Skip to content

Lyckan – inför 6:e juni

3 juni, 2013

Men varför tala om mina annalkande hjärnblödningar när man kan skriva om trevligare saker.

Varför inte lyckan?

För visste du, käre läsare, att vi svenskar enligt OECD är det näst lyckligaste folket i världen. Rapporten tog förvisso upp att inkomstklyftorna ökar och på vårt sedvanligt neurotiska sätt var det främst det vi debatterade.

Men ändå.

Näst lyckligast i världen.

Frågar man genomsnittssvensken är det svårt att tro. Vårt kulturella särdrag, vilket jag nu utövar, är ju att gnälla. Gnäll är ju inte just det man tror är resultatet av lycka (och betänk då de arma satar som är lägre rankade än oss i lycko-indexet, deras kafferaster måste vara ett inferno av klagomål).

Man kan ju därför ifrågasätta OECD:s resultat. Jag såg några amerikanska kommentatorer (tror det var på FOX) som gjorde just det. Deras invändning var att amerikaner överlag tjänar mer pengar än australiensare och svenskar (dvs. de länder som satt på plats nummer ett respektive två) och sålunda omöjligen kunde vara mindre lyckliga än andra länder.

Men tar man sig en titt på vad det är OECD var ute efter när de gjorde sin lista går det att notera att det inte är just reda pengar som var den avgörande faktorn. Inkomst var mycket riktigt en aspekt men de mätte även annat såsom tillgången på bostäder, utbildning, miljö, säkerhet och, kanske viktigast av allt, ration mellan arbete och jobb. För det är väl här som västeuropéer skiljer sig från våra kusiner på andra sidan atlanten. De tjänar mer pengar men det är också för att de jobbar mycket mer, ergo har mindre fritid. Och utan det sistnämnda försvinner ju en av huvudorsakerna till att man ska tjäna pengar. Det är ju inte speciellt meningsfullt att arbeta om man inte har någon fritid att spendera sina surt förvärvade slantar på.

Det OECD försöker mäta är i grund och botten det goda samhället. Det är någonting som jag alltid tyckt verkar vara svårt att göra. För när jag är lycklig är det ju när jag inte behöver stressa över något, får vara med min flickvän, äta god mat, ta en öl eller tre med mina kompisar, spela tv-spel och läsa en god bok eller fem.

Det är typ det.

Men att generalisera detta på nationell nivå framstår som svårt. Det är ju nu inte säkert att alla nio miljoner svenskar har intresse av att hänga med just min flickvän, eller tycker att den mat jag gillar är god, eller ens är intresserade av tv-spel (allt detta kan förklaras med de övriga nio miljonernas dåliga smak). Och jag blir ju inte nödvändigtvis lycklig av att göra sånt som andra tycker är kul (melodifestivalen betackar jag mig för).

Men det är väl nu inte så individcentrerat man ska tänka när man tänker på det goda samhället och det (näst)lyckligaste folket. För det OECD i grund och botten är ute efter är inte människors individuella bevekelsegrunder utan snarare deras möjligheter. Det de mäter är bara till viss mån hur människor mår och främst hur människor kan må.

Det kanske är det som är lyckan. Motsatsen, att vara instängd i sitt öde och inte ha några utsikter till förändring, torde väl vara något av det värsta en människa kan utsättas för. Att då ha ett samhälle där alla inom rimlighetens gränser har möjlighet att bli vad de vill, det är det goda samhället.

Och det är via det goda samhället vi som individer har störst utsikt att nå det vi i livet i grund och botten eftertraktar.

Lyckan.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: