Skip to content

Unsere mütter, unsere väter

10 juni, 2013

Det här är inget som naturligt går att koppla till lyckan. Kanske då den glädje åtminstone jag känner över att någon någonstans i Tyskland sett Band of Brothers, konstaterat att det där skulle vi kunna göra bättre och sedan skapat en tv-serie som inte utplånar motståndet utan snarare saknar motstånd. För när tyskarna väl bestämmer sig för att gräva i det där gamla onda kriget så är det ingen, säger ingen som gör det bättre.

Som jag tjatat om tidigare, många gånger, handlar det nog ytterst om att tyskarna förlorade kriget. En förlust leder till att det är hart när omöjligt att bearbeta det förlorade med en air av gloria. Tvärtom leder förlusten till att de som bearbetar det förgånga med kulturen som grävredskap även måste bearbeta den egna nationens svagaste och svartaste sidor och de filmer, böcker, tv-serier, dikter, sånger och sagor som vävs fram blir därefter. De blir bättre.

Vad är då Unsere mütter, unsere väter?

Som torde framgått ovan är det en tysk krigsserie om det andra världskriget. Men detta är en brutal förenkling. Den svenska översättningen av titeln (Krigets Unga Hjärtan) missar på många sätt målet, för de som skapat serien handlar det inte främst om kriget utan snarare om ”våra mödrar, våra fäder”. Det handlar om människor, förvisso unga, som kastas in i det blodklibbiga inferno som var Ostfront och Endlösnung. Men till skillnad från mycket annat som gjorts om denna mänsklighetens svartaste stund utgår den inte från arketyper. Serien utgår inte från å ena sidan nazister, å andra sidan Vanligt Hederligt Folk. Vad den utgår ifrån är människor, människor som har hela Milgrams och Zimbardos forskning mot sig, men som likväl är människor. Det vi har är sammansatta personporträtt där de som i sin själ tror på det hederliga kriget skjuter krigsfångar, där de som tror på humanismen och upplysningen driver ut civila i minfält, där de som vill hjälpa skickar judar i händerna på einsatztgruppen.

Det är med andra ord en serie som inte skyggar undan från de mest barbariska av handlingar, den som förväntar sig att finna någon form av hoppets knorr i det hela kommer bli grymt besviken, det är även en serie som handlar om Tysklands kollektiva förbrytelser i Östeuropa. Samtidigt är det, med dess fokus på människan fri från begränsningar och samtidigt fångad av det hierarkiska tänkandet, en mer generell berättelse. Ty jämte de tyska barbarerna skildras även de ryska barbarerna, de ukrainska barbarerna, de polska barbarerna och de vitryska barbarerna. Serien skildrar alltså ett regionalt, klösande, vansinne som ej blott anfäktar tyskar utan förtär en hel kontinent. Det som ytterst skildras är människan utan hämningar och människan utan hinder, detta är dock den hatiska människan – urapan – bristen på ramar och regler resulterar i ingenting utöver blod och mord.

För en ytterligare styrka med serien är dess tröstlöshet. Vi som ser den vet till skillnad från karaktärerna hur det kommer sluta, inledande framgångar tilltrots kommer Nazityskland att gå under i en dimma av eld och stål. Detta gör att karaktärernas lidande och gärningar är meningslösa. Det de slåss för, ofta med ett inte obetydligt mod, är förgänglit, det de försöker uträtta, ofta med stor skicklighet, är som sand i deras händer, det de drömmer om är irrelevant eftersom dessa onda drömmer kommer gå om intet. Inte ens deras mest fruktansvärda handlingar, dödandet av judar, mördandet av barn, nergången i det ordnade barbari som är totalitarismen har någon betydelse av det enkla skälet att gärningarna inte leder någon vart, utöver till just gärningen i sig. Detta är kanske det mest fasaväckande med hela serien.

Denna malande tröstlöshet genomsyrar serien, och det tror jag är högst avsiktligt. Någonstans är kanske poängen att det ”deras mödrar, deras fäder” slogs för i efterhand var banalt. Kampen var banal på så vis att den var lika omöjligt som det var omänskligt. Men även banal på så vis att den där orkanen av rostigt järn och tårar som var Ostfront utkämpades av de bräckliga och inkonsekventa varelserna vi kallar människor.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    10 juni, 2013 16:46

    Helt enkelt en underbar serie! Var ju tvungen att se den i ett streck efter att herrn rekommenderat den. Jag hoppas innerligt att vi får se mer filmer och serier med den här kompromisslösa berättarstilen. Ingenting är för skrämmande för att visas och ingenting döljs under lögner om någons oantastlighet som tyvärr ofta är fallet med amerikanska krigsfilmer om Andra världskriget som gärna visar upp farfar som en hjälte som slog ut Tigrar med handgranater och farmor som den tappra hemmafrun som tar arbete vid varvet för att det behövs arbetskraft.

  2. 28 juni, 2013 10:24

    En mycket bra serie där scenerierna från Pripijiat kommer stå i en kategori för sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: