Skip to content

The nineties: ett åtal

26 april, 2013

Det var ju mycket om min förtida gubbighet i föregående inlägg. Sålunda kan det kanske vara på sin plats att inleda det här inlägget med tiden innan jag blev en gnällig farbror.

Jag har ett vagt minne från när jag var nio år gammal. Jag satt vid köksbordet och pillade med någonting, bakom mig fanns radion. Ur den kom rapporter från Algeriet och det brutala inbördeskrig som fördes där. Reportern beskrev hur alla sidor bekrigade varandra och civilbefolkningen, hur en massaker skett i en by, hur kvinnor fått sina huvuden avhuggna med spadar.

Mor tittade oroligt på mig och stängde av radion.

Ibland undrar jag hur framtidens människor kommer att se på de tjugo åren efter det kalla krigets slut. Jag skulle tro att det så här i efterhand finns (minst) två narrativ som kan tänkas smyga sig in i historieböckerna.

Det ena narrativet är av det blodiga 90-talet. För trots att historien tydligen skulle ta slut i och med murens fall fortsatte den att rulla framåt och över människor. I det forna Sovjetunionen utkämpades en rad riktigt grisiga s.k. ”post-sovjetiska” konflikter där lokala aktörer med vapen i hand försökte övertyga varandra om vilka grupper som skulle vara med i vilka nationalstater, vilken etnicitet och vilken religion som skulle vara den dominanta, etcetera. Dessa konflikter återfanns i Tjetjenien, Tadjikistan, Uzbekistan, Nagorno Karabach och i det forna Jugoslavien (ej en del av Sovjet men likväl påverkat av kommunismens sammanbrott).

I Afrika tycks det nästan som att de två föregående årtionden samlat kraft för att explodera under 1990-talet. Afrikas 70-tal hade varit diktatorernas tid och dess 80-tal fattigdomens och svältens. Men 90-talet kom att bli krigens tid i Afrika. Somalia brakade samman, Sierra Leone och Liberia förde krig mot och inom varandra. I Rwanda utfördes folkmord som ledde till att det i Kongo kom att utkämpas två konflikter som drog in halva kontinenten och fortsatte för att det helt enkelt var lukrativt för de stridande att låta dem fortgå. I Algeriet slogs islamister mot islamister, islamister mot regimen och de civila krossades emellan dem, i Angola och senare Sudan utkämpades lokala inbördeskrig.

Etcetera.

Så det är ju ett narrativ, men trots att det är både blodigt och dramatiskt tror jag ändå att det är den andra berättelsen som kommer att segra.

Detta är förfallets berättelse.

För orsaken till att historien nu skulle ta slut var ju att väst vunnit. Världen skulle ju nu bli liberal, demokratisk och kapitalistisk eftersom andra alternativ inte återstod. Det var inte bara Francis Fukuyama som svor sig till denna framtidsopptimism utan tvärtom otaliga analytiker och förståsigpåare, även om de sistnämnda kanske inte utryckte sig med den förstnämndes panacé. Och när Kuwaitkriget på ett mycket konkret sätt redovisade västvärldens förkrossande militära överlägsenhet framstod det som att dessa utopiska resonemang bara fått mer stöd.

Men det blev ju nu inte så. Tvärtom har t.ex. Ryssarna återgått till vad som mer eller mindre bör betraktas som Tsarvälde, kineserna har liberaliserat sin ekonomi men hållit fast vid sin teknokratiska oligarki, Iran har förblivit lika bindgalet som alltid och en bra bit av tredje världen försmäktar fortsatt under mer eller mindre autokratiska regimer. Samtidigt är demokratierna i Europa och USA på dekis och brottas med ekonomiska problem som inte setts denna sidan 1929.

Mycket av detta handlar om att västvärlden inte fångade tillfället i flykten. Segeryran efter Sovjetunionens fall var på många sätt befogad. USA och Västeuropa hade chansen att forma om världen, att ta den åt ett mer liberalt håll. Men av olika skäl blev det inte så. Tvärtom är det idag diktaturen Kina som är på uppgång och västvärlden som rutschar utför. Delvis har detta att göra med slaget i Mogadishu – ty efter att den amerikanska befolkningen sett amerikanska soldaters lik släpas genom dammiga gator av en uppretad mobb som soldaterna varit där för att hjälpa försvann med ett trollslag det amerikanska engagemanget för FN-insatser. Det var en orsak till att inget gjordes för att åtgärda Rwanda 1994 (det och fotbolls-VM) samt att amerikanerna var synnerligen ovilliga att ställa upp med annat än flygstridskrafter för att bevara eller framtvinga fred. En annan orsak är givetvis kriget mot terrorismen som förflyttade den amerikanska hegemonens uppmärksamhet från att förändra världen till att ta sig an polisiära problem med militära medel. Ett talande exempel på hur denna frenesi kring terrorism påverkade internationella relationer är när Bush d.y. besökte Indonesien och blott var intresserad av deras antiterrorverksamhet, alltmedan de kinesiska delegaterna diskuterade handelsavtal med indonesierna.

Men givetvis finns det andra orsaker. En är att EU misslyckades med att göra en enad och framförallt effektiv insats i t.ex. Jugoslavien och i andra konflikthärdar. En annan är att den planlagda Marshallhjälp som delgavs det forna Sovjetunionen ledde till en chockliberalisering av ekonomin, som ledde till arbetslöshet i stor skala, som ledde till Putin och avskaffandet av den sköra, ryska demokratin. Ytterligare en anledning är, som Fareed Zakaria påpekat, att länder som saknar institutionella ramverk värda namnet och där äganderätter inte existerar simpelt uttryckt har det svårt att bli någonting som kan misstas för riktiga demokratier. Det sker helt enkelt inte över en natt eller för att en murbit i ett fjärran Tyskland rämnar.

Så hur kommer man se på tiden efter kalla kriget? Tja, personligen tror jag att man kommer se det som de förlorade möjligheternas tid. Man kommer kanske se det som den tid då västvärlden stod i begrepp att vinna allt och förändra världen till det bättre men valde att slå dövörat till.

Kanske kommer man se det som den tid då västvärlden stängde av radion.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 26 april, 2013 20:18

    Intressant och välskrivet som alltid! Dock; är det säkert att Väst verkligen hade möjlighet att förändra världen till det bättre? Kan inte det ses som en analys till viss del sprungen ur kalla krigets dikotoma logik, där det ena av två alternativ alltid måste segra, och bygger den inte också på ett antagande om en viss slags lagbundenhet i historien? Kort sagt, utan att ställa dryga retoriska frågor tills korna kommer hem, är det kanske inte snarare så att eländet kommer sig av att Väst trodde sig ha vunnit möjligheten att förändra världen till det bättre och drabbades av tungt svårmod när det visade sig att detta inte stämde? Helt enkelt tror jag att den polemiska retoriken under kalla kriget, tillsammans med modernitetens framtidstro, skapade en övertro till vilka möjligheter enskilda stormakter och dess block har att påverka sin omvärld och, i grunden, historiens slumpmässighet. Under 90-talet blev det uppenbart att så ej var fallet, och Väst svarar med att stänga av radion.

    Du får förresten ursäkta detaljfixeringen och den kanske inte helt stringenta argumentationen i den här kommentaren, sömnen lyste tyvärr med sin frånvaro under natten…

    • 30 april, 2013 12:57

      HUR VÅGAR DU!?

      Nåväl, du får ursäkta att det tog en stund för mig att svara men till mitt försvar kräver ett intressant och eftertänksamt svar som ditt lite betänketid.

      Nej, jag tror inte att det är säkert (alltså ödesbundet) att väst skulle kunna förändra världen post mauerfall och jag tror även att du har många goda poänger när du tar upp kalla krigets diktoma tänkande.

      Dock tror jag att även om väst kanske inte kunde förändra hela världen hade vi kunnat förändra mycket via en mer aktiv utrikes/försvars/biståndspolitik.

      Låt mig exemplifiera.

      Efter murens fall var ett av de större misstagen att man krävde så pass omfattande avregleringar i det forna Sovjetunionen. Detta hade kunnat utföras mer gradvis vilket hade kunnat avvärja den omfattande sociala och politiska oro som ledde till Putin. Detta gäller dock blott Ryssland, när det gäller de centralasiatiska delarna av Sovjet hade man kunnat visa ett utrikespolitiskt engagemang ö.h.t. Å ena sidan okunskap, å andra sidan ointresse, å tredje sidan en osund vana att kompromissa med diktaturer underlättade för Niyazov och Kaminov i Turkmenistan och Uzbekistan. Detsamma gäller även hur väst tvådde sina händer vad beträffar Afghanistan, ett beslut som ju fått en konsekvens eller två senare.

      Detta med diktatorer gör sig även påmint i Mellanöstern. Ty med kalla krigets idiotlogik var det ju av godo att stödja allehanda äckliga och osunda regimer pga risken att dessa skulle gå över till motståndaren. Efter murens fall fanns ju inte längre detta hot vilket leder till slutsatsen att väst skulle kunna ha gjort långt mer när gäller påtryckningar mot exempelvis Saudiarabien och andra skurkstater.

      När det gäller Afrika och Sydamerika hade ju ett flertal proxykrig förts mellan supermakterna, men när blott en supermakt återstår saknas behovet av dylika konflikter samtidigt som den kvarvarande supermaktens potentiella makt ökar. Även här hade man kunnat utöva mer påtryckningar på de olika gerillor man stött och sedan adlat till regimer och även här hade man i egentlig mening inte behövt kompromissa fullt så mycket med lokala despoter.

      Återstår Kina, ett land som nog skulle varit långt svårare att förändra med annat än goda doser soft power.

      Det som krävts för detta hade nog dels varit ett större engagemang för att faktiskt utöva makt, dels en mer nyanserad världsbild. Därtill hade vi i väst nog även behövt vara mer enade än vad vi var.

      Kontentan är dock att jag tror att vi hade kunnat göra långt mer än vad vi faktiskt gjorde, kanske inte till den mån att vi kunnat skapa en perfekt värld men åtminstone en bättre värld.

      Ursäkta fö eventuella stav-, syftnings-, och tankefel. Det ovan är skrivet på en mobil, på en buss, påväg ifrån VFU.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: