Skip to content

Två obehagliga tavlor

20 augusti, 2013

Det där med siffror börjar bli någonting återkommande på den här bloggen.

Orsakerna till det är nog främst två.

För det första har jag mycket tid och läsa och när jag gör det tenderar jag att läsa litteratur där siffrorna staplas på varandra i ett slags eländets plockepinn. T.ex. läste jag nu under sommaren en (ganska bra) bok om Taipingupproret 1850-1864. När författaren kom till sista kapitlet skulle han, som brukligt, göra ett litet bokslut över det långa inbördeskrigets samlade likhögar. Siffran 20 miljoner döda anfördes. Detta var den lägsta uppskattningen.

Hoppla.

En vän fick höra talas om detta och konstaterade att de ”inte gör några halvmesyrer i Kina”.

Den andra orsaken är dock lite annorlunda till sin karaktär. Den är den frustration som jag, och jag skulle tro de flesta andra, känner med siffrornas outgrundliga otillräcklighet. För, som jag tjatat om tidigare, så slutar siffrorna att faktiskt säga oss något när de överskrider hundratalet. Det är inget konstigt med det. En människas abstraktionsförmåga sträcker sig bara så långt.

Men detta är kanske även orsaken till att man ibland vill ta till annat än den traditionella historieskrivningen när man söker förstå sig på de stora eländen som drabbat mänskligheten och människan.

Kanske är det så att man lättare förstår sig på nazismen om man läser De välvilliga eller Ensam i Berlin än om man tröskar sig igenom aldrig så välskrivna historiska faktaböcker. Skönlitteraturen har ju en fördel mot sin faktabaserade kusin, detta att den kan hitta på, den kan säga vad dess aktörer kände, tänkte och tyckte.

Efter en rejäl katastrof tenderar det därtill att komma oceaner av böcker, filmer, konstverk, dikter etc. som söker hantera det hela. Det är nog inget märkligt med det, kulturen är ju en produkt av det samhälle som skapar den och om sagda samhälle varit med om någonting traumatiskt vill ju kulturen hantera detta.

Från filmens värld är ju t.ex. tyskarna fortsatt besatta av att skildra det andra världskriget, Förintelsen och nazismen som generellt fenomen än i dessa dagar. Das Boot, Stalingrad, Falskmyntarna, Unsere Mütter, Unsere Väter, Die Brücke m.fl. är alla exempel på detta. Amerikanerna å sin sida hanterar inte andra världskriget (av den enkla orsaken att de vann det) men däremot gör de det med Vietnamkriget (Platoon, Apocalypse Now, Hamburger Hill, We Were soldiers – tro det eller ej om den sistnämnda filmen) och för den delen Irakkriget (Hurt locker, The Battle of Haditha).

Även musik används från och till för att hantera konflikter. Detta kan vara alltifrån Leonard Cohens The Partisan till Iron Maidens Passchendale. Den förstnämnda är sorgsen och melankolisk, den sistnämnda en orkan av ljud – en skildring av krigets skönhet och sorg om man så vill.

Men det har ju inte sett likadant ut i alla tider, givetvis. Hur det kan skilja sig mellan åren illustreras väl med två konstverk.

Vi börjar med den första.

commons.wikimedia.org

Elán!

Detta är verket Friedland, 1807, målad av Jean-Louis-Ernest Meissonier 1875. Det finns få målningar jag känner till som så vibrerar av krigets energi. Det vi ser är en grupp Hjältar som rider mot fienden för att med sina unga, starka bröst försvara Fosterlandet. Inte bara det. De rider även mot Äran, mot Odödligheten, mot en eventuell död – men vad gör väl det, deras frånfälle kommer besjungas, om de stupar har det mening. Vi ser ryttarnas unga hjältemod, dödsförakt inför striden och fullkomliga salighet över att äntligen få rida till storms mot fienden. Till och med Napoleon själv känner sig tvungen att lyfta på hatten inför deras anstormning. På sätt och vis påminner den om Lord Alfred Tennysons inledande strofer ur dikten The Charge of the light brigade:

“Half a league, half a league, Half a league onward, All in the valley of Death, Rode the six hundred.

‘Forward, the Light Brigade!

Charge for the guns’ he said: Into the valley of Death Rode the six hundred.

‘Forward, the Light Brigade!’ Was there a man dismay’d? Not tho’ the soldiers knew Someone had blunder’d:

Theirs not to make reply,

Theirs not to reason why,

Theirs but to do and die:

Into the valley of Death

  Rode the six hundred.”

Fokus är i båda fallen inte på krigets elände utan snarare på dess storslagenhet. Ty även om Tennyson är starkt kritisk mot ledarskapet är hans inställning till den lätta brigaden som sådan nästan lyrisk. I både tavlan och dikten omfamnas på sätt och vis kriget som äventyr, om Kampen som ett farligt men ärorikt vågspel. Ja nästan som en lek.

Låt oss gå över till nästa bild.

Otto Dix

Elán?

Detta är Der Krieg av Otto Dix. Omvänt finns det få konstverk jag känner till som är så obehagligt som detta. Här har vi krigets resultat, högar med lik, sandsäckar och taggtråd – allt sammansmält till en solid, dallrande massa. Den enda soldat som fortfarande lever verkar katatonisk och gasmasken han har över ansiktet gör honom fluglikande, omänsklig. Gasmaskerna är ett vanligt motiv hos Dix, men likaledes är de bruna färgerna, känslan av förruttnelse och röta. Kriget smälter ner människorna tills de är ett med jord, leran eller materian. Att det skulle finnas någon Gloria eller ens mening i dessa sammanhang går inte att tro.

En dikt som påminner om denna skildring av konflikten är givetvis Wilfred Owens Dulce et decorum est:

“Gas! Gas! Quick, boys! – An ecstasy of fumbling, fitting the clumsy helmets just in time; But someone still was yelling out and stumbling, And flound’ring like a man in fire or lime . . .

 Dim, through the misty panes and thick green light, As under a green sea, I saw him drowning. In all my dreams, before my helpless sight, He plunges at me, guttering, choking, drowning.

If in some smothering dreams you too could pace Behind the wagon that we flung him in, And watch the white eyes writhing in his face, His hanging face, like a devil’s sick of sin; If you could hear, at every jolt, the blood Come gargling from the froth-corrupted lungs, Obscene as cancer, bitter as the cud  Of vile, incurable sores on innocent tongues, My friend, you would not tell with such high zest To children ardent for some desperate glory, The old Lie; Dulce et Decorum est Pro patria mori.”(Detta sistnämnda är en refferens till Horatius och betyder ungefär att det är en stor och vacker sak att dö för sitt land).

Både Dix och Owen skildrar kriget som ett övergrepp mot människan. Som ett brott mot allt vad mänsklig värdighet och anständighet heter. Av människorna återstår intet annat än lidande högar, skadade eller dödade eller sargade spillror av det som vi kallat för människor.

Det som skett mellan Dix och Meissoniers dagar är givetvis det första världskriget. Därmed inte sagt att det inte förekom krigskritisk konst innan eller saknades krigsglorifierande konst efter sagda konflikt, men kontrasten är likväl ändock skarp. Ty det som skett mellan de två konstnärernas tidevarv (och för den delen mellan de två diktarnas) är den största katastrofen i mannaminne, en konflikt ur vilken det inte gick att rädda någonting meningsfullt eller ärorikt.

Dix är som sagt aktivt obehaglig att beskåda. Men det finns även någonting klart obehagligt med Meissonier.

Det är att hans produktion i förlängningen ledde till Dix.

Att drömmen om kriget som äventyr ledde till praktiken av kriget som katastrof.

Att Meissoniers ryttare rider mot Dix skyttegravar.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 21 augusti, 2013 14:32

    Strålande läsning som alltid! Intressant nog (tycker iaf undertecknad) tycks det som att det faktiskt gick att rädda i alla fall något av äran och den högre meningen ur den leriga blodsörja som var första världskriget. En amerikansk historiker som heter George Mosse har skrivit om detta (i en bok jag så klart inte minns namnet på så här på rak arm…) och menat att generationen som upplevde kriget på ett vis kom att se det som köttkvarn utan mening (bortsett givetvis från veteranerna som ofta fann sin egen mening i själva frontgemenskapen) och därför på olika sätt kom att ta avstånd från kriget som idé. En generation senare, i tid för det spanska inbördeskriget (give or take) fanns det dock en, menar Mosse, relativt utbredd känsla av förlust bland de unga män som lockades av detta att kämpa för en Sak. De hade missat kriget, och alltså också missat sin chans att få vara en del av något större, av att få dela den slags högre gemenskap som de menade bara kunde skapas i just kriget. Alltså, om jag minns Mosse rätt, ska det paradoxalt nog ha uppstått stämningar i början av 1930-talet som inte var helt olika de som rådde 1914, åtminstone så till vida att de centrerades kring offret för Saken och krigserfarenhetens fundamentala godhet. Detta alltså trots att de som rusade till fanorna då mycket väl visste vad det moderna kriget innebar. Kort sagt; Vad är det egentligen med kriget som tycks göra det omöjligt att värja sig ifrån, som gör att vi söker det trots att vi vet att det innebär lidande och död?

    • 21 augusti, 2013 14:49

      Som alltid en ytterst intressant kommentar. Det du beskriver känner jag bara till när det gäller Tyskland, men där uppstod efter kriget en egen form av litteratur som jag tror brukar kallas för Frontlitteraturen. Av dessa är det väl egentligen bara Ernst Jünger som fortfarande är läsbar men t.ex. Arne Ruth har kopplat genren till Blut und Boden mystik, antidemokrati och Förlorad Ära. Författarna beskriver gärna kriget som ett slags renande stålbad (lite grann som futuristerna innan konflikten alltså) där Kamratskapen, Härdigheten och Faran gör människan bättre, ny och ren (de avslutas regelmässigt med att veteranen kommer hem, möter en dekadent, gärna lesbisk fru, ger henne stryk och slutligen ställer sig över plogen och Brukar Jorden).

      Just kamratskapen verkar ju vara någonting återkommande. Till och med Remarque upphöjde ju trots allt känslan mellan männen i skyttegravarna till den kanske renaste formen av kärlek. Och ska man vara sådan kan man ju även i modern litteratur om moderna krig återfinna just den som någonting som soldater (utöver Babtjenko) enas om att just den är någonting som faktiskt är bra med kriget.

      Hrm… det var som sagt en bra fråga. Det blir nog ett inlägg som svar. Jag hade tänkt att skriva någonting om Kina men det kanske får vänta.

  2. 22 augusti, 2013 08:40

    Det her gillar Jag!
    Intressant med Dix’s tavla är att den också är utformad som en altartavla, och kikar man in lite i den finns det en och annan religiös referens – då förutom tavlans utformning. Så t.ex. första bilden som kan symbolisera diaspora och ökenvandring, bild två där skelettet drar tankarna till Michelangelo, samt sista till höger med fadern och sonen.

    En intressant jämförelse av konst och kollektivt minne som ligger närmare till Friedland 1807 skulle ju vara de Goyas produktion, där nog inte fullt så mycket av krigets fröjd går att spåra som det gör i Meissioners.

    • 22 augusti, 2013 09:48

      Visst är det så! God iaktagelse.

      Ang. Goya vs Meissonier bör väl påpekas att jag absolut inte är någon konsthistoriker, men om man likväl ska uttala sig så är väl en viktig skillnad konstnärernas tid och plats. Goya (och för den delen Dix) skildrade någonting som var samtida med honom, någonting han själv kan ha sett och upplevt. Meissonier däremot målar händelser som var för 70 år sedan och därmed redan mytologiserats. Därtill är ju själva motiven avgörande. Goya skildrade det brutala Penisulärkriget där krigsbrott och partisankrigföring var vardagsmat. Meissonier däremot skildrar konflikten i Centraleuropa, en krigsskådeplats som åtminstone i tanken var mer galant och hedervärd.

      Men nog är konst intressant, alltid. Kanske blir något om den totalitära varianten i framtiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: