Skip to content

Om Sigurdupproret: Del 4 – Slaget vid Sille gård

29 juli, 2013

Karl Ehrensabels liv bland Sigurdianerna blev mycket kort. Efter plundringen av Nyköping påträffade rebellerna en samlingsskiva med Rolling Stones i hans bil. Ehrensabel ställdes prompt inför ståndsrätt och avrättades under ordnade former efter en rättegång som varade i en kvart (Applebaum, 2031).

Plundringen av Nyköping fick dock fler och större konsekvenser. Den första var att Sverige började vakna inför det hot som Sigurdianerna faktiskt utgjorde. Det första ledde till det andra vilket var att statsmakten äntligen började agera. Efter att tidigare sett Sigurdianerna som ett stort, men illa organiserat, fylleslag började nu försvarsministern på eget bevåg (detta då statsministern fortfarande var onåbar, annat än via de vykort som han ibland skickade till rikskansliet) organisera en motstöt. Försvarsmakten var som nämnts fortfarande illa föreberedd för uppgiften, men trots detta kunde två kompanier med skyttsoldater från Livgardet och Skövde skrapas ihop för att möta rebellerna vid Sille gård i närheten av Vagnhärad. En mer långsiktig åtgärd var att kalla hem ett antal stridsvagnar ifrån Gotland som dock inte kunde delta i striderna kring Sille (Försvarsberedningen, 2018; SOU-rapport 2018: 237, 2018; SOU-rapport 2018: 350, 2018; SOU-rapport 2018: 401, 2018).

sigurdianernas marschväg

Sigurdianernas marschväg

Det hela var dock mycket illa organiserat. P.g.a. de låga soldatlönerna var det ungefär en tredjedel av de inkallade knektarna som överhuvudtaget inte dök upp vid sina mobiliseringsplatser. Därtill hade en något optimistisk materialanskaffningspolitik tillsammans med de hårda striderna i Grekland resulterat i att det helt enkelt saknades ammunition och tung materiell till de svenska styrkorna. Den enda form av understöd infanteriet erbjöds var Sveriges ensamma artilleripjäs (av knektarna döpt till Betnér) som även den hade en ytterst begränsad mängd granater. Soldaterna som skulle komma att möta rebellerna vid Sille hade kunnat haft tillgång till pansarskyttefordon men även de flesta av dessa var i Grekland eller magasinerade, dessutom fanns efter Nyköping en känsla inom försvaret att det var bråttom. Sålunda skickades skyttesoldaterna ut i strid i obepansarade lastbilar snarare än PF90:or (Försvarsberedningen, 2018; SOU-rapport 2018: 237, 2018; SOU-rapport 2018: 350, 2018; SOU-rapport 2018: 401, 2018).

Slaget vid Sille gård inleddes den 10:e juni. De svenska soldaterna hade förlagt sig i ett skogsbryn samt på själva Sille gård. De utgjorde en styrka om 253 soldater och officerare och hade spenderat dagarna innan med att förbereda slagfältet samt evakuera civila ifrån omnejden. För de svenska veteranerna har resterna av Sille idag kommit att bli en vallfärdsplats, där samlas soldater varje år för att allvarsamt åminnas slaget. Den 10:e var dock knektarna inte fullt så allvarsamma. Få av dem hade någon erfarenhet av strid och för de flesta påminde detta mest om en vanlig, småtrist fältvecka. Flera satt och lyssnade på musik i sina smartphones och åt godis, någon läste en bok, andra pratade förstrött om den åttonde säsongen av Game of Thrones (”för mycket transportsträcka” var det allmänna omdömet) (Försvarsberedningen 2018, 2018; Johansson, 2024; SOU-rapport 2018: 237).

Klockan 11:30 började dock skyttesoldaterna, som satt och svettades i sina värn, höra tonerna i Fyra Bugg och en Coca-Cola. Sigurdianerna hade anlänt. Rebellerna hade svängt av E4:an och marscherat längs med Gamla E:4an när de såg skylten ”Sillekrog”. Med nästan barnslig förutsägbarhet hade Sigurdianerna sökt sig mot krogen i jakt på sprit. Dessutom ansåg de Gamla E4:an vara en ”finare promenadväg”. Sigurdianerna fann Sillekrog och dess toxiner, spankulerade förbi Lammsjön och Sillebadet, skrämde upp några badgäster, men lyckades via detta placera sin styrka i ett utsatt läge mittemot det skogsbryn där de svenska förbanden fanns förskansade. Rebellernas frontförband, som utgjordes av hundratals av Leif Martinssons marodörer, kom nu farandes i full karriär över fälten. De åtföljdes av ca tjugotusen lätt beväpnade och ordentligt berusade Sigurdianska fotsoldater. När svenskarna såg denna anstormning var det många som inte kunde tro sina ögon, insikten att kriget faktiskt var över dem började långsamt landa i deras sinnen. Veteraner från den brutala Grekland-missionen insåg vad som for genom knektarnas tankar och började sålunda sparka ihop en ordentlig skyttelinje. De svenska plutonerna knycklade som ett kollektiv ihop sina Snickerspapper och gjorde mekanismrörelse (Fröberg, 2033; Försvarsberedningen 2018, 2018; Johansson, 2024; SOU-rapport 2018: 237).

De svenska soldaterna öppnade eld mot de fientliga frontfordonen med granatgevär och kulsprutor, flera av personbilarna sattes i brand och den efterföljande eldgivningen från automatkarbiner och Betnér hade en förödande verkan på Sigurdianernas fotfolk. Så här långt höll den svenska linjen. Fiendens bristfälliga vapenutbildning samt förberedelser ledde till få svenska men desto större Sigurdianska förluster. Därtill läckte brinnande bensin ut ifrån de sönderskjutna vrak som en gång i tiden tillhört Martinssons Marodörer, vilket fick följden att åkrarna som skilde svenskar från Sigurdianer fattade eld. De sistnämnda vägrade avancera genom infernot och medan de grälade med sina bakfulla befäl åsamkades de än högre förluster då de inte sökt skydd. Rebellerna hade givetvis ingen organiserad fältsjukvård vilket resulterade i att de hundratals sårade fick kräla runt i den grönskande sommaridyllen i jakt på diken där de kunde söka skydd (Fröberg, 2033; Försvarsberedningen 2018, 2018; SOU-rapport 2018: 237).

Dock vände krigslyckan vid tretiden samma eftermiddag. Arméns brist på ammunition ledde till en alltmer återhållsam eldgivning och att de modigare av rebellerna kunde börja infiltrera sig runt den svenska flanken. De svenska plutonerna utsattes för en allt kraftigare beskjutning och inom kort hade förlusterna börjat hopa sig i en förskräckande takt. Plutonen som var förskansad i den strategiskt viktiga Sille gård utsattes för en regelrätt belägring men lyckades fortsätta göra motstånd i den nu brinnand gården ytterligare en timme medan staben drog sig undan och förnaglade Betnér. Under tiden utsatte de Sigurdianska infiltratörerna även de svenska skyttegrupper i skogsbrynet för flankeringseld, vilket ledde till ökande förluster. Rebellerna utnyttjade nu luckorna i linjen till att trycka igenom spjutspetsar av Martinssons bilister och återigen hota den svenska staben. Den svenska truppens chef, Överste Kolberg, fattade motvilligt beslutet att beordra en allmän reträtt. Detta visade sig dock vara försent. Sille Gård hade fallit vilket skar av de svenska soldaterna från sin reträttväg. Slaget höll på att gå från en svensk förlust till en svensk katastrof. Det var i detta ögonblick Kapten Petterson fick ett samtal från den eldige Fänrik Fröberg, nyss hemkommen ifrån den grekiska krigsskådeplatsen. Majoren meddelades att: ”första pluton utplånad, andra pluton retirerar, vi i tredje har tagit förödande förluster. Läget är utmärkt. Jag anfaller.” (Försvarsberedningen 2018, 2018; Fröberg, 2033, sida 152; SOU-rapport 2018: 237).

Slaget vid Sille gård

Slaget vid Sille gård

Fröbergs anfall var ett utslag av desperation men det tog likväl Sigurdianerna på sängen. Fänrikens (taktiskt huvudlösa) angrepp drev tillbaks Martinssons Marodörer vilket ledde till att infiltratörerna var tvungna att hasta till deras undsättning. Detta gav den resterande svenska truppen en chans att retirera. Fröberg och hans manskap blev dock kvar och var tvungna att slå sig igenom rebellernas inringning i ett mer eller mindre osannolikt bajonettanfall. Därefter försvann fänriken och han överlevande soldater ut i skogarna utanför Vagnhärad, varifrån de fortsatte att föra ett skoningslöst gerillakrig mot Sigurdianerna under resten av konflikten (Fröberg, 2033).

Fänrikens bravader var dock en av få saker som hade gått rätt under slaget för Sveriges del (samt även någonting som kom att utnyttjas intensivt i fosterlandets propaganda). Det hela var en förödande förlust där 130 svenska soldater antingen stupat eller tillfångatagits. De som föll i Sigurdianernas händer mötte ett fruktansvärt öde, då de tvingades lyssna på Bara hon älskar mig, Fly on the wings of love och Euforia i flera dygn i sträck. Denna tortyr hade dock en kontraproduktiv effekt då svenska soldater i framtiden kom att föredra döden framför fångenskapen (Applebaum, 2031).

Vägen mot Stockholm låg nu öppen.

Annonser
9 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    29 juli, 2013 12:14

    Underbart att den eldige fänriken kör en general Foch! Hade inte förväntat mig mindre av en av Svea Rikes främsta söner:)

  2. lucidor permalink
    29 juli, 2013 12:57

    Vad händer sedan? Kommer di upproriske att få sig ett Waterloo?

    • 29 juli, 2013 13:47

      Oavsett är det en sanning att the winner takes it all.

      • lucidor permalink
        29 juli, 2013 15:20

        Knowing me, knowing you, så kommer jag i alla fall att njuta av fortsättningen!

  3. Marskalken permalink
    29 juli, 2013 17:01

    Men Kaptenen då, vad hände med kaptenen?

    • 29 juli, 2013 18:08

      😀

      Han drog sig undan med de överlevande svenska styrkorna. Om allt vill säg väl med publiceringstempot borde han dyka upp igen på onsdag.

  4. 30 juli, 2013 18:58

    Älskar att det finns en åtskillnad mellan Svenskar och Schlagerkräken!
    Jag får lov att printa ut helversion av den här så man kan återuppleva det hela i fåtöljen….med en konjak!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: