Skip to content

Om en (annan) revolution som nog (också) skulle bli ganska kortvarig

8 maj, 2013

Om man nu till äventyrs satte på radion den första maj gick det att höra en nyhet som är ganska återkommande just det datumet. Denna är (givetvis) att förstamajtågen frekventeras av färre och äldre personer och att deras politiska relevans krymper.

Detta fick mig dock att tänka på att jag ju skrivit ett inlägg (i dagboksform) om den nazistiska revolutionen. Det känns ju direkt orättvist mot den andra sidan (dvs. kommunisterna) att inte förära dem med en berättelse om hur deras sida skulle ha det i sina försök att göra revolt.

Sålunda:

Gamla Stan, Stockholm, 1:a Maj, 11:30

Oktoberrörelsens sex medlemmar hade samlat sig vid kajen. Kamrat Stefans mamma hade sytt upp röda fanor av en gammal duk som vajade i vinden. Kamrat Lisa hade skrivit ut tre bilder (format A4) på Lenin som revolutionärerna klistrat fast på sina plakat. Sebbe och Anders hade inte dykt upp vilket fick kamrat Tobbe att misstänka högerrevisionistiska eller trotskistiska böjelser från de två. Det eller att deras borgerliga flickvänner ville ”umgås”.

Tobbe var dock optimistisk. Han hade tagit på sig sin finaste läderrock för tillfället och detta var trots allt första Maj. Arbetarna och kamraterna marscherade på gatorna och nu borde tillfället vara perfekt för att i sann marxist-leninistisk anda få gnistan i den slumrande arbetarklassen att tändas.

”Kamrater!” ropade han till de sex församlade revolutionärerna. ”1916 reste sig det ryska proletariatet i Moskva mot Tsaren. 1944 grep kinesiska bönder makten under ordförande Mao och införde folkdemokrati i Kina. 1970…” Tobbe blev plötsligt osäker på vilket årtal det nu var Pol Pot och hans laoitsianska proletärer infört demokrati i Vietnam. Han hade ju kollat upp det på sin Iphone på bussen hit, men nu kunde han för sitt liv inte minnas när det var.

Struntsamma tänkte han och harklade sig. ”1970 befriades Asien från det amerikanska styret. Idag, 2013, går vi en ny revolution till mötes. Den svenska revolutionen kommer att sättas jämte den 1918, den 1947 och den 1970!”.

Kamraterna applåderade avaktande. Erik, som var pappaledig, stod med lilla Svetlana i en bärschal och såg orolig ut. ”Tobbe?” frågade han osäkert.

”Det är Kamrat Tobbe som gäller här!” snäste Tobbe.

”Okej, Kamrat, Tobbe. Jag undrar bara om den här revolutionen kommer ta lång tid? Natalie ville att vi skulle hälsa på hennes mamma kring ett så…”

”Revolutionen kräver att vi alla gör uppoffringar, Kamrat” svarade Tobbe.

”Men…” började kamrat Erik.

Tobbe misstänkte att Erik ville komma med ytterligare en kontrarevolutionär invändning och avbröt därför helt enkelt med ett ”Mot Riksdagen!”

Gamla Stan, Stockholm, 1:a Maj, 11:45

Gunnar hade gått med i förstamajtågen sedan hans fackföreningsanslutne far tog med honom 1946. Då hade man demonstrerat mot högertrafik, för kollektiviseringen av jordbruket och sloppandet av motbok. Gunnar varken visste eller brydde sig om vad det var man demonstrerade om nuförtiden. Som han såg det hela var det alltid trevligt med en promenad och då kunde man lika gärna passa på att ta en den första maj. Dessutom regnade det ju inte.

Gunnar kände sig dock redan trött på det hela. Han hade hoppats på att han och hans fru Eivor skulle kunna slinka iväg efter någon kvart och ta sig en fika i gamla stan men av någon anledning hade de hamnat längst fram i tåget vilket skulle göra det lite väl pinsamt att bara lämna det hela. Gunnar tänkte att marscherandet rimligtvis inte kunde fortsätta så mycket längre till – alla hade de väl bättre saker för sig. Barn och barnbarn som skulle passas, kaffe som skulle drickas och dessutom hade hans son visat hur man skulle göra om man ville lyssna på Odla med P1 på telefonen. Men en tradition var en tradition, även om just denna tradition tog lite väl hårt på Gunnars knän.

Plötsligt marscherade majtågets främre del in i sju ynglingar som bar på röda fanor och plakat. En av dem, iförd läderrock, skrek någonting osammanhängande som Gunnar inte kunde höra över trampet av de marscherande och gnisslet från deras rullatorer. Men Gunnar tyckte trots allt att det var trevligt att dagens ungdom kunde engagera sig i traditionerna.

De sju nykomlingarna hamnade längst fram i tåget och gick med raska steg mot riksdagen. Gunnar och tåget följde efter. Han kunde inte dra sig till minnes att tåget skulle gå åt det hållet men han tänkte att det alltid var trevligt att ta sig en titt på parlamentet.

Norra Längan, Stockholms Slott, Stockholm, 1:a Maj, 12:00

Löjtnant Wilhelmsson kände sig trött. Han var trött på högvakten, han var trött på den usla lönen och trött på rekryterna. Hur många av de nya yrkessoldaterna hade han inte själv sett göra värnplikt och varit uppriktigt tacksam över att de muckade? Nu var de här igen och tjatade om att de ville iväg på utlandsmission och inte ”vakta något jävla slott”. Något jävla slott. Det var inget slott, det var symbolen för det svenska kungahuset och orsaken till att Wilhelmsson och hans soldater kallades livgardister. Dagens knektar hade ingen känsla för historia.

Men medan löjtnanten stod och grubblade såg han någonting som fick honom att häpna. Ett tåg med röda flaggor och plakat på Lenin marscherade över bron mellan gamla stan och riskdagen. En uppretad mobb. Kommunister!

Han vände sig beslutsamt mot menige Andersson och gastade: ”Andersson, få hit hela manskapet. De röda tänker begå statskupp!”

Norrbron, Stockholm, 1:a Maj, 12:15

Tobbe kunde knappt tro att det var sant. Han ledde ett uppretat proletariat, bakom sig hade han de arbetande massor som äntligen rest sig ur alieneringen och mot profiten. Bortsett ifrån att revolutionärerna kanske var en aning till åren komna var det här precis som Karl Marx hade förutspått efter 1875 års revolution.

Han skrek högt: ”Kamrater! Revolutionens timma är slagen, låtom oss krossa bourgeoisien!” Han var dock lite osäker på om hans stämma hördes över tågets sorl men stämningen var ändå revolutionär och bra.

Erik tittade oroligt på sin klocka.

Norra Längan, Stockholms Slott, Stockholm, 1:a Maj, 12:20

”Manöver!” vrålade Löjtnant Wilhelmsson, de meniga slappnade av. ”Kommunistjävlarna har äntligen gjort slag i saken” fortsatte han. ”De röda försöker medans vi talar forcera Norrbron för att angripa riksdagen. Detta är en svart dag för den svenska demokratin och blott Vi Få Tappra står mellan den västerländska civilisationen och det asiatiska barbariet”.

De meniga såg förvirrade ut.

”Löjtnant?” frågade menige Persson och fipplade med hakremmen till sin hjälm M/1879.

”Ja Persson.”

”Jag förstår inte riktigt…”

”Förstår inte?!” vrålade löjtnanten i vanmakt, dagens knektar hade uppenbarligen samma dåliga grepp om politik som de hade om historia. ”Det är fråga om en statskupp! Sovjetkramarna försöker avsätta vår moderata regering! Det är vår plikt att kämpa för demokratins fortlevnad!”

Menige Lexell harklade sig blygt.

”Ja Lexell” suckade Wilhelmsson.

”Jo, det är nog viktigt och så” började Lexell. ”Men vi har ju bara tio patroner var till våra ak5:or”.

”Då får ni väl för bövelen se till att de tio skotten räknas” röt Wilhelmsson.

”Men vad gör vi när vi får slut på ammunition” ville Andersson veta.

”Ni har bajonetter” noterade Wilhelmsson bistert. ”I fall det värsta inträffar och ni får slut på ammunition förväntar jag mig att ni använder dem för att sälja era liv dyrt.”

De meniga såg en aning spaka ut, vad hade hänt med karolinerandan i det här förtappade landet?

”Nog!” skrek Löjtnant Wilhelmsson. ”Manöver! Mot riksdagen”.

”Men Almedalenslagarna då?” undrade menige Persson vekt.

Löjtnant Wilhelmsson ignorerade honom och började föra sin tropp mot riksdagen.

Riksdagshuset, Stockholm, 1:a Maj, 12:30

Anders Borg visste inte riktigt vad han skulle göra med all ny information. Utanför riksdagshuset stod ett grånande förstamajtåg och såg bortkommet ut. Samtidigt hade han fått ett märkligt telefonsamtal från en förryckt löjtnant på slottet. Karln hade låtit förvirrad och skrikit om kommunister, statskupper och krävt högre lön. Borg visste inte hur han skulle tolka allt detta.

Fredrik sa ingenting utan såg mest sorgsen ut. Borg hade frågat hur statsministern ville hantera situationen men bara fått tystnad som svar.

Borg suckade. Han började bli både van vid och trött på att få tystnad som svar. Borg harklade sig, Fredrik lyssnade och såg ledsen ut. Borg försökte komma ihåg om de hade haft någon genomgång av vilka åtgärder som skulle åtas vid fall av kommunistiskt maktövertagande men kunde bara komma ihåg de finare aspekterna av RUT. Han suckade åter, Fredrik lyssnade och tycktes gradvis smälta in med den grå väggen bakom honom.

”Jag antar att vi kanske borde ringa polisen” muttrade Borg.

Fredrik lyssnade bedrövat.

Riksdagshuset, Stockholm, 1:a Maj, 12:45

Tobbe försökte hitta någonting att stå på. Han behövde en låda eller något som kunde göra hans brandtal till massorna mer imponerande. De var nu vid riksdagen, folket hade rest sig och den nya Demokratiska Folkrepubliken Sverige skulle snart vara ett faktum.

”Tobbe” väste kamrat Erik medan han febrilt försökte byta en trilskandes Svetlanas blöjor samtidigt som han höll i ett av kamrat Lisas plakat.

”Det är kamrat Tobbe” förmanade Tobbe. ”Vad är det kamrat Erik”.

”Jo klockan är snart ett” svarade Erik.

”Jaha?”

”Jag måste dra nu, Natalie blir galen om jag inte dyker upp hos hennes föräldrar” sa Erik urskuldande.

Tobbe kunde inte tro sina öron. Erik hade uppenbarligen gått och blivit trotskists, han skulle komma att bli en av de första som ställdes upp mot väggen när makten tillfallit proletariatet. Men medan Tobbe funderade ut en lämplig avspisning för Eriks bristande revolutionära tåga såg han till sin fasa att tåget började glesna.

Riksdagshuset, Stockholm, 1:a Maj, 12:50

Gunnar hade ont i benen. Det var trevligt att få se riksdagshuset, det var ju inte var dag, och han tyckte sig kunna se både Anders Borg och Fredrik Reinfeldt genom ett fönster men nog var nog. Klockan var snart ett och det var hög tid för en kaffe och en macka. Eivor började dessutom tjurna till något ofantligt, hon gjorde alltid det när hennes blodsocker sjönk. Sagt och gjort tog han sin hustru under armen och började föra henne mot gamla stan och dess många fik.

Han såg att de flesta andra i tåget började tänka i liknande termer. Alla verkade vara ganska nöjda med demonstrandet och tyckte att det gott kunde vara nog så här. Man hade ju inte hela dagen på sig. De enda som inte verkade vara inne på samma spår var de sju ungdomarna längst fram i tåget, men där hade handgemäng uppstått mellan de unga männen. Gunnar skakade på huvudet men muntrades upp när han såg ett antal flämtande soldater i högvaktsuniform anlända anförda av en löjtnant som såg besviken ut när han såg det glesnande förstamajtåget. Det var trevligt att åtminstone en del unga män fortfarande fanns i det militära. Annat hade det varit på Gunnars tid, då hade alla behövt göra sitt men så var det förståss inte längre i dagens Sverige. Alla tänkte bara på sig själva.

Gunnar fattade Eivors hand och de slog följe med det övriga demonstrationståget på väg mot gamla stan.

På håll kunde han vagt höra sirener.

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. svärmor permalink
    10 maj, 2013 14:15

    WooW, du ska ju skriva en roman. Detta var superbra

  2. weraake@telia.com permalink
    10 maj, 2013 17:52

    Mycket roligt! F

    >—-Ursprungligt meddelande—-

  3. 17 maj, 2013 12:40

    Skönt stuff!

Trackbacks

  1. Om Sigurdupproret: Del 6 – Slaget om Stockholm | Okänd idiot

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: