Skip to content

Appendix I: Överste Gustafssons öden och äventyr

8 augusti, 2013

[Ett löfte är ett löfte och sålunda kommer här berättelsen om Överste Gustafssons öden och äventyr. Värt att notera kan dock vara att det har varit ett svårt inlägg att skriva, dels för att texten inte ska bli för dyster, dels för att den inte ska bli för (oavsiktligt) rasistisk. Då jag vet att det är förfärande många gymnasister som använder denna blogg som källa för skoluppgifter kan det även vara värt att påpeka att nedanstående inlägg är helt fiktivt, osannolikt och att de karaktärer som beskrivs snarare är inspirerade av Bokassa, Nguema, Amin, Mobutu än någon svensk monark. Slutligen: jag gick som alltid apeshit så det blir totalt två (långa) inlägg om Gustafson]

Flykten från Pontecorvo

Kungen var inte nöjd. Inte nöjd alls faktiskt. Missnöjd rentav. Efter att hans inresetillstånd till Sverige hade fått avslag hade han ansökt om asyl i sin hemnation. Detta hade även det möts med avslag (med hänvisning till att det inte gick att återfinna några belägg för att Italien utsatte kungafamiljen för politiskt förtryck) varpå konungen sökt asyl i Italien men även där nekats (med hänvisning till att det inte gick att återfinna några belägg för att Sverige utsatte kungafamiljen för politiskt förtryck, samt för att kungen var en ”kättersk protestant”).

Det var förmodligen uppkomlingen Englund som låg bakom alltihopa.

Om konungen hade läst Kafka hade han nog kallat situationen för ”Kafka-artad”. Nu hade han givetvis inte gjort det vilket gjorde att ansåg att ”situationen var ej tämligen god”.

Det var inte lätt att vara kung i exil. Förvisso hade han fortfarande en ansenlig förmögenhet i form av ett apanage att tillgå, men i skuggorna lurade det italienska fastighetsverket som kom med ofina frågor om kungahuset verkligen ägde Pontecorvo fortfarande. Fastighetsverket menade på att så förmodligen inte var fallet eftersom Napoleon troligen upphävt Karl XIV Johans äganderätt i det ögonblick herr Bernadotte förklarade krig mot den lille korsikanen.

Dessutom visade varken italienska armén eller polisen någon hyfs. Även de kom med oförskämda frågor rörande de femtio tungt beväpnade officerare från livkompaniet som följt konungen i exilen. Dessa livgardister var enligt kungen själv rejäla karlar som bara gjorde så som pojkar gjorde (exempelvis utmana italiensk uniformerad personal, dvs. poliser, soldater, brevbärare och stinsar, på duell till italienska statens stora förtret).

Problem, problem och åter problem. Hur skulle dessa lösas? Enligt kungen själv så:

”Man kände sig vid denna tid kränkt. Man själv och drottningen ville ha det trevligt i arvsländerna, kanske ta sig en macka och sola. Man själv och drottningen ville även tillbaka till Sverige och styra landet, men man fick inte det. Man är inget annat än en man och därför fattade man beslutet att ta saken i egna händer”(Gustafsson, 2023, sida 15)

Sagt och gjort utropades Pontecorvo till en självständig despoti. Kungen själv tyckte att det inte var mer än rimligt. Sverige ville inte ha honom, Italien ville inte veta av honom, men han behövde någonstans att bo. Och var det inte så att Pontecorvo var hans egna arvsländer (hovskalden Lindqvist sa att det var så åtminstone)? Det kunde väl inte finnas några problem med det?

Den 22:a oktober 2017 utropades Pontecorvo självständigt. Den 23:e oktober 2017 invaderades den unga despotin av italienska, upprörda, pansartrupper som lät meddela att italienska staten alls inte tog lika lätt på separatism som den sorglöse kungen av Sverige. Den 24:e oktober föll det lilla landet till fienden.

Kungen själv lät sig dock inte nedslås. Medan hälften av hans armé (dvs livkompaniets officerare, nu omdöpta till ”Drabanterna”) gav sina liv för konungens säkerhet åkte han själv iväg mot Pontecorvos nybyggda lilla flygfält och dess nyinköpta lilla armada med Herkulesplan. Dessa proppades fulla med den överlevande armén, kungafamiljens husgeråd (som tråkigt nog fick företräde framför en försvarlig del av hovet) och styrde sedan kosan söderut.

I Sverige gladdes man i hemlighet över hela incidenten. Kungen hade om möjligt varit en än mer pinsam figur i sin exil än som svensk statschef vilket gjorde att man nu trodde att man fått problemet ur världen. Statsminister Fredrik skickade en ganska lam protest mot de hetlevrade italienarnas invasion av en suverän stat (en stat som blott hunnit erkännas av Abchazien, Mikronesien, Venezuela och Spanien) medan utrikesminister Carl twittrade ett inofficiellt tack till Italien. Från statligt håll var det egentligen bara den evigt stridbare fänrik Fröberg som i enlighet med sin programmering aldrig backade från strid samt alltid stödde ”Svears, Götars och Venders Konung”. Tråkigt nog för Kungen krävs det efter Sigurdupproret enligt svensk lag ett riksdagsbeslut samt riksståthållarens och presidentens uttryckliga godkännande för att släppa lös Fröberg. Kungafamiljen övergav även monarken på Pontecorvos flygplats. Drottningen ska ha suckat ”Mein Karlschen…” och flytt till New York där hon bosatte sig med sin yngsta dotter (i New York skrev hon även en biografi över sin make kallade Ein Leben eines Narren). Kronprinsessan hade sedan 2016 (för sin lilla dotters skull) abdikerat och var nu tillsammans med sin familj lyckligt bosatt i Helenelund där hon omskolat sig till marknadschef för Krav. De enda svenskarna som följde Kungen i sin andra exil var den av svenska akademin landsförvisade journalisten Lindqvist som hotades med att ”inför folkmassorna garrotteras på Sergels torg” med hänvisning till hans ”brott mot historieskrivningen” om han någonsin satte sin fot i Sverige igen. Den andre var konungens menlöse son som rådvillt följde sin far. På svenska akademin skålade man i champagne och den ständige sekreteraren ska ha tagit en försiktig klunk av sin cognac och viskat: ”allt enligt plan”.

Dock kan man fråga sig om allt verkligen gick enligt plan. Onekligen såg det mörkt ut för kungen. Han saknade ett land och hade blott en mycket lite armé till sitt förfogande. Det han dock hade på sin sida var fortfarande en betydande förmögenhet samt en oförutsägbarhet blandad med generösa mängder ignorans, vilket skulle visa sig vara en farlig kombination. Han visste inte mycket om världen, men så mycket kände han ändå till att Europa och Nordamerika utgjordes av diverse självständiga nationalstater som skulle bli vanskliga att erövra med de tjugofem soldater som stod honom till buds. För erövra kände han sig tvungen att göra. Den kvinna han förstrött kallade ”Drottningen” hade ju övergett honom och konungen trodde att det nog berodde på att han nu var en kung utan ett land. Sålunda fungerade Drottningens svek som en slags sporre för olika expansionistiska företag.

Konungens karta över Afrika

Konungens karta över Afrika

Men var? Italien kände han sig inte redo att invadera (än) och Sverige var både kallt och tråkigt. Så många andra länder kände han inte till namnet på (utöver Brunei, men det skulle vara taskigt att ta land från en kompis). I sitt Herkulesplan vankade han av och an och rådbråkade sin hjärna var i världen man kunde tänka sig att utropa ett nytt rike. Det var då hans blick föll på Afrika. Under konungens barndom hade någon tålmodig guvernant tvingat honom att läsa Kipling och Stanley vilket gett honom en klar uppfattning om vad kontinenten var och var den låg. Han visste även (via det faktum att den inmundigade litteraturen var från 1800-talet) att Afrika i alla hänseenden var mer eller mindre obebott, att de arma satar som bodde där var i behov av ledarskap och kristendom samt att det i egentlig mening inte fanns några länder där. Förvisso hade han på diverse statsbesök besökt diverse afrikanska stater. Dock hade dessa besök främst kretsat kring militärparader och hajker ut till småbyar ute på savannen och kungen kunde inte föreställa sig att det kunde vara någon större skillnad mellan Central Afrikanska Republiken, Libyen och Nigeria. De var ju allesammans på samma kontinent trots allt. Därtill hade han något vagt minne av att Sverige under lyckligare tider faktiskt ägt en liten bit av Västafrika i närheten av Guldkusten och guld brukade ju imponera på kvinnor, inte minst Drottningen. Dessutom ville han minnas att han tyckt om vädret där nere och säkert hade de inte någon frågvis journalistkår.

Via denna ganska skakiga beslutskedja bestämde sig kungen för att flyga mot Liberia.

”Mot Nilen!”

Det var en besviken monark som anlände i Monrovia. Han hade förväntat sig djungel, barbröstade kvinnor som bjöd på frukt, pygméer med slipade tänder, barbröstade kvinnor, bastkjolar och barbröstade kvinnor. Det som mötte honom var ett larmande storstadsinferno, fyllt med motorcyklar, låga hus, en nästan bedövande värme, tiggande barn och vuxna på väg mot jobbet.

Några barbröstade kvinnor syntes inte till.

Tvärtom verkade infödingarna upprättat en stat som de dessutom envisades med att kalla ”Liberia” snarare än Cabo Corso (som hovskalden informerat honom borde ligga ungefär där konungen befann sig). Monarken visste inte vad han skulle tro. När han tittade på de kartor där han funnit ett svenskflaggat Cabo Corso kunde han för sitt liv inte återfinna något ”Liberia”. Konungen beslutade sig för att ta sina överlevande knektar till ett lokalt ölkafé för att diskutera vad de skulle ta sig till.

Överstens tillgängliga karta över västafrika

Överstens tillgängliga karta över västafrika

Medan Drabanterna tog del av den lokala bryggerikonsten konsulterade konungen hovskalden för att få råd. Denne stirrade ner i ett tummat exemplar av en reseskildring av Morton Stanley och hummade genom ciggarettröken och Monrovianattens värme. Efter en stund fick hovskalden en idé. Enligt Stanley hade ingen lyckats hitta Nilens källa, det vore väl ändå ett en upptäckt värdig en sann monark? Dessutom kunde ”Liberia” knappast ha spridit sig så mycket längre inåt landet – var och en visste väl att det i Afrika ännu inte fanns några tydliga gränser (hovskalden drog sig till minnes att man i och för sig vid något tillfälle hade planerat att dryfta frågan i Berlin). Konungen blev eld och lågor. En sådan upptäckt borde väl imponera på Drottningen och på vägen borde han väl kunna karva ut ett nytt kungarike när han ändå var där. Två flugor i en smäll alltså!

Hovskalden beskrev beslutet på följande sätt.

Det var vid denna tid hans majestät beslutade sig för att göra som Gustav Wasa gjort 1513 och för den delen hans anfader Karl XIII Johan gjort 1817 – utropa en ny dynasti. Hans majestät hade dock få soldater med sig men däremot stora rikedomar och själv sades det att han var stark nog att lyfta en oxe”.

Sagt och gjort.

Liberia höll vid den här tiden på att återhämta sig från de inbördes- och mellanstatliga krig som plågat landet sedan 1990-talet. Landets ekonomi pekade på en försiktig tillväxt och befolkningens näringsintag samt läskunnighet hade ökat de senaste tio åren samtidigt som barnadödligheten sjunkit. Ingen i Liberia kunde vid denna tid förutse den storm som nu tornade upp sig på ett litet rökigt ölkafé i Monrovias förorter.

Konungen (som nu bytte namn till Överse Gustafsson) förstod att hela företaget skulle bli komplicerat. En upptäcksfärd in i (vad han trodde var) obebodda djungeler skulle kräva både beväpnade och pålitliga män samt en elefant och en tropikhjälm – det hade han lärt sig av Kipling. Kungen fann det förstnämnda sövande och koncentrerade sig istället på det sistnämnda. En elefant köptes av Monrovias zoo och en liten tron placerades på dess rygg (elefanten fick heta ”Hermann” till hovskaldens stora förtret). Tropikhjälmen förkastades efter ett tag när Överste Gustafsson fick se sin nya här.

Ty även om Liberia långsamt blivit bättre fanns det fortfarande mängder med demobiliserade, grånande och sysslolösa legosoldater som Drabanterna nu hyrde till Gustafssons tjänst. De ville även rekrytera Kadogos men här satte Översten ner sin fot. Drottningen hade trots allt faktiskt lärt honom att barnsoldater inte var någonting bra.

Att beväpna denna styrka var likaledes simpelt eftersom Liberia fortsatte att vara översvämmat med AK-47:or och med svenska biståndspengar inköpta svenska granatgevär (passande nog kallade ”Carl Gustaf”). Ett av de sistnämnda tog Översten till att förgylla och gravera med sitt eget monogram, han ville trots allt hans personliga beväpning skulle vara ståtlig. Drabanterna fick även utgöra skelettet till en officerskår i den kungliga styrkan.

Överste Gustafsson var nöjd med sin styrka och sin elefant. Tropikhjälmen lade han som sagt på hyllan och istället började han inspirerad av sina underordnade figurera i röd basker, solglasögon och med ammunitionsband lagda över den skräddarsydda kostymen. Han förstod sällan vad hans knektar sa (deras svenska beskrev han som ”urusel”) men han tyckte ändå att de verkade vara ”käcka gossar”.

Några av Överstens knektar

Några av Överstens knektar

Nu ansåg Överste Gustafsson det vara dags att vända blickarna mot norra Liberia för att finna Nilen. Hans överlevande Drabanter försökte övertyga översten om klokskapen i att upprätta en logistisk infrastruktur med vilken man kunde förse knektarna med mat vatten, ammunition och förnödenheter. Dessa synpunkter avfärdades med att de ”lät oerhört tråkiga” och kverulanterna degraderades för defaitism (något de sannolikt skulle varit nöjda med om de känt till det öde som väntade nej-sägare i framtiden). Överste Gustafsons soldater blev i stället tvungna att ta mat där de befann sig, av de som råkade bo där de befann sig vilket givetvis var civilbefolkningarna och framförallt bönderna. Hovskalden har senare försvarat denna ”tabbe” med:

”Det var trots allt en gammal god svensk tradition. Det svenska kriget hade alltid fått nära sig självt. Dessutom gav bönderna glada bort sin mat till hans majestäts soldater, de trodde att han själv var en havsande, en ängel och kallade Konungen för Vita Frälsaren [Detta är rena fallsarier, föga förvånande översätter Lindqvist här fel. Liberias vid denna tid relativt välutbildade befolkning trodde inte att Överste Gustafsson var någonting annat än det han var, tvärtom kallades han för ”Nyeupe Kifo vilket på Kisi betyder ”Vita döden”. Förf. anm.]. De mötte honom med korgar av Maniok och Salt som deras sed var. Konungen lät sig underhållas av deras märkliga danser och skrattade gott åt deras underliga seder och bruk [Det är oklart var hovskalden fått dessa uppgifter ifrån, enligt HRW möttes de kungliga styrkorna med skräck och fasa. Förf. anm.]”.

Överste Gustafsson styrde nu kosan norrut.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    8 augusti, 2013 14:43

    Det är föga förvånande att överste Gustafsson omskolar sig till afrikansk krigsherre och börjar bära röd basker med solglasögon. Underbart!

    • 8 augusti, 2013 16:58

      🙂

      Han är lättpåverkad kan man kanske säga.

    • lucidor permalink
      9 augusti, 2013 08:35

      Jag kan inte annat än instämma. Jag tycker mig se att en god berättelse här tar sig form. Vi funderar huru långt upp i norr den gode Kung Kurz kommer att färdas innan träskgalenskapen tar vid…

  2. 16 augusti, 2013 09:49

    HOOHOOOO! Klockrent!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: