Skip to content

Det förhatliga engagemanget

13 april, 2013

Jag var nära på att lägga till ”att demonstrera mot saker som det inte behöver demonstreras emot” i det förra inlägget.

Jag hörde nämligen ett inslag på Studio ett i torsdags som inbegrep det nesliga mordet på katten Birk (mantalsskriven i Göteborg). Upprörda grannar intervjuades, matte och husse likaså, psykologer släpades in i studion för att uttala sig om dådet. Det mest spektakulära var en kvinna som, brinnande av patos, skulle ställa till med en demonstration ”mot våldet” och via denna visa att ”vi inte är rädda”. Människor förväntades dyka upp i hundratal till detta spektakel, bärandes på plakat och utstyrda till katter och tonfallet påminde lite grann om det som nog föregick stormningen av Bastillen.

Jag var nära på att skriva upp det som ett alternativt sätt att underhålla sig på. Det kan ju nu låta lite kallsinnigt eftersom jag själv har katt och därtill är boende med en kattgalen människa, men jag har sällan i mitt liv hört någonting så löjligt som det ovan beskrivna.

Nu ska du vara tyst, käre läsare. Jag vet att åtminstone en del av er reagerar illa på det jag just skrev. Men betänk följande. Demonstrationståget har en månghundraårig koppling till viktiga spörsmål. Det finns idag ottaliga saker som är värda att demonstreras för och emot, våld mot kvinnor, våld mot män, våld mot syrier, Greklands självinsikt, Ungerns val av parlamentariker, Karenfolkets utsatta situation i Burma, ja mot allt de orättvisor och allt det våld som människor rent generellt utsätts för i världen.

I jämförelse med detta är ett demonstrationståg mot kattdråp inte bara löjeväckande utan nästan kränkande.

Så jag var nära att skriva det.

Men sen slog det mig att det är väl bra att Göteborgs allmoge engagerar sig i något. Jag vet att det här är lite av ett återkommande tema på den här bloggen men just engagemang börjar framstår alltmer som en bristvara i vårt samhälle, i varje fall när det gäller politik och/eller samhälle.

Ibland framstår det som att guds död nog kan ha någonting med saken att göra. I det gamla samhället kunde folk engagera sig i religionen. Eller fel, de inte bara kunde utan rentav uppmanades till att göra det. Slentrianateisten invänder här att den typen av engagemang blott ledde till korståg, häxprocesser och Jihad – och detta stämmer ju till vis mån. Men engagemanget ledde även till filantropiska sällskap, antislaverirörelser, otaliga soppkök, medborgarrättsrörelser etcetera. Det engagemang som var religionen var nämligen inte bara brinnande, det var även enande. Det var någonting människor kunde samla sig kring, enas i, ta inspiration ifrån och sedan agera utifrån.

Sedan kom 1900-talet och det religiösa engagemanget ersattes på många sätt med ett politiskt dito. Ideologierna blev våra nya trosskrifter. Slentrianpessimisten invänder här med att detta engagemang blott ledde till Auschwitz och Gulagarkipelager – och visst stämmer även detta. Men det politiska engagemanget, den starka tron på att världen går att förbättra med sekulära medel ledde även till demokratisering, avkolonialisering, EU (som för Västeuropa har varit ett storslaget fredsprojekt), kvinnors rättigheter, välfärdssamhällen och ottaliga konventioner om människor fri- och rättigheter.

Sedan kom 1990-talet och sedan dess verkar det som om luften liksom gått ur vår förmåga att engagera oss. Som sagt har detta kanske att göra med vår tillgång till underhållning, vår konsumtionskultur och en allt mer moraliskt grådaskig värld. Men oavsett orsak framstår det som att bristen på engagemang leder till ett sämre samhälle. Vår förmåga till empati med andra, för att inte tala om våra ansatser att göra någonting åt saken blir urholkad om engagemang och framtidstro tas ifrån oss.

Jag (och många med mig) brukar ofta göra mig lustig över 68:orna och den ganska skarpa kontrast som fanns mellan deras ambitioner och deras resultat. Men de stod ju åtminstone för någonting, de ville ju åtminstone någonting, de kände ju åtminstone någonting. Vår generation gör ju ingenting av detta. Det vi gör är att vi upprörs och sedan, likt politiska guldfiskar, simmar vidare till nästa tillfälle att uppröras/konsumera/underhållas. I värsta fall uppmärksammar vi andra människors engagemang och har sedan mage att ironisera över detsamma. Ironi blir här till den feges och den känslolöses och den ryggradslöses vapen mot engagemanget.

Ytterst är detta någonting som jag tror kan vara hotfullt mot vår demokrati. Ty risken är ju att vi med vårt minskade engagemang blir mindre lämpade att rösta eller helt och fullt slutar bry oss om vad som sker i vår riksdag. Att politiken är tråkig (vilket den verkligen är) är ingen egentlig ursäkt för att inte engagera sig i den. Om inte annat framstår tillfället i så fall vara gott för att göra den intressant och viktig igen.

Så någonstans borde vi egentligen omfamna och upphöja engagemanget.

Även om det gäller någonting så oviktigt som en demonstration för en mördad katt som hette Birk.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    13 april, 2013 13:30

    Mycket bra inlägg, men att engagera sig över en död katt är tragiskt och endast ett tecken på Dumbing Down. Istället för att engagera sig i viktiga saker som att kvinnor fortfarande i vissa fall inte får samma lön som män eller att vi har skenande arbetslöshet är viktigare ting än en satans katt. Jag ser det här som ett bevis på att våra styrande eliter har lyckats. För om vi hellre demonstrerar över en död katt än döda barn i Syrien så är vi ta mig fan inte värda att leva i en demokrati! Engagemang borde vi ha mer av i dagens samhälle, men ansträngningarna borde riktas mot viktigare ting som en bättre psykvård för alla de tusentals människor som istället för att få hjälp begår ett brott istället och blir inspärrade på en anstalt. Ett väldigt intressant inlägg, min käre vän och det tåls att tänka på.

    • 16 april, 2013 21:21

      Jamen tackar.

      Jag håller med om dina invändningar. Dock var det jag var ute efter lite att eftersom engagemanget är så bristfälligt i vårt samhälle är det kanske så att man ska vara glad över att folk engagerar sig i något.

      Sen hade jag också tyckt det var bättre om de tog itu med någonting, du vet, viktigt men ändå.

      • bucharga permalink
        19 april, 2013 21:09

        Jag förstår precis vad du menar. Dock så är nästan likgiltighet att föredra eftersom engagemang över struntsaker som en mördad katt leder bort intresset från viktigare saker. Men det var ett mycket intressant inlägg, min vän:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: