor list genom att bo i gräshyddor och använda stenvapen, kamouflage för det hot de utgjorde mot mig och Kristenheten, men blev tillslut besegrade av mina tappra knektar.

Efter att ha kristnat Kongo förde mina skepp mig till en främmande kust. Lokalbefolkningen dyrkade kor och elefanthövade gudar, djur som vi i Hainaut anser bör befinna sig i grytan snarare än kyrkan. Detta barbari kopplat till det faktum att mina skepp vid det här laget var så medtagna att de omgående behövde gå i hamn ledde till att krig tråkigt nog behövde förklaras mot ett antal indiska stater. Som tur var hade mina djärva knektar lärt sig att använda kanoner medan avgudadyrkarna drog runt med sina pilbågar vilket ledde till att Ceylon och södra Indien rättfärdigt kunde läggas under Hainauts fasta hand.

Här någonstans fann mina upptäcksresande öar där det växte kryddor. Turligt nog bodde det (snart) ingen på dessa vilket ledde till att Indonesien även kunde bli en del av Storhainaut. Det fanns förvisso några usla små öriken som angrep mina knektar och missionärer med vässade mangoskivor men efter ärorik kamp gav Gud de Hainautska vapnen seger.

I min godhet fann jag det här för väl att lugna ner mig en stund. Detta hade givetvis inte (egentligen) handlat om rovgirig erövring utan om en civiliserande mission, de arma satar som bodde i Indien, Indonesien och däremellan liggande fäbodar förtjänade att upplysas. Det var rentav min plikt. Sålunda byggdes tullhus och domstolar i de nya provinserna. De gamla kätterska religionerna/sederna/kulturerna/traditionerna avskaffades och rakryggad katolicism infördes. Mina nya medborgare reagerade inte med tillbörlig tacksamhet utan reste sig ett flertal gånger för att omkulkasta mitt rättfärdiga styre. Turligt nog hade expansionen gjort Hainaut rikt vilket ledde till att medel kunde avsättas för den viktigaste ingrediensen i alla civiliserande uppsåt: tungt bestyckade infanteridivisioner.

Efter cirka 50 år av civiliserande fanns det inte längre så många människor i de nya provinserna men de som gjorde det hade övertalats i det kloka att betala sin skatt, gå till kyrkan och bruka sin jord. Ett orosmoln var dock de rester av barbarer som fortfarande klamrade sig fast vid Malacka. Jag förklarade prompt krig mot dessa med den nobla motivationen att ”det ser fult ut på kartan om de fortsätter att existera”.

Tråkigt nog visade det sig att Malacka var allierat med Kina.

Trettio år av krig och konflikt följde i södra Kina. Mina knektar lyckades i glansfulla fältslag besegra mångdubbelt av de underbeväpnade fienderna men kejsaren tycktes alltid ha fler soldater att ersätta de stupade med. Min trogne allierade Frankrike passade på att erövra en bra bit av Japan (som också hade förklarat krig mot mig) och drog sig sedan glatt ur konflikten. Hemma i Europa började snart befolkningen knorra, de begrep inte vikten av att betvinga det potentiella hot kineserna utgjorde, istället stirrade de sig blinda på de kollossala förluster som mina livegna härar drabbats av. Men lagom till att deras knorr och benägenhet att göra uppror börjat bli irriterande kollapsade Kina i ett hav av upprosmakare och argsinta bönder. Imperiet splittrades i ett antal mindre riken som jag under de kommande hundra åren kunde glufsa i mig.

Resultatet av allt detta var att min handel välsignades med thé och porslinsvaror.

Där någonstans slutade jag spela. Men jag hade även lärt mig någonting av allt detta.

Det var att det nog är nyttigt att sådana här impulser kan släppas lös i dataspel istället för i verkliga livet.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. Marskalken permalink
    10 mars, 2013 18:45

    Idag nådde de svenska fördelningarna Rysslands stilla havskust. Det var en bra idag

  2. Marskalken permalink
    11 mars, 2013 18:12

    1943 Kaiserreich modden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: