Skip to content

Om en fasansfull tanke

1 juli, 2013

Unsere mütterUnsere väter är en bra serie. Den har dock lett till en del intressanta bieffekter. En av dem är att polackerna gått ape-shit.

Orsaken är mycket enkel. Serien skildrar nämligen den polska hemarmén Armia Krajowa som antisemiter. Det här har polackerna funnit anstötligt. Armia Krajowa är idag är en viktig del av polens historiebruk, Timothy Snyder har rentav kallat dess uppror i Warszawa 1944 för ”det moderna Polens skapelsemyt”, så att det är känsligt att kalla dem för det fulaste av alla fula ord (antisemiter) är knappast märkligt.

För AK kämpade hårt för att ett självständigt Polen. Deras operatörer slogs envetet mot både nazister och kommunister, höll ut långt efter kriget för att upprätta en egen stat och infiltrerade Auschwitz för att skaffa bevis för att någonting fruktansvärt höll på att drabba judarna i Östeuropa. Med detta sagt är det inte konstigt att Polens befolkning ser dem som hjältar.

Dock bör tilläggas följande: Polen var ett djupt antisemitiskt land under 1940-talet. Trots att ungefär 10% av landets befolkning bestod av judar fanns en stor misstänksamhet, i vissa kretsar rentav ett hat, mot Davids folk. Jan Gross har beskrivit hur polacker med en inte obetydlig entusiasm deltog i förintelsen av sina grannar under kriget. Vad värre är engagerade man sig även i den slutgiltiga lösningen efter kriget. År 1946 bedrevs pogromer mot judar, utan någon tvingande närvaro i form av Gestapo eller SS. Detta var alltså ett år efter Förintelsens slut och flera av offren hade överlevt Auschwitz. Den sista polska fördrivningen av judar skedde på 1960-talet och är orsaken till att vi i Sverige ö.h.t. har en judisk minoritet. Därtill har t.ex. Christopher Browning pekat på att ovannämnda Armia Krajowa vid flera tillfällen jagade och sköt judar mitt under brinnande krig när de kanske borde haft andra prioriteringar. Detta då, som författaren uttrycker det, ”Armia Krajowa såg det framtida Polen som en motsats till judendomen”.

Här har vi alltså två bilder. En av det heroiska Armia Krajowa (och i förlängningen av det heroiska Polen) och en av det mordiskt antisemitiska Armia Krajowa och därmed Polen.

Det är ju alltid jobbigt när det blir på detta vis. Man får två bilder av verkligheten framför sig som båda tycks trovärdiga, men som likväl är motsägelsefulla. Helst vill man ju ha en korrekt bild av verklighetens beskaffenhet och vara nöjd så.

Men det fungerar sällan så.

Ta Sovjetunionen som exempel. Jag tror att jag vid ett antal tillfällen beskrivit, på denna blogg, hur mycket jag avskyr kommunismen. Den ledde till tiotals miljoner döda, GULAG, Laogai, S-21 och ett underminerande av allt vad demokrati och mänsklig värdighet heter.

Men samtidigt är det svårt att komma ifrån att just Sovjet i, säg, Centralasien faktiskt hade en del positiva konsekvenser. Betänk att i Kazakstan (som innan Sovjetunionen var indelat i ”Den Stora Horden”, ”Mellanhorden” och ”Den Lilla Horden” – ibland bytte man vem som var vem), samma land som förlorade ca 1,3 miljoner människor p.g.a. kollektiviseringen, ledde det sovjetiska maktövertagandet i Moskva till att kvinnorna (dvs. 51% av samhället) fick en plats i samhället. Detta gällde hela Centralasien och likaså gjorde den ökade (eller i vissa fall förekomsten av) läskunnigheten och i förlängningen bildningen. Saken var den att Centralasien och för den delen den ryska landsbyggden som helhet led av en svårartad underutveckling som både Stalin och Lenin tog på allvar och sökte avhjälpa. Skolor upprättades, barn tvingades in i dessa och kom ut som vuxna. De var mer eller mindre indoktrinerade men samtidigt kapabla att arbeta, fortsätta plugga och i vissa fall ha ett drägligt liv. Detta skedde inte för att Lenin eller Stalin var några människovänner, tvärtom insåg de blott att en läskunnig befolkning är en produktiv befolkning, men effekten var likväl att slita bönder och ryttarhorder ur medeltiden och in i moderniteten.

Ytterligare en jobbig bild av verkligheten. Vi kan väl alla enas om att totalitarismen var någonting dåligt. Men här har vi ju ett exempel på att just den kommunistiska varianten på fenomenet gjorde någonting bra, om än i ett enskilt fall och ganska oavsiktligt.

Ett sista exempel kan sägas vara vad som kom att ske i många av de före detta kolonierna efter 1960-talet.

Stora delar av t.ex. Afrika präglades under 1960-talet nationalistiska ledare, somliga populära folkhjältar i stil med Patrice Lumumba i Kongo, andra gamla motståndskrigare som ledarna i Mocambique. På flera ställen ersattes dessa av mer eller mindre korrupta och/eller vrickade ledare under 1970-1980-talen i stil med Bokassa i Central Afrikanska Republiken, Amin i Uganda, Mengistu i Etiopien och (en personlig favorit) Nguema i Ekvatorial Guinea. Dessa herrars excesser banade dock vägen för en ny typ av härskare som vi kanske kan kalla för de disciplinerade despoterna.

Ta exempelvis Paul Kagame, Rwandas president. Ty Kagame ger verkligen ett schizofrent intryck, det han tycks ha lärt sig av folkmordet 1994 är a) massan inte bör styra, b) man kan inte lita på att västvärlden ska komma till undsättning. Med detta i bakhuvudet har han sedan byggt upp ett land som liknade ett slakthus när Kagame och hans gerilla (RPF) tog över det. Ekonomin har tickat igång, någon form av bräcklig försoning mellan hutuer och tutsier har påbörjats och mängder av medborgare har slitits upp ur fattigdom och in i ett högre socialt tillstånd.

Samtidigt vore det korkat att kalla Kagame för en vän av demokratin (betänk a)), tvärtom har Human Rights Watch kritiserat honom för vad som ses som en våldsam repression av oppositionella och meningsmotståndare. Men om man nu vill legitimera detta med att landet är så pass fattigt att folkstyre inte är meningsfullt (ett relativt vanligt försvar av auktoritära regimer) kan man ta sig en titt på Kagames utrikespolitik. Här kan man notera det Andra Kongokriget, en av de värsta konflikterna i Afrikas historia vars utbrott Kagame var medskyldig till, ett smärre folkmord (eller åtminstone folkdråp) riktat mot Hutuer i norra Kongos djungler och träsk samt den Rwandiska armén som utfört sina uppgifter med enorm skicklighet och fasaväckande brutalitet.

Så vad ska man göra med dessa tvetydiga bilder av polacker, kommunister och afrikanska ledare? Var Armia Krajowa hjältar eller antisemiter? Var kommunismen monstruös eller ledde den i vissa fall till utveckling. Bör Paul Kagame ses som en despot eller en visionär?

Jag tror inte någon av dessa beskrivningar stämmer.

Snarare tror jag att sanningen är att alla beskrivningarna är sanna.

Jag vet inte vad du tycker, käre läsare, men jag tycker det är en fasansfull tanke.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: