Skip to content

Vem ska leda oss?

16 april, 2013

Engagemang är alltså en bristvara. I varje fall när det gäller viktiga saker.

Kanske beror det på bristen på ledare. Om så är fallet är det ju verkligen synd om oss, som människa vill man ju gärna ha någon som kan formulera en idé om hur världen ska bli och någon som kan leda en därhän.

Nu kanske du invänder, käre läsare, att vi har ledare i Sverige – se på Löfven, se på Reinfeldt. Jag vill dock invända att de inte är mycket att skriva hem om. De två politikerna verkar och har verkat i tider som präglats av politisk och ekonomisk oro men likväl saknar de det jag tror gör en ledare till en Ledare. Nämligen passion och vision. Att Löfven skulle kunna kläcka ur sig ”we’ll fight them on the beaches…” låter inte så troligt. Att Reinfeldt skulle kunna ena Sverige med Det Där Talet Som Ger En Kalla Kårar är inte ett plausibelt scenario. Det man kan förvänta sig av den sistnämnda är ytterligare någon kamrersgrå utläggning om behovet av att ta bort en eller annan skatt, eller någon loj gliring mot regeringen från den förstnämnde.

Ingendera grågubbe verkar har någon idé om vad de vill att Sverige ska bli, detta då de är förhäxade av tanken hur Sverige är.

Det är ibland lätt att bli nostalgisk över äldre tiders ledare. Säga vad man vill om Churchill, Palme, Truman, Bismarck, Fredrich Willhelm IV, Thatcher, Gladstone, m.fl. men något man måste ge dem är att de kunde det där med ledarskap. Kanske beror det på de tider de levde i. Att tiden gör härskaren.

Dock finns det givetvis en baksida med den slagkraftige och passionerade ledaren. Den stavas Chavez, Berlusconi, Putin och dylika kraftkarlar med stor lungkapacitet men begränsat intresse för demokrati och rättsäkerhet. För om man tröttnar på den gråe men effektive teknokraten finns där alltid den eldige men odemokratiske demagogen och lurar runt hörnet. Jag vet inte vad du tycker, käre läsare, men jag föredrar nog oengagerande men demokratisk politik framför den passionerade men auktoritära.

Men om politikerna inte kan leda oss till passionen och känslan av mening i politiken, vem ska då göra det? Efter det andra världskriget hade man nog sagt de intellektuella. Vi känner ju alla till bilden av Sartre, Said, Camus, Köstler, de Beauvoir, Tingsten, Althusser, Arendt, Levi, m.fl. som eldade på folket, gav dem ledstjärnor att förhålla sig till, verbaliserade deras tankar och talade om idéernas och moralens vikt för människan. Nå, utöver att denna bild (som alltid) är något felaktig uppstår ju i dagens samhälle ett enkelt problem. Detta är givetvis bristen på intellektuella. Det verkar vara någonting som främst drabbat den anglosaxiska världen och därmed givetvis även Skandinavien men är naturligtvis av ondo. Utan de intellektuella saknar vårt samhälle individer som kan arbeta med och debattera idéer, inte minst idén om vad syftet med våra samhällen kan tänkas vara. Utan dem återstår ekonomiprognosernas hegemoni över vad som bör betraktas som viktigt.

Jag och andra med mig har redan skrivit om detta tidigare, så det är inte så meningsfullt att älta varför den intellektuelle är en utdöende art. Men ett addendum till detta beklagliga faktum kan ändå vara värt att lufta.

Ty när de ovannämnda intellektuella majestäterna verkade var världen enklare att begripa sig på. Eller fel, det var den väl inte men den uppfattades som sådan och som bekant är det relevanta inte hur verkligheten är beskaffad så mycket som hur människor uppfattar verkligheten – det är ju det sistnämnda vi agerar utifrån. Men under efterkrigstiden var världen en enkel plats. Vi hade öst, vi hade väst och vi hade den tredje världen. Det var det vi behövde förhålla oss till och det som vi behövde uttala oss om. Men i dagens värld med dagens informationsteknologi får vi en allt mer korrekt och därmed komplicerad bild av vad som sker i vår omvärld. På den gamla goda tiden hade man nog sagt att inbördeskriget i Syrien var enkelt, folket har rest sig – sålunda är det på rebellernas sida man skall vara. Idag kan vi väl säga detsamma, dock krävs ottaliga reservationer p.g.a. de lika otaliga obehagliga inslag och individer som figurerar i oppositionen (al Qaida-krigare är inte gärna någonting man kan stödja och vad tusan ska de bli av Alawiterna efter Assads fall?). Allt detta är information vi har och som vi kan känna till vilket gör det svårare för oss att ta ställning. Detsamma gäller de (få) man idag kan missta för intellektuella. Även de känner till världens komplexa beskaffenhet och sålunda får även de svårt att ta ställning, och vad är en intellektuell utan en ställning att inta?

Men om politiker och intellektuella inte kan tända vårt engagemang och våra passioner eller för den delen leda oss vad återstår? Positiva människor skulle kanske säga folket självt. Vi har ju en högre grad av utbildning idag än någonsin förr, samt förmåga att uttrycka oss varsomhelst och närsomhelst.

Dock är jag böjd att invända. Vi är inte mycket till ledare, ens av oss själva. Utöver tidigare nämnda behov av konstant underhållning verkar vi i största allmänhet sakna själva förmågan att uttrycka oss vettigt. Vi är för mycket av vindföljar och för ointresserade för att uttala oss intelligent. Ta exemplet Fukushima. Plötsligt var hela Sverige mot kärnkraft. Argumenten som luftades var att länka till youtube och Tage Danielssons monolog om Harrisburg. Huruvida det gick att koppla Fukushima (eller för den delen Harrisburg) till svensk kärnkraft var o-i-n-t-r-e-s-s-a-n-t. Vi var emot den nu och det var gott nog.

Faktum är att jag tror att det är vi, folket, den otvättade massan, som utgör mycket av grundproblemet och som är en av anledningarna till att vi saknar ledare värda namnet. Vi är en generation som bara kan engagera oss i spörsmål just vi finner intressanta. Vi är små barn som upphöjer våra fåniga behov till allmän lag.

Kanske har vi därmed helt enkelt de ledare vi förtjänar – det är med andra ord inte synd om oss.

 

 

 

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    19 april, 2013 21:17

    Du har nog en poäng att vi har de ledare som vi förtjänar. Det är en högst sorglig tanke och ingen skulle bli lyckligare än jag om vi inte kunde resa oss ur det här patetiska tillståndet och sträva mot det som Nietzsche menade var en übermench. Alla kan bli en übermench, men det krävs en hel del av oss. Vi får se vad som händer i framtiden;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: