Skip to content

Åter till ordningen: Slaget vid Ap Bac

12 augusti, 2013

När man (om man nu gör det) talar eller skriver eller tänker kring Vietnamkriget är det sällan man gör det om dess slag. Snarare pratar man om den (klandervärda) politiken, ungdomsrevolten och på sin höjd om den malande serie eldöverfall och bombningar som hörde konflikten till.

Det är ingenting konstigt med det här. Slagen under Vietnamkriget var ofta illa genomförda av båda sidorna, de ledde sällan till att någonting egentligen förändrats (utöver x antal döda människor och en förändrad geografi). Därtill var de förhållandevis få soldater som faktiskt stupade i slagen. I regel, med vissa undantag, handlade det om några hundratal – vilket givetvis var katastrofalt för hundratals familjer men samtidigt inte utgör den typ av krigsavgörande förluster som t.ex. Stalingrad erbjöd. Nej, det som faktiskt kostade människoliv var snarare ovannämnda bombningar och asymmetriska krigföring, inte de fältslag som amerikanska generaler ofta hade lätt erotiska drömmar om att få utkämpa.

en.wikipedia.org

Slaget vid Ap Bac

Slaget vid Ap Bac var egentligen inget undantag från det ovan. Förutom på ett viktigt sätt som vi ska återkomma till. Men det var ett litet slag, det omfattade inte mer än strax under 2000 man. Det som skedde vid Ap Bac var att Vietcong bestämde sig för att gräva ner hälarna och slåss, snarare än att dra sig undan eller fly från den sydvietnamesiska reguljära armén, ARVN. Ett slag föddes sålunda till denna värld.

Vietcong skulle bara kallats ”tungt beväpnade” om de stod i begrepp att utföra ett bankrån, i militära sammanhang var deras bestyckning ytterst klen. De hade några gevär, ett antal automatvapen, några kulsprutor och en eller två tunga kulsprutor. De var in alles 350 man till antalet. ARVN å sin sida var beväpnade till tänderna. Utöver moderna infanterivapen hade de även flyg- och artilleriunderstöd, numerär överlägsenhet (totalt handlade det om omkring 1500 regeringssoldater), ett flertal helikoptrar samt en avdelning pansarskyttefordon. På pappret borde ARVN klarat av hela affären som en eftertanke.

Skillnaden mellan det berömda pappret och den trista verkligheten är dock alltid stor, och kanske särskilt stor i Vietnam. Ty Vietcong gjorde som de tenderade att göra – tänkte ett steg längre. Istället för att snällt låta sig nedmejas, som under tidigare slag mot ARVN, grävde de ner sig. När ARVN sedan anföll fokuserade Vietcong majoriteten av sin tillgängliga, lätta eldkraft på att skjuta ner fiendens oskyddade helikoptrar. ARVN:s skyttesoldater utsattes sedan för en förödande finkalibrig eld och vägrade, trots hot och bön, att avancera. Det sydvietnamesiska artilleriet ringdes in men behagade inte beskjuta Vietcongs positioner. Pansarskyttefordonen avancerade först efter timmar av indolens. Dessa kunde Vietcong ö.h.t. inte slå ut men vad de kunde göra var att skjuta ihjäl fordonens oskyddade vagnschefer och tornskyttar. Detta skapade panik bland ARVN:s pansartrupper som i vild karriär retirerade. Ett fordon lyckades dock ta sig fram till Vietcongs värn. Detta kunde eventuellt avgjort det lilla slaget om det inte vore för att en (tillsynes halvgalen) gerillakrigare rest sig och börjat kasta handgranater på pansarfordonet. Detta hade ingen nämnvärd verkan på fordonet, tvärtom splitterskadades den glatt granatkastande gerillakrigaren av sina egna granater, men fordonets besättning blev omskakad och fann det då för väl att fly.

Efter att under timmar gett ARVN ett antal förnedrande näsbrännor drog sig Vietcong till sist undan. När Sydvietnam därpå efter skulle samla ihop sina döda kom, som en slags avslutning på hela fiaskot, den senkomna sydvietnamesiska artillerielden brakandes och lyckades sålunda spränga bort ett flertal sydvietnamesiska infanterister.

Ridå.

Slaget var som sagt litet. Vietcong räknade 18 döda och 39 sårade gerillakrigare, för ARVN:s del handlade det om 83 stupade och över hundra skadade.

Slaget vid Ap Bac fick dock konsekvenser som inte stod i proportion till dess ringa storlek, det är det som skiljer det från andra slag under Vietnamkriget.

JIMI-HENDRIX-SMILES

Det här är ett exempel på konsekvenserna för Vietnamkriget

Ty medan Diem-regimen i Saigon försökte intala sig själv om att man nog skulle kunna se det hela som en slags seger (man hade ju trots allt tagit terräng…) smög sig nyheten om fadäsen ut i världen. Inte minst uppmärksammades det hela i Washington. Ty det var slaget vid Ap Bac som fick jänkarna att inse att Sydvietnam inte skulle kunna bekriga kommunismen på egen hand. Det var Ap Bac som fick amerikanerna att på allvar börja planera för att skicka in styrkor i Östasien som själva skulle få bedriva kriget mot Vietcong, snarare än som tidigare blott ”rådgiva” ARVN. Tonkin-incidenten kom mer att bli den tändande gnistan (eller svepskälet beroende på hur fientligt inställd man känner sig till USA:s utrikespolitik). Via detta följde givetvis Vietnamkriget och miljontals döda vietnameser samt 58 000 stupade amerikaner. Via Vietnamkriget kom den ungdomsrörelse som ledde till politiska, sociala och kulturella splittringar i USA som vi känner av än idag – samt en väldig massa riktigt bra musik.

Vietnamkriget ledde även i förlängningen till ett enat, auktoritärt Vietnam, ett kommunistiskt Laos och ett Demokratiskt Kampuchea – en mardröm som fått fysisk form och hungrade efter människokött. Via Vietnamkriget kom även en generell upprustning av nästan hela Östasien som skedde antingen med sovjetiska, kinesiska eller amerikanska pengar – alternativt med inhemska medel – och de pengar som lades på vapen lade givetvis inte på något annat vilket fick konsekvenser inom mer eller mindre samtliga samhällssektorer i de inblandade länderna.

I Europa ledde Vietnamkriget till att antiamerikanismen populariserades på ett sätt som vi européer fortfarande lider av än idag. Detta var ett avbräck från hur vår syn på USA varit sedan det andra världskriget, och leder idag till att moraliskt ganska oproblematiska amerikanska utlandsäventyr åses med en hög grad av cynism och misstro. I Europa ledde det även till en radikaliserad vänsterrörelse som via Vietnam tyckte sig kunna glömma det förkrossande kommunistiska förtrycket i Östeuropa och omfamna (det givetvis långt mer upplysta och förfinade och spirituella och ädla) förtrycket i Östasien.

financialsense.com

Det blir störigt när man ska köpa ägg…

Men varför hålla sig till västvärlden? Amerikanska trupper försökte i Vietnam bekämpa en asymmetrisk motståndare med konventionella medel. Detta innebar i praktiken att om kriget fortsatt inte ville vara vunnet (även om man i fjärran alltid tyckte sig kunna se segern) skulle man avhjälpa detta beklagliga faktum med brödraparet ”Mer” och ”Fler”. Mer och fler av allt. Mer bensin, fler flygfält, fler glassfabriker, mer bistånd till Sydvietnam, fler soldater, fler stridsvagnar, mer propaganda, mer bombningar, men framförallt mer eldkraft. Det sköts iväg så sanslöst mycket finkalibrig ammunition och sådana ohyggliga mängder granater att ammunitionsåtgången fick globala konsekvenser. Ty både granathylsor och patroner består till stor del av koppar. Den amerikanska krigföringen ledde sålunda till kopparbrist i världen. Detta passade Zaires nytillträdde diktator Mobutu Sese Soku alldeles utmärkt då hans land var välsignat med en av världs största kopparfyndigheter. Detta ledde till en kopparboom, vilket ledde till en drastisk uppgång i Zaires ekonomi och välstånd, samt till att Mobutu kunde övertyga den egna befolkningen om att det var hans eget geni som lett staten till sin välmåga. Detta ledde i sin tur till att han kunde sitta kvar längre än vad han borde (30 år totalt) och under sin regeringstid vansköta Zaire på ett sätt som gjorde det tvunget att återinföra begreppet ”kleptokrati” i den statsvetenskapliga vokabulären (Zaire hade under Mobutus sista år en inflation på ungefär 9500 % per år, äran att vara världens mest korrupta stat och Mobutus idiotiska utrikespolitik ledde till de två Kongokrigen med ytterligare miljontals döda som följd).

Konsekvenserna är fler, men det kan räcka här. Ty alla dessa konsekvenser, stora som små, går att härledas till en liten oansenlig by kallad Ap Bac och ett slag som stod där 1963.

Det är en svindlande tanke, och frågan är egentligen vad man kan lära sig av det hela. I min värld är lärdomen simpel: till synes små saker kan få enorma konsekvenser. För betänk att något Ap Bac skulle det aldrig blivit om en person ätit frukost, en varm sommardag, 1914.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    13 augusti, 2013 21:27

    Vad härligt att ordningen är återställd. Det är som du skriver otroligt intressant att så små saker kan få så oerhörda konsekvenser. Ap Bac kunde ha förblivit en militär fadäs för ARVN om resten av världen inte hade fått reda på den. Och i det läget kan jag i viss mån förstå amerikanerna som inser att Sydvietnam är körda om inte USA går in med allt dem har. Synd för jänkarna, men absolut mest synd är det om den vietnamesiska civilbefolkningen, att man drog fel lärdomar från VK 2 och Koreakriget bara. ”Even the smallest of things can change the World”

    • 16 augusti, 2013 09:56

      Jo, lärdomen ”eldkraft och produktion är allt” var suboptimal.

  2. 16 augusti, 2013 10:35

    Du känner dig inte aningen teleologisk i dessa antaganden? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: