Skip to content

Efter segern, en jämförelse

3 april, 2013

Jag tjafsade ju i föregående inlägg om Nordkorea samt vad som kan tänkas ske efter en seger efter ett eventuellt krig. Som sagt skulle det bli ett vanskligt företag. Jag sitter och funderar över om det någonsin gjorts ett försök att avprogramera ett folk som så länge befunnit sig i totalitarismens becksvarta mörker.

Det närmsta vi kommer är nog tiden efter det andra världskriget i Europa. Nazityskland hade styrt i tolv år men hade på denna korta tid lyckats göra stora delar av de tyska befolkningslagren rätt övertygade i det rätta och riktiga i Führerns världsåskådning. Men efter den smärtsamma process som var det andra världskriget begynte en ny och på många sätt nästan lika smärtsam process.

Denna var att försöka få lite ordning och reda i världen. I skolböckerna som man konsumerade på gymnasiet ser det hela så lätt ut. Stalin, Churchill, Roosevelt och sedermera Truman träffas på diverse stora konferenser där man har en serie stora middagar och till aperitifen avgör hur Europas framtid ska te sig. I lärobokssammanhang och (skulle jag tro) i det allmänna historiemedvetandet används gärna meningen ”Europa delades nu upp i två block, ett i öst och ett i väst”. Nog tusan stämmer det, men att man vid Yalta, Teheran och andra platser kom överrens om ungefär vilka delar av världen som vilka stormakter skulle kontrollera är ganska långt ifrån att faktiskt operationalisera det hela.

Ty hur Europa såg ut efter kriget (läroboken säger ”låg i spillror”) går egentligen knappt att förstå. Man kan ju alltid älta siffor för att få en stiliserad bild av det hela. T.ex. hade var elfte sovjetisk medborgare dött, t.ex. hade 90% av Warszawa lagts i ruiner, t.ex. hade 20% av Tysklands industri bombats sönder och en bra bit även monterats ner och skickats till Sovjetunionen som kompensation för sveda och verk. T.ex. hade en bra bit av Frankrikes infrastruktur sprängts, t.ex. fanns det ett underskott på män i hela Östeuropa, t.ex. hade Polen flyttats västerut och t.ex. var Italien och Grekland inbegripna i segdragna inbördeskrig.

Att försöka skapa ordning i det här gyttret av elände gjordes inte i en handvändning. Åren alldeles efter kriget präglades av svält i nästan hela Europa (detta är f.ö. grunden till EU:s idag prilliga jordbrukspolitik) som drabbade miljontals och dödade hundratusentals. Att så mycket av infrastrukturen hade förötts av olika härar gjorde t.ex. transport av mat svårt. Att sagda infrastruktur frekventerades av miljontals flyktingar gjorde det hela svårare och att städerna låg i ruiner gjorde det hela nästan omöjligt (detta då bönderna inte producerade något överskott eftersom de inte hade något behov av pengar, dels eftersom Europas valutor blivit urholkade av kriget, dels för att städerna inte längre producerade särdeles mycket som bönderna kände att de behövde). Marshallhjälpen var här avgörande för att få igång Europas ekonomier via riktat stöd, den är även någonting som vi européer på tok för sällan är tacksamma för.

Men utöver svält och ekonomisk ruin fanns även problemet med vad man skulle göra med Europas befolkningar. Våld hade kommit att bli en naturlig lösning på vardagliga problem i många samhällen, därtill var vapen i omlopp på ett sätt som inte setts denna sidan Texas. Slutligen fanns även problemen med de olika inofficiella inbördeskrig som rasade på kontinenten långt efter krigsslutet. I Ukraina, Estland och östra Polen slogs lokala gerillakrigare mot Röda armén, i Italien och Grekland slogs kommunister och socialister mot extremhöger och demokrater, i Frankrike jagade folk på eget initiativ ner kollaboratörer eller människor som kunde peka ut privatpersoner som kollaboratörer.

Det krävdes en hel del våld i Öst- och Sydeuropa samt en hel del kompromissande av moraliskt grådaskig karaktär i Västeuropa för att lösa detta. Men en av de mest komplicerade frågorna kom att bli vad man skulle ta sig till med tyskarna. I Östeuropa kom svaret att bli etnisk rensning av tysktalanden samt en hel del etniska rockader av andra folkgrupper (vilket f.ö. är en av huvudanledningarna till det etniskt homogena Europa Jimmy Åkesson tror har existerat Sedan Urminnes Tider). Men detta löste inte frågan om vad man skulle göra med de tyskar som fanns i själva Tyskland. Det taltes bl.a. om att man helt skulle avindustrialisera Tyskland, men när Sovjet kom att ses som det nya hotet insåg ledare i väst att man kunde komma att behöva tysk industri och tyska infanteridivisioner vid fall av krig med ryssarna (Churchill lät rentav skissa upp en anfallsplan mot Sovjetunionen med ett återuppståndet Whermacht som spjutspets– planen kallades Operation Unthinkable).

Dock förblev tyskarna ett problem. Som sagt hade ju ett flertal röstat på och en majoritet stött nazistpartiet, en del ända in till slutet när den nazistiska kontrollapparaten började riktas mot vanliga tyskar snarare än vanliga Fremdkörper. I den amerikanska ockupationszonen försökte man avgöra vilka som varit nazister genom att helt enkelt fråga via enkätundersökningar. Svaren i dessa var inte alltid helt sanningsenliga men likväl drabbades västmakterna av insikten att för många inom armé och förvaltning varit nazister för att man skulle kunna döma alla – ifall man gjorde det skulle västra Tyskland kollapsa och absolut inte kunna stå på egna ben. Sålunda koncentrerade man sig på de värsta förbrytarna medan de mindre skurkarna fick sitta i en slags arbetsmarknadsmässig karantän i några år för att sedan återgå till sina gamla arbeten. Detta ledde till att majoriteten av den västtyska arméns officerare hade tjänstgjort i Whermacht och ca 10% i Waffen-SS. Detta var någonting som det västtyska samhället kom att göra upp med först 1968.

I Östtyskland var problemet något mindre eftersom Stalin absolut inte hade några ambitioner om att hans del av Tyskland skulle klara sig självt. Sålunda kunde man under glada former skjuta av mängder med förmodade nazistiska funktionärer och ersätta dem med s.k. ”Moskvatyskar” – dvs. tyska kommunister som spenderat halva sina liv i Sovjetunionen. De som inte avrättades skickades iväg till ”omskolningsläger” där de under NKVD:s karga insyn fick lära sig det förkastliga med att vara nazist.

Oavsett öst eller väst så hade fortfarande en stor minioritet av tyskarna sympatier för Hitler så sent som på 1950-talet och en majoritet hade på ett eller annat sätt nazistiska böjelser.

Nå, vad har nu allt detta att göra med Nordkorea? Jo, Nazityskland existerade i tolv år. Nordkorea har funnits i över sextio. Det elände som var att skapa ordning och reda i Tyskland efter den totalitära statens fall bleknar i jämförelse med vad man skulle behöva göra för att styra upp Nordkorea och dess genomindoktrinerade befolkning.

Kanske är detta totalitarismens sista försvarslinje.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: