Skip to content

Om Sigurdupproret: Del 2 – Den tändande gnistan

26 juli, 2013

Roger Sigurdsson var från början en kontroversiell person. Av samtiden utmålades han som både hjälte (Greider, 2017) och skurk (Guillou, 2017).  En del av de mer hagiografiska beskrivningarna av honom har gett Sigurdsson nära nog messiasartade egenskaper, en glänsande oratorisk förmåga, övernaturlig styrka och änglalik skönhet (Lindeborg, 2017). I efterhand kan dock konstateras att Sigurdsson var en ganska vanlig person, på intet sätt exceptionell – något han själv var snabb med att påpeka. Snarare var det en ren slump att han kom att bli symbolen för resningen i Norrköping (Kershaw, 2030).

Vad vi idag vet är att Sigurdsson var pensionär sedan år 2013. Han hade under sitt liv arbetat som mellanchef i en fabrik som producerade inlagda gurkor, hade gymnasieutbildning, röstade principfast på Socialdemokraterna och tyckte om Lövbergs Lila. Faktum är att han innan Schlagerincidenten inte gjort några som helst avtryck i samhället utöver ett flertal argsinta insändare till ett antal lokaltidningar (Kershaw, 2030, Sigurdsson, 2019).

Sigurdsson var med andra ord långt ifrån den självklare revolutionäre ledaren.

Eventuellt ett foto på Sigurdsson

Eventuellt ett foto på Sigurdsson

Den 7:e maj 2017 skrev Sigurdsson ett argt formulerat brev till Rosenbad där han i upprörda ordalag invände mot riksdagens beslut att olagligförklara Melodifestivalen. Han poängterade att det för honom knappast var vitalt att Melodifestivalen fanns kvar men att han ändå kände att det var både onödigt och snobbigt att göra den olaglig. Sigurdsson brann verkligen inte för Schlagern men ”… folk ska väl få se på vad de vill?” (Sigurdsson (Red. K-G, Karlsson), 2019, sida 13).

Brevet besvarades inte vilket ledde till att Sigurdsson den 13:e maj författade ett nytt. I detta kände han en dubbel upprördhet, dels p.g.a. Melodifestivalen, dels för att svaret på hans första brev uteblivit. Han menade att han i egenskap av svensk skattebetalare hade rätt till åtminstone ett svar, om än kanske inte medhåll. Sigurdsson var återigen tydlig med att han var en enkel man som fann Melodifestivalen vara ett enkelt nöje, en avslappning i en hektisk vardag. Han kunde för sitt liv inte begripa varför ”… snorungar som skriver på sina mobiltelefoner ska få bestämma vad vi som inte bor i Stockholm får och inte får se…” (Sigurdsson (Red. K-G, Karlsson), 2019, sida 17).

Återigen kunde det vid detta tillfälle gått annorlunda. Hade någon sekreterare på rikskansliet bemödat sig med att ge Sigurdsson ett svar framstår det som rimligt att denne, tillsynes foglige, medborgare hade nöjt sig med det och ägnat sina krafter åt någonting annat (han ska exempelvis vid denna tid även varit djupt engagerad i Norrköpings cykelvägar, bänkplaceringar och rastplatser för hundar) (Sebag-Montefiore, 2021). Men då både riksdag och regering tagit ett tidigt sommarlov, nöjda med den nya lagen, skedde inte detta. Då fick Sigurdsson nog (SOU-rapport 2018: 350, 2018).

Den 20:e maj 2017 gick Sigurdsson till Norrköpings rådhus där han ville protestera mot den av riksdagen förda politiken. Rådhuset hade dock stängt för lunch vilket ledde till att Sigurdsson i vanmakt började skrika ut sina klagomål mot rådhusets dörr. En mindre folkmassa samlades nu. Flera började långsamt skrika med. Larmet ledde till att fler och fler människor anslöt sig, fler och fler skrek ut sitt missnöje och långsamt började folkmassan förvandlas till en demonstration. Sigurdsson hissades upp på demonstranternas axlar och fördes genom Norrköping i (här är källorna oeniga) triumf eller förvirring (Kershaw, 2030; Sebag-Montefiore, 2021).

Vid Tyska torget släpptes den av olyckan skapade revolutionären ner och en stund av osäker stillhet la sig över scenen. Men det var vid detta tillfälle som Sigurdsson skrev in sig i historien, det var här han gjorde det val som kom att ses som den tändande gnistan i den svenska katastrofen.

Sigurdsson bestämde sig för att hålla tal.

Talet spelades inte in och blott vittnenas utsagor återstår för eftervärlden. Dess innehåll har därtill starkt påverkats av vem det är som beskrivit det. En källa hävdar att Sigurdsson skanderade:

Arbetare! För länge har vi lidit under det kapitalistiska oket! Generationer av proletärer har med händerna knutna i fickan slavat under bourgeoisiens piskor. Men nu är det nog! Med Lenin i ryggen och Stalin för ögonen skall vi marschera mot kapitalets utsugning och profit! Vi ska slipa våra bajonetter mot gatstenarna, krossa klassamhället och ge gratis tandvård till de behövande. Avanti! (Lindeborg, 2017, sida 1).

En annan källa menar dock att talet löd på följande vis:

Allt är sossarnas fel! Det vi ser nu är resultatet av att vi ännu inte privatiserat riskdagen och rättsväsendet. Om vi hade fått göra det hade detta förbud aldrig skett och vi hade kunnat njuta av frihet, marknad och Carema!” (Gudmunsson, 2017, sida 1).

Dock har senare intervjuer med överlevande ögonvitten pekat på att talet var av mycket annorlunda karaktär än vad man inbillade sig under det efterföljande inbördeskriget. Sigurdsson ska snarare, på bred östgötska, ha sagt någonting i stil med:

”… eh… tja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag är en vanlig enkel man som tycker om Melodifestivalen, och så. Egentligen tycker jag att det är väldigt onödigt att göra den olaglig, och så. Folk ska väl få se vad de vill och alla måste väl inte se sånt som de gillar på Söder i Stockholm… eh… jag förstår faktiskt inte varför de tycker så mycket om randiga kläder och dåligt kaffe och vita datorer där… och så?” (Kershaw, 2030; Sebag-Montefiore, 2021).

Tyska torget, lugnet innan stormen

Tyska torget, lugnet innan stormen

Tråkigt nog hade Sigurdsson ingen mikrofon vilket ledde till att hans åhörare (som vid det här laget omfattade tiotusentals personer, inklusive hans, en smula förvånade, fru Eva) inte hörde ordentligt vad han sa. Istället verkar en slags viskningslek utbrutit där Sigurdssons budskap först förvanskades, sedan missförstods och till sist radikaliserades. Så det något förvirrade talet om Söder kom först att översättas till att Sigurdsson inte tyckte om Söder, till att han hatade Söder, till att han ansåg att Söder måste utplånas. Den uppretade folkmassan reagerade såsom folkmassor gjort i tusentals år och hurrade över det de uppfattade som en blodsbesudlad agitation (Bergwall & Sundin, 2025; Kershaw, 2030; Sebag-Montefiore, 2021).

Det var här en annan historisk aktör äntrade scenen. Den som eftervärlden endast känner som ”Tommy”. Tommy har, precis som Sigurdsson, fått en nästan mytologisk status. Vissa har valt att se Tommy som en kontrarevolutionär flåbuse (Lindeborg, 2017; Greider, 2017; Schön 2019), andra som någon som Såg Hotet och Skred till Aktion (Fröberg, 2033; Idebrant, 2033) med alla de därtill tillhörande karakteristika som den politiska färgens glasögon skänker en människa. Senare forskning har, som alltid, påvisat att samtidens uppfattningar snarare var missuppfattningar. Tommy var en ung, nyutexaminerad polis. Han tycks ha varit nervös när han anlände till demonstrationen. Han skulle tillsammans med ett fåtal (icke sommarlediga) poliser å Norrköpings vägnar lösa upp mobben som ju saknade demonstrationstillstånd (Kershaw, 2030; Sebag-Montefiore, 2021).

När folkmassan såg poliserna uppstod genast stor ilska. Sigurdsson vände sig förvånat mot konstaplarna för att se vad som stod på. När han såg Tommy höjde han långsamt handen, liksom för att lugna den uppenbart unge och nervöse konstapeln. Tommy måste ha missuppfattat gesten, ty det var i detta ögonblick han höjde sitt tjänstevapen. Sigurdsson tog ett steg närmare poliserna, återigen förmodligen för att lugna dem, och öppnade sin mun för att säga någonting. Det är oklart om orsaken var nervositeten eller den starka värmen den där soliga majdagen, men av någon anledning avfyrade Tommy ett skott. Och precis som ett annat berömt skott 1914 ledde slump och olycka till att en ovan skytt träffade och att det träffande skottet var dödligt. Precis som den gången, 103 år tidigare, blev konsekvenserna katastrofala (Kershaw, 2030; Sebag-Montefiore, 2021).

En tystnad sänkte sig över torget efter att den skarpa smällen från pistolskottet klingat ut. Eva Sigurdsson lutade sig över sin döde make med tårar i ögonen och försökte skaka liv i honom. Folkmassan var chockad. Sedan blev den vredgad. Sedan blev den våldsam. Detaljerna om vad som skedde med Tommy och de fem andra poliskonstaplarna är för groteska för att det inte ska vara obscent att återge dem här. Deras kvarlevor vilar idag under den stora bronsstaty föreställande dem och de andra poliser som dödades under Sigurdupproret som idag pryder Tyska torget i Norrköping.

Schalgerrörelsen hade nu fått sin martyr.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. 26 juli, 2013 13:18

    VILKEN FEST! Särskilt där Fröberg och Idebrant – självklart – står på Konstapel Tommys sida 😀
    Avslutningen var mycket emotionellt laddad, snyggt!

    • 26 juli, 2013 13:19

      I egenskap av representanter för Leviathan framstår det som rimligt ;).

      Tackar, nästa borde komma på söndag och involverar statens agerande, marschen mot och stormen över Nyköping.

  2. lucidor permalink
    26 juli, 2013 14:01

    😀 Tur att jag kan få fortsatta uppdateringar i mobilen, annars hade jag banne mig suttit inne hela helgen för att inte missa fortsättningen, trots finvädret ute.

  3. bucharga permalink
    26 juli, 2013 14:32

    Nu djävlar börjar det hända saker! Ser fram emot fortsättningen och det är skönt att det fanns folk i din berättelse som insåg det stora HOTET mot vår älskade Leviathan!!

    • 26 juli, 2013 15:08

      Hehe, jorå. De tre nästkommande inläggen blir nog de mest dramatiska.

      Ang. Hotet: Hjältar allesammans!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: