Skip to content

Goda nyheter (!)

14 mars, 2013

Jag stod och småtjurade över disken och lyssnade på radion. Som alltid blev jag mest irriterad. Om irritationen inte uppstår p.g.a. nyheterna i sig gör den det p.g.a. hur nyheten förmedlas. Denna radiosession var givetvis inget undantag.

Först kom ett reportage om östra Kongo. I det fanns båda ingredienserna för frustration. Dels för att konflikten bara fortsätter och inget görs för att åtgärda den, dels för att studio 1:s reporter ställde frågan ”men vad är orsaken till konflikten?” (den stackars inhyrda experten var tvungen att svara att eländet i Kongo – som har otaliga politiska, ekonomiska, militära, interna, externa, postkoloniala och sociala orsaker som absolut inte går att sammanfatta på ett tiosekunderssvar – har en ”komplex” grund).

Min småsurhet fortsatte när radion skulle sätta tänderna i Wilhelm Agrells senaste bok om Afghanistan och den svenska insatsen där. Det Agrell (som generellt sett är förträfflig) ville peka på var framförallt att regeringen fört riksdagen bakom ljuset (vilket generellt sett inte är så förträffligt). Det SR (som generellt sett är förträffligt) fastnade på (vilket var mindre förträffligt) var att svenska skyttesoldater i något sammanhang avfyrat 50,000 skott mot fienden.

Utöver att detta inte tycktes vara Agrells centrala poäng (detta förmodligen för att han är medveten om att man inte bedömer huruvida någonting är ett krig eller ej baserat på hur mycket ammunition som avfyras) finns det något störande i manin för patroner. För saken är nu den att det aldrig definierades i reportaget hur länge svenska skyttar hade varit aktiva vid det här tillfället eller hur många de var. Men säg att det handlade om 50 knektar som avfyrade 50,000 patroner över en veckas mer eller mindre aktivt stridande. Enkel mattematik leder till att svenskarna då avfyrade strax under fem magasin var. Detta är att betrakta som synnerligen återhållsam eldgivning, betänk att amerikanerna under Vietnamkriget (en annan asymmetrisk konflikt) lyckades dra iväg ungefär 50,000 patroner per stupad fiende. Patronåtgången är alltså i detta sammanhang inte så spektakulärt eller ens intressant vilket gör den mindre relevant att oja sig över i radio.

Men sen kom vi till den goda nyheten.

För Österrike firade nyligen 75 årsjubileet av Anschluss, ni vet den där lilla incidenten när österrikarna utan meningsfullt motstånd gick man ur huse för att fira den förlorade sonens (Hitlers) återkomst 1938.

Jag har länge tyckt illa om Österrike för deras hantering av sin historia. Länge har man närt ett historiebruk som kretsat kring självidentifieringen som Hitlers Första Offer. Att österrikare slogs under tyska fanor under hela andra världskriget, var överrepresenterade bland lägervakter och inom Allgemeine SS samt vad det blev av nationens judiska befolkning om 250,000 medborgare talade man lite tystare om.

Detta ska ha lett till en kultur av tystnad och av att inte ställa obekväma frågor. När Josef Fritzl öppnade sin lilla källare för omvärldens kamerablixtar och stolt visade upp den där… andra familjen var det många som undrade hur det kunde komma sig att ingen (t.ex. hans enfaldiga fru och lika enfaldiga grannar) inte märkt någonting. Men förklaringen återfanns eventuellt i just denna tystnadskultur. Om man växt upp i ett land där det anses ofint att fråga farfar varför han var stationerad i en liten polsk by vid namn Oświęcim och luktade gas och aska när han kom hem på permissionerna frågar man inte grannen varför han burit ner mat i källaren det senaste decenniet.

Så jag förväntade mig inte speciellt mycket av 75 årsjubileet. Men sen kom Österrikes president och förvånade mig.

Han sa nämligen i sitt tal att Anschluss förvisso var förenat med stort lidande för österrikarna men att det även var behäftat med en stor skam. Han sa till sina landsmän att de behövde ta tag i sin historia och på allvar göra upp med den, att det inte går att gå vidare utan att se tillbaka.

Så det var en god nyhet och den verkar inte komma helt ensam. Inför det tjeckiska presidentvalet var det nämligen en politiker som menade att det kunde var dags att göra upp med de så kallade Benešdekreten. Dessa inbegrepp nämligen att man efter Andra världskriget fördrev i runda slängar 3 miljoner tyskar som bodde i dåvarande Tjeckoslovakien varav vissa därtill hade gjort det en längre tid. En uppskattning säger dessutom att ca 200,000 tyskar mördades av tjecker, en annan att ca 1,3 miljoner människor dog under färden från bl.a. Tjeckoslovakien till Tyskland efter kriget.

Så både Österrike och Tjeckien är eventuellt på väg att göra någonting (väst)tyskarna sysslat med sedan 60-talet – att göra upp med sin historia.

Detta är en strålande nyhet. Om man ska lära sig av det förgångna finns det en poäng i att inte bara lära sig de saker nationen ska vara stolt över utan även de svarta händelser som nationen ska skämmas för.

Kanske är detta en generell trend. Kanske kommer polackerna kunna erkänna att Auschwitz låg i Polen och att den senaste polska pogromen gick av stapeln på 1960-talet om en 50 år. Kanske kommer turkarna kunna medge att Armenierna ”for lite illa” under Första världskriget om tiden bara får gå. Och vem vet, låter vi det gå tillräckligt lång tid kanske japanerna kan lära sig att Nanking inte bara är fin stad utan att den även har någon form av koppling till Japans fälttåg i Kina.

Fast på det där sistnämnda får vi nog vänta i ytterligare 200 år.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: