Skip to content

Appendix I: Överste Gustafssons öden och äventyr – del 2

9 augusti, 2013

Offensiven i norra Liberia

Överste Gustafsson satte iväg för att finna Nilens källa den 10:e november 2017. Det var ett märkligt följe som togs sig iväg från Monrovias förorter. I spetsen på kollonen återfanns kungen på elfanten Hermann bestyckad med sitt förgyllda granatgevär, efter följde ett raggigt led med legoknektar, nertyngda med vapen och stöldgods. Konungen trivdes under resan norrut. Med sitt granatgevär (”Gamla Bettan”) besköt han lokala fjäderfän och däggdjur och roades storligen av hur hans soldater sprang mot de atomiserade villebråden för att sedan inmundiga dessa. Lokalbefolkningen som kom i hans knektars väg trivdes inte fullt så mycket. Dock är det så att en människa är benägen att se det hon vill se. Överste Gustafsson märkte sällan av den flodvåg av våld som hans framfart resulterade i. Det han såg genom sina av Kipling och Stanley färgade glasögon var något annat än det som skedde i hans omgivning, fördomar kan även de forma en världsuppfattning:

”Man tyckte att djungeln var en spännande plats. Vi såg på flera ställen underliga djur, apor och fåglar med lustiga näbbar. När våra muntra män korsade en bäck vid ett tillfälle var det flera av dem som drattade på ändan i vattnet och fördes iväg. Som vi skrattade åt deras förvånade uppsyner! Vår hovskald berättade senare att gossarna hade klarat sig, blöta men hela. De som kallade denna märkliga del av världen för sin hemvisst hade många roliga seder. När man kom till en by kunde man t.ex. se byborna springa ifrån man för att gömma sig. Dessa enkla människor fann det lustigt att leka kurragömma med besökare och man själv letade med glädje efter dessa lustigkurrar, skrockande kunde man hitta de små rackarna. Denna kurragömma var en av de många konstiga seder som infödingarna underhöll oss med (Gustafsson, 2023, sida 157).”

Det blodiga fälttåget norrut skapade upprördhet och förvirring i omvärlden. Förenta Nationerna försökte förgäves förstå vad som tagit åt den tidigare så trankile svenske monarken. En mission för att framtvinga freden i Liberia dryftades i generalförsamlingen men slogs snabbt ner då Ryssland hotade med att lägga in sitt veto – detta då de fann det på tok för lukrativt att sälja vapen till Överste Gustafsson för att vilja avsluta det hela. Fransmännen förklarade i eldiga ordalag att de inte hade det minsta tålamod med eller respekt för trista företeelser såsom nationell suveränitet i Liberia, detta då stridigheterna destabiliserade deras forna kolonier. Tråkigt nog kunde inte Frankrike ingripa då de var fullt upptagna med att medelst stridsvagnar och Raphaelplan krossa terroristgruppen Gyllene Gryning i inbördeskrigets Grekland.

Resten av världen brydde sig inte.

Självständigheten

Självständigheten

Medan Liberia brann omkring honom hann Överste Gustafsson fundera en hel del. Han tyckte om landet han befann sig i. Människorna var lustiga (de pratade ett väldigt konstigt språk och förstod inte ett ord svenska men de sprang så roligt ifrån hans raska knektar), maten var god och klimatet angenämnt. Ju längre norrut han kom desto mer började han överge idén om att finna Nilens källa. Det borde väl räcka gott och väl med att skapa ett nytt kungarike här ute i obygden där det ändå inte verkade bo någon. Han rådfrågade sina adjutanter om det fanns någonting av värde i denna del av världen och de svarade att det mycket riktigt fanns gott om både ädelträ och gummi. Detta gladde Översten. Hans kassa hade börjat sina. Han hade aldrig riktigt begripit sig på hur ekonomi fungerar, brist på pengar hade alltid varit någonting som drabbade andra människor. Hans tappra gossar hade dessutom börjat knorra över uteblivna löner. Det var dock då översten förstrött sa ”man behöver pengar” till en av sina underordnade. Detta tolkades och omtolkades ner genom den militära hierarkin, resultatet var katastrofalt för den ockuperade befolkningen. Sagt och gjort sattes bönderna till att utvinna de naturrikedomar som fanns att utnyttja. Därtill sattes en skattesats på 85% av allt som ”odlades, föddes upp, producerades och konsumerades” i den ockuperade regionen. Drakoniska åtgärder vidtogs för att ingen skulle kunna emigrera från den nyligen utropade despotin ”Gurraistan”. Dessa åtgärder ledde till en utarmad civilbefolkning, mätta och belåtna knektar samt en återigen förmögen Överste Gustafsson.

Ett kejsarrike föds

Gurraistan förklarade sig självständigt den 30:e Januari 2018. Liberia protesterade ursinnigt men kunde intet göra, detta inte minst då grannen Elfenbenskusten ungefär samtidigt invaderade och erövrade det lilla som återstod av det självständiga Liberia i en orkan av våld. Gurraistan erkändes av förvånansvärt många länder. Utöver de sedvanliga (Abchazien, Mikronesien, Venezuela, Spanien) erkändes Gurraistan även av Ryssland (som fortsatte att sälja vapen till Överste Gustafsson), Kina (som köpte den nya nationens gummi), Elfenbenskusten (som roades storligen av Gurraistans synnerligen skrangliga statsform) och Ekvatorial Guinea (som i Överste Gustafsson såg en ny Macias Nguema och sålunda hoppades på att denne skulle stanna där han var).

Överste Gustafsson kröntes den 2:a Februari till Kejsare Karl I av Gurraistan. Kröningen innefattade en militärparad där hela den kejserliga hären marscherade genom den lilla by som var Gurraistans huvudstad. Kejsaren själv satt på en enorm tron bestående av elefantben och höll ett tal till sina soldater där han (på svenska) förkunnade att de i det nya kejsardömet ”inte skulle förvänta sig att stekta vaktlar flög in i deras munnar” samt att alla knektar skulle befordras till graden över deras nuvarande rang (vilket ledde till en mycket stor mängd korpraler i den gurraianska hären).

Hovskalden berättar:

Efter det ärorika fälttåget var både knektar och bönder överlyckliga över det nya styret. Sånger skrevs för att fira tillfället, lådor med sten grävdes ner i förhoppningen om att de skulle förvandlas till guld efter kröningen och kyska flickor stirrade storögt på den virile kejsaren [källa saknas Förf. anm]. En del har hävdat att allt detta handlade om ett brutalt utnyttjande av den lokala befolkningen, men är det inte möjligt att kejsaren i sin visdom kände de inföddas bästa bättre än de själva? Han kunde både läsa och skriva och de kunde inte de [Återigen rena fallsarier, det kunde liberianerna absolut Förf. Anm.].”

Karl I kände sig dock fortsatt nedstämd. Han hade under resans gång ringt Drottningen ett flertal gånger men hon ville inte höra av sig. Hans yngsta dotter hade vid några tillfällen skickat iväg e-mail där hon rapporterade att hon ville ha mer pengar men av Karl I:s forna maka hördes intet av. För att muntra upp sig lät han bygga en kopia av Versailles i mitten av ett mangroveträsk. Omkring detta palats placerades en importerad älgstam ut som Kejsaren med stor entusiasm sköt av under resten av sin levnad. Jakten var något som muntrade upp kejsaren under denna tid, så pass att det lokala ekosystemet inte återhämtat sig än idag. Ett annat glädjeämne var bilar, vilka importerades en masse för att sedan rosta bort i de kejserliga garagen.

I allmänhet präglades statsskicket av både godtycke och nepotism. En skriven författning och lagstiftande församling ansågs på tok för komplicerat och istället styrdes kejsardömet via dekret. Det som sades av kejsaren blev lag efter att han sagt det (något som kunde få kuriösa konskevenser, såsom när Karl I uttryckte sitt gillande för ”kaffeflickor” – något som resulterade i att alla Gurraistans kvinnor tvingades börja bära på en termos). Hovskalden Lindqvist fick även enorm makt då det var han som tolkade det kejsaren muttrade och sedan fick detta att aktualiseras medan den ganska late fursten roade sig med sin jakt och sitt harem. Konsekvenserna av hovskaldens styre blev att majestätsbrott och ”uppkäftighet” belades med dödsstraff medelst termiter.

Gurraistans statliga utgifter

Gurraistans statliga utgifter

Gurraistans ekonomi kretsade nästan helt och håller kring Kejsaren själv vilket ledde till att grå företeelser såsom utbildning helt försakades. Detta, tillsammans med det faktum att hovskaldens historiska produktion kom att bli obligatorisk läsning, ledde till att befolkningen under årens gång kom att bli den befolkning Karl I hade trott sig kunna finna när han anlände till Liberia. Indoktrinering och försakad utbildning resulterade i att Gurraistans befolkning snabbt förvandlades till en märklig modern kopia av de fördomsfulla porträtt som forna tiders kolonialherrar tecknat av främmande kulturer. Det vanligaste namnet på nyfödda kom att bli Karl, alla byar hade en egen offerplats till kejsaren och sagor började berättas om hur blixten slagit ner i berget och Karl I fötts.

Karl I avled den 20:juni 2030, 84 år gammal. I en palatskupp dräptes den nu uråldrige hovskalden och prins Karl blev kejsare Karl II av Gurraistan (som han året därpå döpte om till ”Phillipien”).

Karl I verkar ha varit nöjd med sin gärning. I ett brev till sin före detta fru skrev han, två dagar före sin död,:

Kära Drottningen

Man hoppas att det är väl med er. Man själv trivs väl i sitt nya kungarike. Undersåtarna verkar nöjda, de har börjat sjunga mans eget namn när de vill att det ska regna. Man själv känner sig något sliten efter gårdagens jakt (man såg bara en älgrumpa och inget mer) och undrar om det inte kunde vara dags att vända blad i vår relation. Man saknar Drottningen och skulle bli glad över ett litet besök i Gurraistan inom kort (onsdag går inte, man själv och hovskalden ska då ta en öl). Man skulle då kunna visa hur mycket man har uträttat för dessa lustiga människor som man har kommit att se som sina barn, man tycker om klimatet här nere och man tycker även om maten.

Man ser framemot ett svar.

Karl I”

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. lucidor permalink
    9 augusti, 2013 16:58

    Suck, en stor mans sista stora ord, på papperet nedpräntat. Tack för denna _sista_ utflykt från slaget vid Stalingrad, slaget vid Dien Bien Phu och Danmarks Brott! 😉

    • 10 augusti, 2013 13:09

      Tackar, tackar.

      Ja nästa utflykt bär av till en liten oansenlig by kallad Ap Bac.

      • lucidor permalink
        17 augusti, 2013 14:34

        Jag vet att du bloggat en del om Unsere Mutter Unsere Väter, eller vad den nu hette, som jag lyckades missa. Såg dock en annan fin tysk serie på Play – Weissensee – tillsammans med sambon. Stasi, angiveri, puppy love, etc, och habila skådisar. Om du vill locka med flickvännen till nåt tevetittande annat än ångest och ond död, kanske?

      • 19 augusti, 2013 12:48

        Lyckades missa…

        Kätteri!

        Jomen men den har nu rekommenderats till mig av typ fem personer så jag får väl se den då. Flickvännen skulle f.ö. nog uppskatta ett avbrott från Mörkret. Efter Unsere Mütter, unsere Väter, Borgias, Breaking Bad, Game of Thrones, etc. (!) har hon luftat invändningar mot att alla tvserier ska vara så förbaskat dystra nu för tiden.

      • lucidor permalink
        19 augusti, 2013 14:02

        OK, den är inte glad direkt, dock har jag sett värre. Karaktären Falk är genial.

      • 19 augusti, 2013 14:12

        Jamen dåså! Gladare är ju i rätt riktning.

      • lucidor permalink
        19 augusti, 2013 14:31

        Vi har Berlin Alexanderplatz på box för en regnig höst. 16 h seriös underhållning.

Trackbacks

  1. Men va faan… | Okänd idiot

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: