Skip to content

Irak efter tio år och en svår lärdom

19 mars, 2013

Det har ju nu i veckan firats tioårsjubileum av invasionen av Irak 2003. Statsvetare, historiker och journalister har försökt skriva någon form av bokslut över projektet. Var det bra? Var det dåligt? Var det moraliskt förkastligt eller hade det kanske några goda konsekvenser? Och inte minst är en återkommande fråga: vad kan man dra för lärdomar av kriget?

Själv är jag illa rustad att skriva en sådan text. Orsaken till detta är mycket enkel. Det var den första militära och politiska konflikt jag faktiskt engagerade mig i. Vad jag minns fördes ett antal pubertala debatter om ämnet på min gymnasieskola. De som identifierade sig som vänster (som undertecknad) var emot kriget, de som identifierade sig som höger (de som saknade själ) var för det. Oavsett går det enkelt att konstatera att vår argumentation var färgad av emotion snarare än information.

Så för mig finns det en trave av åsikter och känslor från tonåren som är direkt förknippade med invasionen av Irak. Jag satt uppe sent på natten när Bush kom med sin direktsända anfallsorder och hatade karln. Mitt tonårs-jag kunde inte förstå hur någon vid sina sunda vätskor inte kunde begripa att invasionen var orättfärdig och därtill skulle leda till ett hav av blodspillan.

Därmed kan jag inte förhålla mig speciellt objektiv till konflikten. Om jag läser en bok om Iran-Irakkriget (något Washington borde gjort innan de förkunnade att det fanns någon form av koppling mellan dessa ondskans axelmakter i en retorisk stilbild som var lika grandios som den var innehållslös) kan jag göra det. Men inte om invasionen 2003.

Så jag är inte rätt man att göra en utvärdering. Därtill vore det höjden av arrogans att skriva ett bokslut över Irakkriget på en blogg.

Sålunda:

Det går att konstatera att den nation som främst gynnades av ett sargat och försvagat Irak framförallt visat sig vara grannen Iran. Något annat som går att konstatera är att kurderna säkerligen är nöjda med Iraks fragmentisering som kopplat till Syriens sönderfall gör att deras drömmar om ett självständigt Kurdistan plötsligt ser ut att finnas inom räckhåll. Detta kan leda till konstaterandet att några som oroats av invasionen och nu säkerligen är än mer oroade än någonsin är turkarna. Sålunda syntes invasionen inte riktigt lyckats stabilisera region, något man på planeringsstadiet tänkte sig att undanröjandet av Saddams skulle leda till.

Men dessa geopolitiska och för den delen realpolitiska spörsmål är kanske mindre intressant än den moraliska domen. För en av de främsta stridsfrågorna innan, under och efter kriget var konfliktens rättfärdighet. Detta är dels Bushregimens fel då denna ville utmåla det hela som ett fälttåg i paritet med bekämpandet av nazismen, dels antikrigsrörelsens fel då denna (vi) gärna ville utmåla konflikten som det mest omoraliska sedan Vietnamkriget.

Så här i efterhand kan man ju då rent moraliskt säga att Saddam är borta (bra), att den regim som efterträtt honom har klart auktoritära drag (dåligt), inte minst i sin relation, eller avsaknad därav, till rättsväsendet (dåligt) men att den samtidigt inte är lika vedervärdig som sin föregångare (bra).

Om man ser till moral grundat i handlingars resultat (vilket det finns för- och nackdelar med) framstår invasionen som moraliskt grådaskig. De demokratiska resultaten blev varken så himlastormande goda som Bush önskade eller så mardrömslikt katastrofala som hans motståndare trodde och i värsta fall hoppades på.

Men om man däremot ser moral som baserad på handlingars intentioner blir det givetvis än suddigare. Många har tjatat om den förskjutning av motiv för krig som skedde i Washington. Först handlade det om Al Qaeda, sedan om massförstörelsevapen, sedan om att säkra det irakiska folkets frihet. Ingen av dessa punkter kan sägas ha uppfyllts fullt ut, än så länge. Personligen tycker jag det mest moraliskt förkastliga med hela kriget är den ganska slappa inställningen till vad som skulle ske efter segern. Ty det var ju efter kriget som mardrömmen började på allvar i fallet Irak. Det var ju då som de motsättningar Saddam lyckats hålla nere med våld och förtryck bubblade upp till ytan. Det var ju då shiiter och sunniter började bekriga varandra med bilbomber, dödspatruller, halshuggningar, borrar i knäskålarna, styckmord, massmord och självmord. Det var ju då amerikanska soldater kom att bli ett särintresse för irakierna, detta då de fann det enklare och mer eftersträvansvärt att slå ihjäl sina grannar.

Och hur många som dog är nog omöjligt att veta. Uppskattningarna går mellan hundratusen och en miljon. Frågan är givetvis om man finner det värt att alla dessa människor som hellre hade levat och skrattat dödades i förhållande till de resultat kriget faktiskt fick.

En del säger ja, andra säger nej, ytterligare andra vet inte. Vår utrikesminister menar snarare att moralen är mindre relevant och finner det intressantare att fundera på vad man kan dra för lärdommar av invasionen.

Personligen skulle jag nog säga att den främsta lärdomen man kan dra är att man i den här typen av projekt helst ska ha någon annan plan än blott ”krossa fiendearmén, resten löser sig”. En annan lärdom kanske kan vara att ta ett krig i taget. Situationen i Afghanistan var någorlunda stabil innan 2003 men den slutade vara det i och med att de amerikanska ansträngningarna flyttades från Centralasien till Mellanöstern.

Men en sista lärdom kan kanske vara att ändå återknyta till just moralen. Man vill alltid rättfärdiga ett krig, man vill alltid få det att framstå som en moraliskt nödvändig handling. Men krig tycks ha en tendens att spränga de ramar som vi gett moralen, de leder sällan till några enkla svar utan mest till svåra frågor. Krig som är moraliska är på många sätt en oxymoron, det man kan lära sig av historien brukar i regel vara att krigen är den mänskliga aktivitet då moralen upphör.

Detta är nog ingenting nytt för tidigare generationer, de hade sina konflikter. Men kanske krävdes det tio år av blodbad för att även vår generation skulle dra den lärdomen.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 21 mars, 2013 14:36

    Välskrivet. Man minns ju lite hur det var när det begav sig. Tugget på skolan och så.
    Innaresting.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: