Skip to content

Tristessen

9 april, 2013

När man sitter och läser rapporter från skolverket, avhandlingar av varierande kvalité och diverse alster skrivna av människor som inte riktigt har ordets gåva (dvs. hela skolverkets personal) är det lätt att undra vad det är man håller på med. Inte minst när det är nästan hjärtskärande vackert väder ute.

Tristessen är ibland det som får åtminstone mig att aktivera mig. När man vandrar på en väg som känns lite väl nednött får detta en ibland att ta ett sidospår, ut till en tidigare icke utforskad stig. Tristessen är på så vis något av en drivkraft. Detta är lite paradoxalt eftersom den gärna uppkommer p.g.a. just bristen på drivkraft.

Men att jag har det tråkigt idag är väl inget mot hur det är i, säg, Nordkorea. Utöver att det nog är ganska vidrigt att bo i Peonyang i största allmänhet blir väl knappast det vardagliga eländet bättre av den molande tristess som måste uppstå av det enkla faktumet att allt är förbjudet eller saknas.

Ibland tror jag att DDR, Sovjetunionen och alla de där betonggrå förtryckarregimerna i Östeuropa kollapsade just för att de var så trista. Efter Stalins glada dagar försvann ju gradvis terrorn i samhället och efter Khrushchevs försvann till och med själva idén om att kommunismen på något sätt skulle leda till en bättre framtid. Det som återstod var ett antal auktoritära diktaturer vars enda bruk av makten syftade till att behålla den. I detta syfte förbjöds mer eller mindre alla kulturyttringar och mänskliga aktiviteter som inte kom direkt ifrån eller åtminstone godkändes av staten. T.ex. ska det varit vanligt att ungdomen i Östberlin lyssnade på the Beatles, men då detta var förbjudet fick de samtidigt lyssna på någon regimgodkänd polska på högre volym så att grannarna inte skulle kunna höra de brittiska trallgossarna.

Ja, fy tusan för att bo i en auktoritär regim som intresserar sig för kulturen. Det innebär ju definitionsmässigt att all kultur som ens på avstånd syntes kritisera status quo inte finns tillgänglig på laglig väg.

Så vem vet. Kanske rasade berlinmuren och öster därom tillhörande auktoritära fäbodar samman för att folk hade det tråkigt.

Samtidigt kan man ibland fråga sig om motsatsen är så mycket bättre. Eller ja, nog tusan är kapitalism bättre än kommunism – därom råder inget tvivel. Men ett problem med mauerfall är att man idag inte har någonting att förhålla sig till, inga Stora Frågor att engagera sig i. Det som återstår är att utrota den egna tristessen och bli underhållen – för politiken har ju gått och blivit så kamrersgrå i och med att varje riksdagsdebatt har kommit att bli en uppfräschad diskussion om statens finanser.

Och på underhållningspunkten framstår ju kapitalismen och demokratin vara väl situerade att tillfredsställa våra allt löjligare behov. Min generation har ju helt tappat hoppet om att man faktiskt ska kunna förbättra världen och istället kastat sig in i särintressen, navelskådande och förkovran. Och för varje liten nisch, för varje litet intresse, för varje möjlighet att underhållas ställer vårt system upp för oss. Vår generation slåss inte för någon Sak utan snarare för rätten att fortsätta bli underhållna. Då detta är fallet kan man i enlighet med Ulrich Beck fråga sig om vårt samhälle i egentlig mening fortfarande går framåt. Det som sker i utveckling syntes ju främst syfta till att vi ska få fler möjligheter att förspilla vår fritid på. Araberna använder sina smartphones för att göra revolution, vi använder våra för att läsa bloggar medan vi väntar på bussen.

Är detta ett problem? Kanske. Om man som jag tror att de fyra viktiga drivkrafterna för innovationer är nyfikenhet, lättja, vinstintresse och tristess är det kanske inte bara av godo att konstant kunna underhålla sig själv. Psykologerna menar ju t.ex. att vi numera får allt svårare att minnas riktig information – det vi kommer ihåg är snarare hur man hittar den. Därtill kanske behovet av att konstant finna förströelse står i vår väg för att faktiskt förändra världen på riktigt. Vi blir hellre roade än utmanade, hellre letar vi underhållning än lösningar, hellre somnar vi in i tramsets eter än tar oss an de viktiga frågorna.

Med detta i bakhuvudet ska jag nu ta mig tillbaka till skolverkets och de dåligt skrivna avhandlingarnas magiska värld, trygg i vissheten att tristessen gör mig gott.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: