Skip to content

Om Sigurdupproret: Del 7 – Eftermäle

1 augusti, 2013

Det är ett i grunden annorlunda Sverige som uppstått i svallvågorna efter Sigurdupproret. Utöver de omfattande materiella kostnaderna var förlusterna i människoliv förfärande, åtminstone tjugofemtusen svenskar miste sina liv i konflikten. Den huvudsakliga dödsorsaken var givetvis plundringen av Nyköping. Därefter var skövlingarna och de konkreta stridshandlingarna de incidenter som kostade flest människoliv och efter det svälten och sjukdomarna som följde de flyende civilisterna. De höga dödstalen gör Sigurdupproet till en av de blodigaste konflikterna i modern historia, detta om man betänker hur kort inbördeskriget faktiskt var (från den 21:a maj till den 11:e Juli). Därtill bör läggas det lidande som flyktingar och fångar drabbades av. Dessa sistnämnda var ofta tvungna att genomgå en plågsam avprogrammering då de fick lyssna på Bob Dylan, Rolling Stones och Leonard Cohen för att de skulle återfå livslusten efter Sigurdianernas schlagerbaserade tortyr (Applebaum, 2031; Försvarsberedningen 2018, 2018).

Sverige post Sigurdson

Sverige post Sigurdson

I de områden där striderna stått som hårdast gick återuppbyggnaden mycket långsamt. Flera år efter inbördeskriget kastade folk fortfarande ur sig anklagelser om ”sigurdianism” mot grannar och släktingar de låg i fejd med. Detta, samt en allmän stämning av osämja och harmsenhet, ledde till att svenskar boendes i Södermanlands och Stockholms län hade svårt att lita på varandra och sålunda samarbeta. Allt detta gjorde att återhämtningen blev en seg process. Stora delar av E4:ans omnejd är alltjämt avfolkad och än idag påträffas längs ensligare vägar fortfarande nerbrända vägkrogar, fyllda med benknotor och länsade på sprit (SOU-rapport 2018: 237, 2018; SOU-rapport 2018: 350, 2018; SOU-rapport 2018: 401, 2018; SOU-rapport 2018: 402, 2018).

De landskap som förblivit trogna statsmakten fick likaledes bära ett tungt lass för att bistå den förkolnade huvudstaden. På grund av plundringen av och flykten från Stockholm fanns det en mycket liten lokal arbetsstyrka att utgå ifrån, istället fick östgötar, blekingebor och smålänningar skeppas in för att tillsammans med de återstående stockholmarna kratsa igenom spillrorna av Stockholm för att slutligen återuppföra huvudstaden (Englund, 2032)

I spillrorna av det sönderslagna Sverige utropade sig Svenska Akademin till ”transitonsråd” med Peter Englund som riksståthållare av Sverige. Rådets funktion var att, i egenskap av nationens kulturella spjutspets, leda återuppbyggnaden och försoningen. Återuppbyggnaden tog dock som sagt sin tid och inte heller försoningen skedde över en natt. Ett flertal avrättningar av Sigurdianska ledare utfördes (med tanke på Sigurdianernas asymmetriska karaktär har dessa framstått som något godtyckliga för senare bedömare), likaså blev ungefär 10% av de överlevande rebellerna satta i en återupprättad Kronoarbetskår där de via hårt arbete och hård disciplin skulle lära sig att åter bli samhällsdugliga medborgare. Den resterande rebellstyrkan avväpnades och skickades hem till Norrköping där deras fortsatta oblyga dryckesvanor skapat otaliga sociala problem (Englund, 2032; Engström, 2021).

I de direkta efterdyningarna av belägringen av Stockholm var Åkesson en av de som flydde fältet. Han tog sig på äventyrliga vägar ner genom det sönderbrända Södermanland till Rosenbad. Där ska han enligt egen utsago stulit Harpsundsekan och med denna rott till Nordtyskland (där ekan såldes för underpris till några turkiska dörnermakare). Åkesson bor idag i Budapest i stadsdelen ”Lilla Sverige” tillsammans med andra Sverigedemokrater som där lever i exil. Statsminister Fredrik ska för övrigt (fortsatt lyckligt ovetande om den eld som förtärt landet) varit på väg ned till ekan för en fisketur i samband med stölden. Han hade en bok av Liza Marklund under armen och en termos med kaffe i handen samt en fiskarmössa på huvudet. När han såg Åkesson ro iväg ska han suckat ”men vad fan…” (Kershaw, 2029; Åkesson, 2031).

Överste Gustavson inspekterar Askaris

Överste Gustavson inspekterar sina Askaris

Kungafamiljens flykt ifrån huvudstaden fick digra konsekvenser för den svenska monarkin. I ett utslag av naiv optimism försökte kungen ta sig hem efter upprorets slut. Utrikesdepartementet förvägrade honom dock inresetillstånd och svenska folket fann konungens vankelmod under belägringen av Stockholm svårsmält. Republik utropades och kungafamiljen blev kvar i Pontecorvo. Kungen blev rasande över vad han ansåg vara svenskarnas svek och utropade följaktligen sina arvsländer till en självständig despoti. Även detta visade sig vara en smula sorglöst. Den franske presidenten reagerade inte alls väl på detta separatistiska tilltag utan kallade bryskt in Främlingslegionens första infanteriregemente för att krossa upprorsmakarna. Kungen av Pontecorvo fick återigen fly tillsammans med resterna av Livkompaniet (omdöpta till Drabanterna). Han tog sig istället till Liberia där han nu lever en ökänd existens som legoknekt under namnet ”Överste Gustavsson”. I Liberia, hjälpt av sina trogna Kadogos, skrev han även sina memoarer – dessa Bigglesliknande pojkboksfantasier är svåra att analysera som källa då det helt enkelt är besvärligt att avgöra vad som är sant och vad som är produkten av en kreativ men överhettad hjärna. Från Frankrike följde honom även den åldersstigne och nyligen landsförvisade journalisten Lindqvist som fick agera hovskald nere i Freetown (Gustafsson, C-G. 2023; Lindquist, 2028).

I Sverige återinfördes demokratin under riksståthållarens fasta ledarskap och Melodifestivalen blev åter laglig. Regeringen Fredrik fick osannolikt nog sitta kvar, detta främst då statsministerns hundliknande framtoning ledde till att valmannakåren inte ville vara elaka mot honom. Försoningsprocessen började komma igång året därpå när Eva Sigurdsson gick ut offentligt och avslöjade att allt hennes avlidne make velat var att få se Melodifestivalen i lugn och ro. Detta ledde till en nationell uppslutning kring (”moder”) Eva Sigurdsson som följande år valdes till Sveriges första kvinnliga President. Vad beträffar konfliktens övriga aktörer har Fänrik Fröberg blankt vägrat både befordran och demobilisering. Tvärtom agiterar han fortsatt för ett återtagande av Jämtland, Norrland, Norrbotten, Västerbotten, Finland, Bornholm, ”Livland” och S:t Petersburg. ”Kommendant” Idebrant fortsätter att hålla vakt över den småländska gränsen och har även infogat forna Sigurdianer i milisen Spettets Vänner med kommentaren ”Sigurdianerna är en hudsjukdom, skåningarna en cancer”. Slutligen då Kapten Pettersson, Stockholms befriare. Denne fick en staty rest till sin ära men till Kaptenens besvikelse lades dess design ut på entreprenad vilket ledde till en ganska abstrakt skapelse som enligt säkra källor inte ska ha fallit Pettersson på läppen. Kaptenen drog sig istället undan och tröstade sig med en befordran till majors grad (hans karriär var för övrigt absurd, rent konkret borde han varit fänrik kring 2017 men hade mot råd och sans erhållit kaptens grad av en döende överste under den blodiga kampanjen i Grekland – därefter pekade hans bana uppåt mot dagens post som ÖB) (Englund, 2032; Fröberg, 2032; Idebrant, 2033).

Jämtland är ett fortsatt inferno av stridigheter mellan olika lokala småpåvar och kommunpampar. Småskaliga krig utkämpas kontinuerligt över byar, dalgångar och kor. Demokratiska Folkrepubliken Norrland lever en mer stabil existens men fördöms fortsatt för sina brott mot mänskligheten i sin behandling av samerna. Därtill är läget mellan DFRN och Storfinland fortsatt spänt. P.g.a. den sistnämndas girighet och den sistnämndas blodtörst är ingendera sidan överrens om vilken gräns som bör betraktas som laglig och sålunda börjar båda sidorna rusta upp för en framtida konflikt (Figes, 2022; Kiernan, 2022; Seierstad, 2019; Ylikangas, 2027).

Med allt detta sagt är det ett mycket annorlunda Sverige som rest sig ur askan. Vad vi lärt oss av Sigurdupproret är måhända att vi svenskar när det kommer till kritan inte nödvändigtvis är så mycket bättre eller sämre än andra nationer.

Vad vi dock framförallt lärt oss är att smak är någonting subjektivt men viktigt, att den goda smaken är någonting människan själv måste få definiera och utveckla.

Vad vi lärt oss är helt enkelt det som står på vår nya valuta:

smaken är som baken”.

Och med detta avslutas denna krönika.

Annonser
12 kommentarer leave one →
  1. 1 augusti, 2013 11:42

    ”skåningarna är en cancer” JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!!!! 😀

  2. bucharga permalink
    1 augusti, 2013 14:40

    En stor man som gjorde det som var nödvändigt….

  3. 1 augusti, 2013 14:59

    En fantastisk svit måste jag säga! Well done, good sir, well done indeed!

    • 2 augusti, 2013 08:46

      Nämen stort tack, stort tack! Vi får se, det kanske blir mer om sigurdianerna i framtiden.

  4. 1 augusti, 2013 22:36

    Håller fullt med Gustaf. Jag tycker nästan du skulle försöka få denna i tryck eller iaf få in den som ett teaterspel i P1.

    • 2 augusti, 2013 08:48

      🙂

      I så fall kräver jag en återupplivad Ernst Hugo Järegård för rollen som Roger Sigurdsson.

  5. 12 augusti, 2013 20:41

    Ska göra ett eget diagram över min vänskapskrets. Stapeln ”Kliniskt vansinniga människor” lär gå i taket. Tätt följd av ”Totala nördar” samt ”Folk som har alldeles för mycket fritid”.

    • 12 augusti, 2013 20:52

      😀

      Så… Du tyckte om sagan?

      • 12 augusti, 2013 20:56

        Att jag faktiskt läste åtta oförskämt långa inlägg om historia (visserligen påhittad, men ändå) tyder väl på att det var ganska underhållande.

      • 12 augusti, 2013 20:57

        Hurra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: