Skip to content

Spec Ops: The Line

29 mars, 2013

(Det blev ett till tv-spelsinlägg, käre läsare, men ha lite tålamod, det här kan faktiskt kanske vara intressant. Så sluta inte läsa nu. Det är en order.)

Jag brukar ibland påstå att det är i jämförelsen man finner det unika. Utan en jämförelse framstår det som är dåligt som sämst och det som är bra som bäst.

Så för att förklara vad Spec Ops: the Line är för något krävs en jämförelse. Det är nämligen ett tv-spel, ett av det där som går ut på att man i egenskap av Amerikansk Hjälte ska nedkämpa diverse utlänningar för att nå diverse mål.

För att se det unika i The Line måste vi jämföra, så jämföra ska vi göra. Jämförelseobjektet kan få vara Call of Duty: Modern Warfare (CoD). CoD är ett extremt populärt spel som går ut på att man, precis som i the Line är en amerikansk, beväpnad turist i mellanöstern. I CoD hamnar man i gräl med lokalbefolkningen som har ovanan att lägga vantarna på diverse massförstörelsevapen och därför måste dödas. Som tur är araberna man dräper (ibland kompletteras de med ryssar) så rysligt ondskefulla att man inte behöver känna några betänkligheter när man skjuter dem. Deras ondska förmedlas genom att de använder ovannämnda massförstörelsevapen, gärna mot civila mål, så att de som gjort CoD kan hamra in vilka fruktansvärda människor det är man skjuter/spränger/bränner/knivhugger till döds. Detta spenderar man sedan resten av spelet med att göra, ty våldet är lika konstant som det konsekvenslöst.

Och inledningsvis påminner The Line om denna tjatiga rutin. Platsen spelet utspelar sig på är Dubai. Staden har blivit ödelagd av en katastrofal sandstorm och en amerikansk infanteribataljon har kallats in för att sköta evakueringen. Detta har misslyckats och spelet utspelar sig en månad efteråt när den man spelar som, kapten Walker – operatör i Delta Force, kallas in för att söka igenom Dubai efter bataljonens högsta befäl, överste Konrad (att Konrad heter Konrad är ingen slump, spelet är baserat på Mörkrets Hjärta).

Och just i inledningen känns det mesta bekant. Precis som i CoD skjuter man diverse bruna människor som är snälla nog att dö när man träffar dem. Men denna likhet är främst spelets sätt att invagga spelaren i en känsla av lugn och säkerhet. Att scenariot och skjutandet känns bekant gör spelaren trygg. Men vart eftersom man tar sig djupare in i Dubai blir saker mer komplicerade. Spelaren träffar snabbt andra amerikanska soldater – dessa har blivit helt förvildade och försöker skjuta ihjäl Walker och hans två kollegor. Efter att man skjutit sina första amerikanska motståndare går allt snabbt utför.

Dubai förvandlas till ett slagfält mellan amerikanska styrkor. Spelaren tvingas konstant göra val, men dessa är alltid mellan två dålig alternativ. Oavsett vad spelaren, i sina försöka att vara handlingens hjälte, tar sig till blir situationen bara gräsligare. Känslan av hopplöshet blir allt värre i takt med att våldet blir brutalare. Våldet är nämligen intensivt och realistiskt. Det är därtill helt hämningslöst. I CoD brukas som sagt våld främst för att väcka hat gentemot fienden, i The Line används det främst för att vecka avsky mot Walker och i förlängningen spelaren själv. Våldet riktas besinningslöst mot civila, vit fosfor regnar över Dubai, sårade krälar runt i sanden och skriker hjärtskärande efter sina familjer. Våldet är inte underhållande, tvärtom fick det mig att må direkt illa. Det kopplat till att alla ens ansträngningar blott leder till att göra en katastrofal situation till en mardröm gör att spelet på många sätt påminner mer om ett skräckspel än om en traditionell shooter.

Detta stryks under av den extremt surrealistiska stämning som inträder i spelets andra halva. Walker lider själv av grav PTSD vilket leder till att det är svårt för spelaren att avgöra vad som sker och vad som är hallucinationer. Dessutom börjar själva spelet uppföra sig underligt. Flera gånger stirrar karaktärer in i kameran och säger direkt till spelaren att ”allt det här är ditt fel”. När the Line laddar dyker det dessutom upp uppmaningar om att det enda moraliskt rätta vore att sluta spela, eftersom allt man gör i spelet direkt förvärrar Dubais situation.

Men man fortsätter likt förbannat att spela. Trots våldet, fasan och känslan av hopplöshet. I mitt fall var det mest p.g.a. känslan av att ifall jag bara lyckades ta mig till slutet skulle nog allting ordna sig. På något sätt. Men när man når vägs ände är det enda som återstår konstaterandet att Dubai hade kunnat överleva om det inte vore för Walkers (dvs. spelarens) gärningar. Det enda som finns kvar är självförakt, illamående och en kall känsla i bröstkorgen.

Kontrastera detta nu med CoD. Där räddas den Fria Världen, ondskan drivs på flykt och hjälten får (antar jag) ta sig hem – framtung av medaljer.

Det är som sagt i jämförelsen vi ser det unika och i detta fall är det unika The Line, en mardröm i dubbel bemärkelse. Det är ett av de bästa spel jag spelat. Det är även ett spel som inte är det minsta roligt att spela, men det är i sig som det ska – allt annat vore fel.

Annonser
10 kommentarer leave one →
  1. lucidor permalink
    29 mars, 2013 13:34

    OK, det får väl bli ett till köp. Frågan är om det blir före eller efter Bioshock Infinite.

    • 29 mars, 2013 14:37

      Gott.

      Infinite är jag riktigt sugen på, skulle nog köpt det bara för dess estetiks skull och nu har ju därtill recensionerna pekat åt att det ska vara riktigt bra också.

      Dock får jag nog vänta tills det går ner i pris en aning.

      Prövat far cry 3 än? Typ skyrim fast med ljuddämpade automatkarbiner och stringent handling.

  2. 29 mars, 2013 23:57

    Vad sägs om att du och jag sätter oss ned med detta någon kväll? Låter mycket lovande i all sin hemskhet.

    • 30 mars, 2013 11:29

      Låter som en idé. Dock finns ingen co-op i spelet så eventuellt kanske herrn utsätts för en slags live-lp då.

      • lucidor permalink
        30 mars, 2013 11:32

        Som man multiplayrade C64-spelet Commando förr tiden alltså – tio minuter var vid spaken och den som inte spelade fick sköta mellanslag (handgranaterna).

      • 30 mars, 2013 11:35

        Those were the days…

        Flickvännen brukade köra quake med en kompis på så vis att den ena skötte tangentbordet, den andra musen.

      • lucidor permalink
        30 mars, 2013 11:41

        Uff! Det låter inte lätt det där. Lite som att nån sköter höger skida och den andra vänster skida vid utförsåkning.

      • 30 mars, 2013 17:40

        Det låter utmärkt. Herrn approves!

  3. kajsatankar permalink
    30 mars, 2013 11:56

    Nja, riktigt så var det inte – vännen skötte styra + sikta och jag skötte själva skjutandet. I GTA3 var det än mer avancerat, där sköt jag respektive stöd för de obscena ljud man även kunde utstöta…

    • lucidor permalink
      30 mars, 2013 11:58

      Mmmmm, och radion måste man ju styra också i GTA. Det låter som en rimlig arbetsfördelning. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: