Skip to content

Om Sigurdupproret: Del 6 – Slaget om Stockholm

31 juli, 2013

När de seger- och alkoholrusiga Sigurdianerna tågade iväg från Sille Gård möttes de av en märklig syn. Något hundratal Sverigedemokrater anförda av den idag ökände landsförrädaren Åkesson stod och väntade på dem vid E4:an. Nykomlingarna hade på sig vikingahjälmar i plast och bar sköldar i plywood som de målat med den svenska flaggans färger. Deras ledare förklarade för Sigurdianerna att SD varit de enda som röstat mot Schlagerförbudet och fann det sålunda i egenskap av goda nationaliseter för väl att ansluta sig till rebellerna. Sigurdianerna emottog detta budskap med glädje eftersom de så här långt fått få förstärkningar sedan Norrköping (SOU-rapport 2018: 401, 2018; Åkesson, 2031).

Sigurdianerna i Stockholms län

Sigurdianerna i Stockholms län

Nu gjorde dock Sigurdianerna ett allvarligt misstag. Deras behov av livsmedel och deras allt mer alkoholiserade förband gjorde det nödvändigt att sprida ut huvudstyrkan för furagering. Man bör även beakta att även om Sille gård var en Sigurdiansk seger var det en dyrköpt sådan. Hundratals Sigurdianer hade stupat och någonstans mellan tusen och tretusen hade tillfogats lätta eller svåra skador. Sigurdianernas brist på sjukvård gjorde att mer eller mindre samtliga skadefall försatte den skadade ur stridbart skick, allternativt att den skadade tröttnade och gick hem. Exklusive de sårade och döda återstod blott fyratusen Sigurdianer för marschen mot Stockholm, då resten avdelats för furagering. Den helt otyglade furageringsstyrkan spred nu ut sig över Södermanland och Stockholms län för att hitta förråd. Dessa småförband var mer rörliga än huvudstyrkan men också ömtåligare. De kom därmed under juli månad att utplånas av olika lokala aktörer. Så t.ex. ska en svältande del av Martinssons Marodörer nått gården Torp. Där möttes de av den före detta landsfadern Persson och samt dennes med högafflar bestyckade säsongsarbetare och gick ett gruvligt öde till mötes (van Creveld, 2024; Persson, 2026; SOU-rapport 2018: 401, 2018).

Detta kände man dock inte till i Stockholm vid tillfället. Det enda som var på människors läppar var förlusten vid Sille gård. Flyktingströmmar började nu dra norrut mot Uppsala där bostadsbristen redan var svår vilket ledde till favelan Flogsta som finns kvar än idag. Kungafamiljen samlade ihop några av sina mer fanatiska anhängare ifrån Livgardets Livkompani och gick i exil i Bernadotternas arvsländer Pontecorvo. Orgier anordnades i Hötorgshallen, en allmän plundring av Stockholm inleddes även ifrån Stureplan och den lokala polisen var tvungen att utropa undantagstillstånd för att få bukt med de backslick-uniformerade horderna (Gustafsson, C-G., 2023; SOU-rapport 2018: 401, 2018; SOU-rapport 2018: 402, 2018).

Sigurdianernas återstående styrka marscherade nu mot Stockholm. Huvudstaden låg i alla avseenden helt oskyddad inför rebellernas anstormning. Polisen var fullt upptagen med att slå ner det nyligen utbrutna Stureplansupproret (dessa rebellers krav var än mer diffusa än Sigurdianernas, det rådde blott enighet kring att man krävde gratis champagne och mer housemusik) och de överlevande svenska soldaterna från Sille gård gjorde insatser i förorterna för att bekämpa Sigurdianernas forageringsstyrkor. Natten den 10:e juli svepte de fyratusen rebellerna in i Stockholm till tonerna av När vindarna viskar mitt namn. Som alltid motverkades deras framfart av deras brist på disciplin och tillgång till sprit. Försvarliga mängder av deras ammunition sköts iväg mot diverse byggnader som rebellerna i sitt omtöcknade tillstånd trodde var deras mål, riksdagshuset. Sigurdianerna fortsatte med sina gamla ovanor, plundrade intensivt Drottninggatan, brände ner både Åhléns och T-centralen samt välte Karl XII-statyn i Kungsträdgården (som de verkar trott föreställde statsminister Fredrik) (Engstörm, 2021; SOU-rapport 2018: 237, 2018; SOU-rapport 2018: 402, 2018).

Medan spårljus och bränder lyste upp denna blodiga stockholmsnatt stod en ensam man på balkongen till svenska akademin. Han tog en försiktig klunk av sin cognac och viskade ”Precis enligt planen”. (Englund, 2032).

När gryningen kom vaknade staden upp inför ett förändrat stadslandskap. Stora delar av Stockholms centrum låg i ruiner, från uteserveringars högtalare skvalade nu schlagermusik, Operahuset låg i aska och summariska avrättningar av anhängare till klassik musik utfördes av allt sömnigare Sigurdianska bödlar. Rebellerna hade varit vakna hela natten och tagit förluster via detta. En del hade ramlat ner i Mälaren och drunknat, andra hade somnat och ytterligare andra hade nöjda med sina insatser börjat gå hem. Dock återstod tretusen man, den hårda kärnan, som nu i gryningsljuset anförda av Leif Martinsson gjorde sig redo för att storma mot riksdagen. På Vasabron möttes de dock av en märklig syn. En viss löjtnant Wilhelmsson hade samlat ihop högvakten, plundrat livrustkammaren på harnesk och hillebarder och stod nu redo att stå emot den Sigurdianska anstormningen. Högvaktssoldaterna var totalt tjugo till antalet och hade inalles tio patroner var till sina ak-5:or. Löjtnant Wilhelmsson själv hade blivit splitterskadad i huvudet i samband med den explosion som förödde operan. Han figurerade nu med ett svart pannband kring hjässan som enligt hans egen utsago var det enda som höll ihop hans kranium (SOU-rapport 2018: 402, 2018; Uddén, 2020).

Wilhelmssons värja 2

Wilhelmssons värja, återfinns idag på armémuseum, allmänt kallad ”Leifsbane”

Slaget om Vasabron har beskrivits många gånger och behöver därmed inte återges till fullo i denna text. Det räcker med att konstatera att det blev en ohyggligt blodig affär. Sigurdianerna hade skjutit iväg nästan all sin ammunition under nattens excesser vilket ledde till att de var tvungna vada igenom en kortlivad men förödande eld för att sedan försöka övermanna högvakten i handgemäng. Detta passade Wilhelmssons styrka utmärkt då deras antika utrustning var avsedd för just närstrid. Efter timmar av strid var dock kampen över. Den sista som stupade var Wilhelmsson själv, det sista som sågs av honom var hur han på en hög av fallna fiender – skrikandes ”Kulturkoftor!” – personligen dräpte Leif Martinsson med sin värja (SOU-rapport 2018: 402, 2018; Uddén, 2020).

Rebellerna hade återigen segrat, men detta var en pyrrhusseger. De stod nu ledarlösa, utan ammunition, i mitten av en fientlig och främmande stad. Deras situation var utsatt, men kanske hade de likväl kunnat marschera mot och inta den (sommarlovstomma) riksdagen. Men medan de gjorde sig redo för denna prövning hördes helt plötsligt någonting som de inte hört på en månad. Musik som aldrig skulle spelas i Melodifestivalen. Plötsligt fylldes luften av toner ur Lions Roar, Heart of Gold, Hot Rats och inte minst Gimme Shelter. Från Gamla stan strömmade Söder. De var klädda i kläder så individuella att de var identiska, bar kaffe latte- muggar i ena handen och limpor med surdegsbröd i den andra och anfördes av en ålderstigen Freddie Wadling. Denna andra sammanstötning på Vasabron mellan de uppretade Söderborna och de utmattade Sigurdianerna blev kort och skoningslös (samt synnerligen väldokumenterad; hela drabbning lades succesivt ut på Instagram och Twitter av den ena sidan). Det stod snart klart att söders furia var starkare än Sigurdianernas rättshaveristiska indignation, somliga rebeller valde att kasta sig i Mälaren snarare än att falla i fiendens händer, andra stupade där de stod i ett hav av chai-latte. Sigurdianernas led började tunnas ut, upplösas och snart flydde de.

Enligt Söders egna (synnerligen självgoda och navelskådande) historieskrivning och mytbildning var det på detta sätt som slaget om Stockholm avgjordes. Sant är att Sigurdianerna besegrades vid Vasabron, dock gjorde Söder misstaget att inte förfölja rebellerna. Söderborna hade nämligen kommit fram till att det inte längre var kreddigt att utkämpa ett inbördeskrig. Därav började hälften av dem fiska i Mälaren (det ansågs lagom ”ironiskt” för att vara ”inne”) och den andra halvan förföll i en våldsam diskussion om jeansbenslängder.

Sigurdianerna hade här en chans att omgruppera och återuppta sitt anfall, men när de kom till Sergels torg slogs spiken i upprorets kista. Inför slaget vid Sille gård hade försvarsministern fattat ett av de första långsiktiga besluten som fattats i det svenska försvaret sedan det kalla krigets slut, hon hade kallat hem tio stridsvagnar ifrån Gotland. Dessa kom nu rytandes längs med Hamngatan, anförda av en stolt kapten Pettersson (som på något sätt lyckats övertyga vagnscheferna om att spela hurtig, brittisk marschmusik ur Leopardernas externa högtalare).

Sigurdianerna såg med fasa på stålkolosserna som kom farandes emot dem. Inför en sådan förkrossande materiell övermakt kunde inte ens Roger Pontare vinna. Rebellerna började kasta ifrån sig sina vapen, först en i taget, sedan en masse.

Sigurdianerna föll som en man ner på knä och sträckte upp armarna i vädret, många av dem grät över en seger som varit så nära, andra somnade.

Sigurdupproret över.

Annonser
7 kommentarer leave one →
  1. 31 juli, 2013 14:09

    Klockers! Blir det en del 7 – eftermäle? Jag gissar att du vet vad jag syftar på för händelser av nautisk och exil-karaktär.

  2. lucidor permalink
    31 juli, 2013 23:22

    Mjoo, jag kan verkligen se löjtnantens döbelnslika gestalt.

    • 31 juli, 2013 23:25

      Gott så, syftet är uppfyllt.

      Btw, köp, ladda ner, stjäl, få tag på The Last of Us. Jag vet inte vad som pågår med den här generationens spel men någonting har hänt. För några månader trodde jag aldrig att det skulle bli bättre än Spec Ops: the Line. Då kommer the Last of Us.
      It’s good.

      • lucidor permalink
        2 augusti, 2013 12:02

        Wow, då lägger jag det till min önskelista. Jag har annars skoj med Bioshock Infinite nu. Bra pangpang, rolig miljö och kul voice acting.

      • 3 augusti, 2013 09:40

        B:I tänkte jag köpa när jag känner mig lite rikare. Estetiken syntes ju vara helt enastående och om själva spelandet är sköj har vi kommit långt. Hur är handlingen?

  3. 19 augusti, 2013 15:16

    Någon gång borde det väl ske att schlagermobben anfaller till tonerna av ”Ont, det gör ont”? (”Och alla omkring, de märker ingenting…”)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: