Skip to content

En Kyrkogård

16 augusti, 2013
tags:

I förra inlägget nämnde jag lite i förbifarten att slaget vid Ap Bac var litet på så vis att få människor dog i det. Det var dock givetvis en katastrof för de familjer som fick ta emot nyheten om att deras söner, makar, vänner, älskare, bröder och framtidshopp smulats sönder för någon oansenlig byhålas skull i södra Vietnam.

Man borde inte säga ”bara några hundra soldater”, men det blir lätt så när det handlar om konflikter eftersom vi så lätt jämför med de största möjliga konflikterna. Man borde inte säga så eftersom det bakom siffrorna döljer sig avklippta människoöden, ofödda barn och oavslutade liv.

En lite liknande insikt fick jag och flickvän när vi besökte en kyrkogård i Skeda.

Vi hade varit och badat. Eller nja, flickvännen hade badat, jag hade, i egenskap av badkruka, läst. När vi åkte hem kring sjutiden såg vi en lite märklig kyrka över åkrarna och bestämde oss på en ingivelse för att åka dit.

Kyrkan låg som sagt i Skeda. Jag vet ingenting om Skeda, trots att bygden ligger ganska nära Linköping. Själva kyrkan ser ut som ett av de där halvprilliga adelsprojekten, då man för Prestigens skull smällde upp stora kyrkobyggnader ute i obyggden. Eller så kanske det bara var byalaget som gått samman och under generationernas lopp byggt ut och byggt på. Samhället Skeda är litet. Det vi såg var mest några stora och små gårdar, en gammal (vacker) skola, en ny (ful) skola, ett torg och ett trankilt centrum. Fördomen sa att det var den typiska typ av samhälle där ”alla känner alla”.

Det var en vacker sensommarkväll. Syrsorna drog stillsamt sina ben i det varma gräset, solen höll långsamt på att ge upp för dagen och var på väg ner. Ljusskenet var nästan orange och skapade långa skuggor över kyrkogården.

Kyrkan var nämligen stängd, men efter att ha inspekterat den en liten stund tog vi oss en titt på kyrkogården.

Hur mycket kan man egentligen utläsa av en kyrkogård?

Ungefär så mycket som fantasin tillåter. Man finner via gravstenarna reliker från äldre tider, via namn och årtal kunde vi se släktled och via de gårdsnamn som fanns på stenarna kunde vi se små landsortsdynastier. En del gårdar hade egna, till synes privata, hörn av kyrkogården där de under imposanta stenar lagt sina döda. Här var en del av de döda födda redan på 1700-talet och sedan hade deras barn och barnbarn under årens lopp sällat sig till sina anfäder.

Här och var kunde man även se resterna av lokala katastrofer. Vid en familjegrav fanns två flicknamn på en separat sten. Den ena flickan var född 1907, den andra 1909. Båda dog 1915. Föräldrarna och de andra syskonen blev kvar i flera årtionden efteråt. Vad flickorna dog av vet jag inte. Bondesamhället kunde så sent som på 1900-talets början vara en farlig plats för barn. Kanske var det någon farsot, kanske drunknade de. Kanske hade någon inte varit varsam med kaminen, en brand uppstått och decennier av agg mot den ovarsamme malt i de anhörigas, av sorg sargade, medvetanden. Det som blev kvar var en gravsten och ett ”tack” för ”detta möte”.

En annan död var mer konkret. Vi fann Sven Karlsson under samma sten som hans föräldrar. De hade dött på 1950, 1960-talen. Han hade ”frivilligt stupat för nordens frihet” 1941 vid Hangöfronten.

Jag vet ingenting om Sven heller. Det är lätt att tänka sig att det var tråkigt för en tjugofemåring i Skeda (för äldre än så blev han aldrig) vid 1940-talets början. Det är inte heller det minsta svårt att tänka sig en otålig ung man som hörde om det stora kriget och hört om det de senaste två åren. Det är även sorgligt enkelt att tänka sig en man som, yngre än jag själv, fylld med känslor av äventyr och oförstörbarhet drog i väg mot Finland för att slåss mot … något, för att kämpa för … någonting, kanske för att göra någonting, överhuvudtaget. Det är även enkelt och troligt att tänka sig oroliga föräldrar som vill att sonen ska ta hand om sig nu, och akta sig noga, och vara försiktig, och klä sig ordentligt, och inte göra någonting dumt, och skriva ofta, och, och, och…

Slutligen är det enkelt att tänka sig ett maskinskrivet fältpostbrev, en ocean av sorg och till sist hur den ende sonen kommer hem i en liksvepning.

När det är så lätt att tänka sig allt detta är det även lätt att förstå varför det så uttryckligen och nästan trotsigt står ”stupade för Nordens frihet” på stenen. Efter det där brevet och den där svepningen måste en människa uttrycka eller tro att det hela inte var förgäves. Man måste nog finna en mening med ett barns undvikliga död. Meningen kanske är den enda tröst en människa kan få.

Trösten börjar och slutar tillslut på en sten i Skeda.

Man borde inte säga ”bara några hundra soldater”. Man borde inte säga så eftersom det bakom siffrorna döljer sig avklippta människoöden, ofödda barn och oavslutade liv.

Annonser
10 kommentarer leave one →
  1. 16 augusti, 2013 14:24

    Det här tycker jag om!

  2. 17 augusti, 2013 04:00

    Jag håller med föregående talare; det här tycker jag om!

  3. lucidor permalink
    17 augusti, 2013 14:32

    Det här tycker jag om, också.

  4. kajsatankar permalink
    19 augusti, 2013 11:35

    Ja, det här tycker vi om!

  5. 19 augusti, 2013 12:45

    Kära läsare (plural): jag tycker mig se ett mönster i era kommentarer.

    • 20 augusti, 2013 00:15

      Käre författare: jag tycker mig se ett mönster i dina svar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: