Skip to content

Om Sigurdupproret: Del 3 – Plundringen av Nyköping

28 juli, 2013

Roger Sigurdsson begravdes vid Motala Ström den 20:e Maj. Trots hans sörjande hustrus protester sänktes han ner i en ganska slarvigt grävd grav och täcktes av drivor med Schlagerparafernalia. Den grupp som åhört Sigurdsson (nu kallad för Sigurdianerna) började marschera norrut den 21:a maj. De verkar ha saknat både ledning och tross, men vreden efter Sigurdssons död fick dem att fatta beslutet att marschera mot Stockholm och riksdagen (detta p.g.a. en feltolkning av Sigurdssons tal om ”Söder”) (Englund, 2020).

Dock förelåg stora logistiska problem. Sigurdianerna saknade i alla meningsfulla termer förberedelser för ett fälttåg. Deras första impuls efter Torgmassakern den 20:e Maj hade varit att intensivt plundra de lokala systembolagen. Detta resulterade i en kaotisk natt då berusade Sigurdianer vandrade runt på Norrköpings gator, sjungandes Digelo, Digelei, Waterloo, Fly on the wings of love och andra sånger som snart skulle bli synonyma med upprorets alltmer groteska excesser. Plundringens villervalla, men även karnevalsliknande karaktär, gjorde att fler Norrköpingsbor slöt sig till rebellerna, till stor del för att nykomlingarna trodde att det hela rörde sig om någon form av festival. Efter en lång natt av skörlevnad skulle sedan marschen inledas. Dock tycks en försvarlig del av styrkan fortfarande varit redigt påpakad, glömt att ta med sig vapen och därtill inte mer mat än de orkade bära. Detta löstes dock hjälpligt genom att flera rebeller kommit på idén att ta med sig sina bilar, vilka kunde användas för att förvara förråd. Dessa bilkaravaner (bestående främst av Saab- och Volvo-fordon) kom att bli ett av Sigurdianernas mest fruktade förband, anförda av den hänsynslöse Leif Martinsson. Martinssons skvadroner kom att fungera både som transportfordon för livsmedel och sårade samt för furagering. Martinssons Marodörer (som de kom att kallas) var dock få till antalet, detta hade till stor del att göra med att Sigurdianerna var eniga om att rattfylla var fel (van Creveld, 2024; Engström, 2021).

Dock hade Sigurdianerna inte hunnit varken radikaliseras eller ens hjälpligt beväpna sig. Det ledde till att statsmakten här hade ett tillfälle att ingripa under rebellernas marsch mot Nyköping. Så skedde dock ej. Orsakerna är många men de viktigaste torde vara:

1) Den svenska regeringen och riksdagen uppfattade inte Sigurdianerna som ett reellt hot. Inom förvaltningen var man lamslagen inför blotta tanken på ett svenskt inbördeskrig, alternativt avfärdade upprorsmännen som ”fyllesvin som kommer gå hem när de blir hungriga”. Detta ledde till att man vid denna tidpunkt (innan både Nyköpings fall och katastrofen vid Sille gård) ignorerade rebellerna. Den politiska ledningen sakande därtill faktisk kunskap om den här typen av frågor. Så sent som under belägringen av Stockholm ska t.ex. finansministern allt mer frenetiskt sökt snickra ihop ett åttonde jobbskatteavdrag och satt och ältade i ett moras av statistik när T-centralen brändes (SOU-rapport 2018: 350 2018).

Statminsterns fiskehatt, idag finns den som utställningsobjekt på armémuseum med namnet Sveriges Nemesis

Statminsterns fiskehatt, idag finns den som utställningsobjekt på armémuseum med namnet Sveriges Nemesis

2) Den svenska riksdagen och regeringen hade, glada över olagligförklarandet av Melodifestivalen, tidigarelagt och förlängt sitt sommaruppehåll. Statsminister Fredrik hade försvunnit ut till Rosenbad iförd fiskarmössa och med ett antal böcker av Camilla Läckberg i baggaget. Därute hade han sedan varit omöjlig att nå eftersom han stängt av mobilen, dragit ut sladden till alla telefoner, vägrat öppna posten samt informerat SÄPO att ingen skulle släppas i hans närhet under den ”välbehövliga ledigheten” (Försvarsberedningen, 2018; Kershaw, 2029; SOU-rapport 2018: 350, 2018).

3) Sigurdianerna visade sig redan den första dagen av sin existens vara övermäktiga polisens knappa resurser och borde sannolikt redan från början setts som ett militärt hot och därmed ärende. Dock hade försvarsmakten ett flertal problem. För det första ledde riksdagens sommaruppehåll till att ådalsslagarna inte kunde upphävas. För det andra befann sig en majoritet av det svenska insatsförsvaret i Grekland för att framtvinga freden i det inbördeskrig med nitton parter som rasade där (senare kallat Socialbidragsfejden). För det tredje hade svensk materialanskaffningspolitik gjort armén illa rustad för att möta ett konventionellt hot. Det fanns totalt en artilleripjäs i hela försvarsmakten, ett hundratal JAS-plan men inga piloter och samtliga stridsvagnar hade skeppats till Gotland för att något yrvaket befästa ”Sveriges östligaste gräns”. Sålunda hade armén små resurser och fick därtill inga direktiv om avmarsch p.g.a. 1) och 2) förens efter katastrofen i Nyköping (Försvarsberedningen, 2018; SOU-rapport 2018: 237, 2018).

4) Även civilsamhället var oförberett på ett inbördeskrig. Under hela konflikten härskade en känsla av overklighet i människors sinnen. Folk fortsatte att gå till sina arbetsplatser, även om dessa låg i Sigurdianernas marschväg, andra planerade sin semester i Norrköping. På radion sände P1 fortfarande Stil, Odla med P1 och Filosofiska rummet, även när radioutrymmet kunde använts för att varna allmänheten om att stridigheterna höll på att förflytta sig norrut. I allmänhet trängdes nyheten om att Sverige faktiskt befann sig i ett inbördeskrig med annat viktigt som också skedde i nationen. Bonde söker fru hade t.ex. säsongsavslutning vilket givetvis krävde löpsedelsrubriker. Generellt tycks journalistkåren varit osäker på hur den skulle beskriva det som skedde i Norrköping (och sedan Nyköping, Sille och Stockholm). Man hade redan använt orden ”chock”, ”attack” och ”kaos” för att beskriva trosor, kändisgräl och julhandeln vilket ledde till att man saknade ett språk för att beskriva den eld som under sommaren 2017 förtärde Södermanland (Försvarsberedningen 2018, 2018; Schön, 2019; Snyder, 2025).

P.g.a. allt detta vidtogs inga egentliga åtgärder för att hejda Sigurdianernas marsch, eventuellt hoppades statsmakten på att problemet skulle försvinna av sig självt.

Resultatet av Sigurdianernas foragering

Resultatet av Sigurdianernas foragering

Det var nära att så skedde. Marschen mot Nyköping blev ett veritabelt stålbad för Sigurdianerna. Den nästan totala bristen på förberedelser inför fälttåget gjorde att hungern drabbade rebellerna efter bara några dagar. Det löstes bara delvis genom en allt mer hänsynslös plundring av de småorter som kantade E4:an mellan Norrköping och Nyköping. Inledningsvis ska Sigurdianerna ha velat betala för det de tog, men gradvis radikaliserades de i takt med att deras trupper började svälta ihjäl till följd av logistiska tillkortakommanden (van Creveld, 2024; Englund, 2020). Snart började brinnande byar, vägkrogar och McDonalds-restauranger kanta horisoneten där Sigurdianerna marscherade.

Det var alltså en helt annan styrka som anlände till Nyköping 30:e maj än den som tågat iväg från Norrköping. Under resans gång hade deras agg mot centralmakten, bitterhet över Melodifestivalen och deifiering av Sigurdsson förhärdat och förstört dem. Ej att förglömma hade deras nästan slentrianmässiga plundrande, inte minst av diverse systembolag förråat dem (Engström, 2021; Johansson, 2024).

Det är nog detta som var orsakerna till den storm som nu sköljde över Nyköping. Poliser hade kallats ut för lugna ner Sigurdianerna, dessa sveptes åt sidan och ska enligt vissa källor ha steglats (Applebaum, 2031). Hemvärnet hade eventuellt kunnat hålla de fortsatt illa beväpnade rebellerna stångna men i ett förräderi som inte skådats sedan Sveaborg visade sig hemvärnets befäl, Karl Ehrensabel, vara en devot schalgerlyssnare. Ehrensabel slöt sig därför till Sigurdianerna och gav dem även nycklarna till ett flertal vapenlager. Han gav dem även information om var man kunde hitta ammunitionsdepåer längs med E4:an, vilket gav rebellerna möjlighet att fylla på förråden under marschen mot Stockholm (Englund, 2020). Därefter marscherade, de nu beväpnade, rebellerna in i den helt försvarslösa staden.

Statsborna kunde höra Sigurdianerna på långt håll. Under marschen hade de skaffat sig ovanan att spela Lotta Engberg och Loreen på högsta volym ur sina fordon. Dessa fasaväckande ljud skallade nu genom Nyköping. Borgarskapet började plocka ihop sina tillhörigheter för att fly. Detta väckte Sigurdianernas vrede. De hade förväntat sig en folklig uppslutning men möttes nu av vad de kom att kalla ”Musikförrädare”. Deras ilska, behov av livsmedel samt nu nästan kemiska behov av alkohol ledde till att ”staden stacks i brand och hälften av borgarskapet sattes till svärdet” (Englund, 2020, sida 631).

Än idag är Nyköping en förkolnad ruin. På den svartnade hög med tegelstenar som en gång i tiden var Nyköpings Rådhus står det än idag klottrat ”Fly on the wings of love, fly baby fly”.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    28 juli, 2013 13:25

    Mycket bra idé av sigurdianerna att kalla oönskade element för ”musikförrädare”. Det är en nästan kommunistisk vaghet över vilka dessa faktiskt är.

    • 28 juli, 2013 16:59

      Absolut. Men i vagheten finns även en exakthet – det handlar ju trots allt om de som inte är som oss.

  2. lucidor permalink
    28 juli, 2013 14:58

    En viktig fråga – Ansluter de sig till den nazistiska konspirationen att A skall stämmas till 440 Hz, eller spelar de i den av laroucherörelsen förespråkade 432 Hz?

    http://www.svd.se/kultur/ar-dagens-musik-felstamd_8022944.svd
    http://www.larouche.se/node/3379 😉

    • 28 juli, 2013 17:07

      🙂

      Det är givetvis en central fråga för vår förståelse av Sigurdianerna. Det råder en hätsk akademisk debatt om ämnet där den s.k. ”Göteborgsskolan” bestämt hävdar att då Sigurdianerna i grund och botten var militanta schlagerfantaster var de även stockkonservativa och föredrog 432 hz. Mot detta har vi den s.k. ”Lundaskolan” som argumenterar för att Sigurdianernas antiauktoritära hållning gör att de per definition omfamnade 432 hz.

      Vänskaper och karriärer har krossats i svallvågorna av denna fejd.

      Sigurdianerna själva har ännu inte uttalat sig i frågan.

      • lucidor permalink
        28 juli, 2013 23:02

        Å andra sidan har väl aldrig en schlageranhängare varit negativt inställd till tonartshöjningar…?

      • 28 juli, 2013 23:21

        BWAHAHAHAHAHA!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: