Skip to content

Någonting vi nog egentligen borde komma ihåg

11 juli, 2013

Jag tror, käre läsare, att vi skall hålla oss kvar vid antisemitismen ett tag.

Ett problem med vårt historiebruk av idag är att vi (eller åtminstone många) inbillat oss, via vårt historiebruk av Förintelsen, att antisemitism var en unikt tysk företeelse.

Det här är inte förbehållet oss förtappade svenskar utan gäller även i högsta grad den anglosaxiska världen. Som exempel kan anföras Daniel Jonah Goldhagen som inledde sin karriär med att skriva en riktigt usel liten bok med titeln Hitlers Willing Executioners. Verket ifråga, som helst bör betraktas som polemik snarare än seriös forskning, gjorde gällande att den tyska antisemitismen (från Luther och framåt) var starkare och mer exterministisk än någon annan europeisk motsvarighet.

Det finns många problem med den här bilden, inte minst för att den har rena dumheter som grund, men för en gångs skull eftersträvar jag inte att skriva (ytterligare en) hagiografi över Tyskland och tyskarna. Det kanske kan räcka med att konstatera Nordtyskland och framförallt Preussen från reformationen och framåt hade en nästan unik grad av religionsfrihet (detta p.g.a. knappa resurser och ett kalvinistiskt kungahus med lutherska undersåtar snarare än människokärlek). Tilläggas kan även att de tyska judarna var de kanske bäst integrerade i Europa vid Hitlers maktövertagande.

Men med detta sagt tror jag att någonting vi glömt men nog egentligen borde komma ihåg är hur pass utbredd antisemitismen faktiskt var i Central- och Östeuropa under 1900-talets första hälft.

Donaumonarkin brukar gärna och med rätta framhållas som en märkligt liberal regim. Stefan Zweig skrev t.ex. både nostalgiskt och lyriskt om den öppenhet, frihet och det medborgarskap som till och med judar kunde uppleva i Österrike-Ungern. Det han tänkte på var dock metropolerna Wien, Prag och Budapest och absolut inte den landsbygd man kan ifrågasätta huruvida han kände till. Den var befolkad av våldsamt antisemitiska bönder för vilka judarna var synonyma med kristi mördare.

Det här var en stark antisemitism som satt djupt rotad i ett flertal Öst- och Centraleuropeiska kulturer. Gregor von Rezzori har skildrat den väl i sin delvis självbiografiska bok En Antisemits Bekännelser. Det von Rezzori beskriver är inte den antisemitism man kan komma att tänka på via titeln, alltså en skrikande hatisk och mordisk antisemitism, utan snarare en antisemitism som hela tiden ligger som ett slags bakgrundsbrus i berättarjagets karaktär. Det är någonting som ligger och pyr i författarens undermedvetna där juden konstant ses som det civiliserade samhällets motsatts, den som står för det smutsiga, anarkiska och djuriska. Att möta en jude på väg till jakten betyder otur (”det visste alla”) och att vara antisemit var någonting bildade människor per definition var.

Den här typen av djuprotad misstänksamhet kunde få både kusliga och förskräckliga följder. Som ett exempel på det kusliga kan tas de utrensningar av meningsmotståndare som skedde efter Pragkuppen 1948. De segerrusiga kommunisterna hade en del att ta igen (deras trosfränder i öst hade trots allt skjutit av ideologiska hedningar sedan 1945) och skred klarögda till aktion. I ett antal rättegångar dömdes människor som hade utgjort eller kunde komma att utgöra en opposition till döden eller straffarbete för mer eller mindre fiktiva brott.  Åklagarna var dock minst lika intresserade av de åtalades etnicitet som i deras ideologiska böjelser vilket gjort att Tony Judt beskrivit det hela som en slag juridisk pogrom.

Ett exempel på när antisemitismen kunde få fasaväckande följder är från 1941. Ty i både Baltikum och Ukraina blev SS-einsatzkommando ofta glatt överraskade då de anlände i hälarna på Wehrmacht, detta då lokalbefolkningarna gjort slag i saken och slagit ihjäl de lokala judarna på egen hand. Ett annat exempel är det idag ganska bortglömda rumänska bidraget till Förintelsen då rumäner på eget bevåg slog ihjäl hundratusentals judar när de invaderade sovjetunionen. Återigen på eget initiativ.

Ytterligare ett exempel är givetvis de polska förföljelserna som beskrevs i föregående inlägg. Ett annat är hur partisaner i Vitryssland bedrev ett eget litet raskrig mot de lokala judarna samtidigt som de bekrigade sovjetiska och tyska förband.

Den här typen av våldsam antisemitism skulle kunna förklaras med att den trots allt fick luft av och under Förintelsen. Detta emotsägs dock av att a) ovannämnda exempel utfördes på eget initiativ av civilpersoner och b) det första världskriget. Ty vanligt förekommande under den första stora konflikten var att frustrerade ryska förband som släpade sig tillbaka från ytterligare ett misslyckat frontalangrepp hanterade sina aggressioner genom att slå ihjäl de judar de kunde få tag på. Det här var inget nytt utan redan innan kriget var det vanligt att ha ”påskpogromer” vid fall av missväxt eller tristess.

Ej heller ska man för den delen tro att antisemitism var ett central- eller östeuropeiskt fenomen. Om så vore fallet skulle Zola inte haft så mycket att skriva om och om jag inte missminner mig var vår egen Strindberg, låt oss säga, avvaktande inställd till judarna.

Ja, jag börjar bli tjatig med mina exempel nu, käre läsare. Men jag har faktiskt två poänger med detta.

Den första är synnerligen simpel och rent historisk. Ty vår förståelse av Förintelsen av Europas judar blir på sin höjd bristfällig om vi inte minns vilken stark klangbotten antisemitismen faktiskt hade i det gamla Europa. Utan denna starka grogrund hade Förintelsens arkitekter haft det långt svårare att sjösätta sitt projekt, om det inte varit för dessa rumäner, polacker, vitryssar, ryssar och ukrainare som mer än gärna mördade sina judiska grannar.

Detta leder även till min andra poäng och den är av moralisk karaktär. Ty tyskarna har gjort upp med sitt förflutna men det är mer än vad man kan säga om resten av Europa. Och det är här jag tror att vi har glömt någonting som vi borde komma ihåg. Ty utan minnet av den fordom så starka och ofta brutala antisemitismen kommer kraven på uppgörelse inte att komma. Polacker, ryssar, ukrainare et al kan fortsätta att argsint slå ifrån sig att deras farfädrar skulle haft någonting med judarnas död att göra eftersom vi inte känner till det.

Det som blir konskevensen är mer eller mindre att de kommer undan uppgörelsen.

Och utan uppgörelsen finns alltid risken för upprepning.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. 11 juli, 2013 21:55

    Bra skrivet! Ytterligare ett exempel på att Tyskland under tidigt 1900-tal alls inte var antisemitismens högborg är det faktum att utvandrade tyska judar i rätt stora antal återvände från Palestina för att ta värvning vid första världskrigets utbrott.

  2. bucharga permalink
    12 juli, 2013 22:48

    Håller med herr Gustaf där! Det har varit allt för enkelt för våra historieskrivare att lägga över allt ansvar på en nation och ett folk vilket är ganska exakt det som nazisterna gjorde under sina glada dagar. Den djupt rotade europeiska antisemitismen har vi kunnat lägga över helt och håller på Tyskland och tyskarna. Vi svenskar var ju till exempel inte alls glada i Israels folk och krävde att de skulle betala stora summor för att få invandra till Sverige och dessutom fick de minsann inte bosätta sig vart de ville. Detta är något som borde tas upp oftare i vår historia. Fast det är väl för svårt för folk idag att kunna ta till vara en så pass komplex sak som detta.

    • 24 juli, 2013 15:56

      Jag tror det där handlar om att vi människor gärna placerar saker och historia i välavgränsade fack. Verkligheten tenderar dock ha en mer oordnad karaktär…

  3. lucidor permalink
    22 juli, 2013 19:20

    Ett av dina bättre inlägg på sista tiden. Du borde bli lärare, tamigtusan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: