Skip to content

Våldsromantik, igen

21 augusti, 2013

Jag hade en vän en gång. Han var en av de där som man kände mycket väl, mycket nära och som sedan, så att säga, gick förlorad.

Det är väl knappast ovanligt. Man har ju en uppsjö f.d. vänner som man såg som oundgängliga men som man under åren helt enkelt har tappat bort. Just den här vännen var dessutom en lumparkompis och av dem är det tråkigt nog ingen som jag fortfarande har kontakt med.

Men just den här vännen försvann på ett lite speciellt sätt. För när vi gjorde värnplikt tillsammans sa han uttryckligen att hans önskedröm var att ”dö i någon djungel innan jag är 45”. Tomt prat? Tja, det kan man kanske tro, i ett skyttekompani var det ganska vanligt med den typen av uttalanden. Betänk att vi, idioter som vi var, var stolta över våra låga överlevnadsmöjligheter i skarpt läge. Men just den här vännen menade det. Efter lumpen antogs han till NordBat, när han p.g.a. personliga problem inte kunde fullfölja tjänstgöringen där fattade han ett minst sagt originellt beslut.

Han bestämde sig för att gå med i Främlingslegionen.

Sedan dess har jag inte hört av honom.

Jag har aldrig varit i krig. Jag känner en del som på sätt och vis varit det, på så vis att de varit i Afghanistan. Men själv känner jag alltså inte till praktiken utan bara teorin. Jag läser om krigen och om Kriget och kan väl på något plan påstå att jag har någon form av förståelse för vad det i tanken innebär.

Det som jag inmundigat har fått mig att förstå att det innebär att många människor dör och att det i regel är av ondo.

Detta är givetvis kontroversiella och nyskapande påpekande om krig som fenomen. Det är den typ av yttrande och åsikter som delas av den överväldigande majoriteten av Sveriges befolkning och den typ av plattityder människor häver ur sig på alla barer på Söder, dessa orkaner av ömsesidig beundran.

Så alla kan vi väl vara överrens om att kriget är någonting dåligt.

Men samtidigt finns det där, åtminstone för mig, en obändig faschination.

Det är inte bara den som finns inför mörkret, alltså att vi människor är rent psykologiskt beskaffade på så vis att vi memorerar och ältar det som är farligt och hemskt. Det är inte bara det som Meissonier verkar ha känt när han målade Friedland, 1807, kriget som en medsvepande kraft.

Men vad är det?

Klart och tydligt är att de som faktiskt utkämpar konflikter, oavsett vilken konflikt, ofta ser tillbaka på sin tid i helvetets förportar med en viss nostalgi. Ernst Jünger är ju givetvis ett (av mig uttjatat) exempel. Ty även om han beskrev krigets mest bestialiska sidor beskrev han även striden som att leva lite mer, känslan av det egna jagets förestående fysiska utplåning som att var helt medveten, som att vara helt levande. För varje hög med kött som en gång var en man han beskriver skildrar han ögon som lyser av uppslupenhet och rus. Inte undra på att karln söp och knarkade resten av sitt långa liv.

Även författare som är mer sansade än Jünger har, motvilligt, beskrivit hur till och med de mest mardrömslika konflikter likväl bar på någonting positivt, oftast i form av vänskapen. Remarque är väl ungefär så långt ifrån Jünger man kan komma men några av hans bästa scener skildrar hur soldaterna, där de ligger i sina värn i leran, blodet och regnet, kommer varandra närmare än älskande makar. Guy Sajer skrev en av de mest plågsamma skildringarna av män i strid som någonsin nedtecknats och likväl är vänskapen till berättarjagets bäste vän en av de saker som den unge fransmannen bar med sig som någonting positivt från Östfrontens blodklibbiga orkan av rostigt stål.

Men varför hålla sig till en massa döda, tyska författare? Det finns ett flertal amerikanska exempel från nutiden. Sebastian Junger har skrivit en bok som är rent utmattande att tugga sig igenom, men även där finns en slag märklig ömhet mellan soldaterna, likaså gör det hos Michael Herr och Dexter Filinks. Då har vi inte börjat tala om tillsynes psykotiska karlar såsom Chris Kyle eller ”Mark Owen” som själva utkämpat moderna krig och som verkar gillat varje sekund av konflikten.

Så vad är det med konflikter som är tilldragande?

Som sagt går det säkert att skriva upp det hela på någon form av missriktad manlighet, och som sagt tror jag inte att det stämmer.

För soldaterna själva, de som faktiskt är i linjen, verkar kamratskapen och adrenalinet vara viktiga ingredienser, men det förklarar ju inte varför vi som absolut inte befinner oss i sagda linje finner konflikter fascinerande.

Rent akademiskt är väl svaret att konflikter ibland förändrat historien, litterärt att de ibland utgjort spännande narrativ. Men vad är det mänskliga svaret?

Jag kan inte säga att jag vet. Men för egen del är nog svaret att kriget är det stora avbräcket. Att det är den mänskliga företeelse som mest skiljer sig från det som är vardagen. Att påstå, som Jünger, att kriget är det riktiga livet stämmer nog inte annat än på rent biologisk nivå (kriget säger nog inte nämnvärt om hur det genomsnittliga livet med all dess diskande och all dess kärlek faktiskt ter sig). Tvärtom tror jag att det fascinerar med konflikter är det onormala i dem. Att inget som ett krig framstår som så annorlunda som det man är, det man gör och det man vill. Att kriget på något plan är den skådeplats där normaliteten upphör, den plats som är människan mer främmande än en främmande planets yta, den slutligt främmande kontinenten.

Men med detta, främlingskapet inför konflikten kommer även lockelsen. Det okända vill man upptäcka, det vill man utforska och det vill man kanske till och med uppleva.

I mitt fall skedde detta genom att läsa om konflikter.

I min väns fall skedde detta genom att dra på sig en fransk uniform, lägga en automatkarbin över axeln och försvinna ner mot kriget i Västafrika.

Se där några tankar värda 1914.

Annonser
One Comment leave one →
  1. 21 augusti, 2013 23:26

    Jag ska vid tillfälle (det vill säga, när jag ätit, sovit och ätit igen) prestera en mer substansrik kommentar på detta. I nuläget nöjer jag mig med att poängtera 1) att detta är mycket välskrivet och intressant, samt 2) att jag trodde vi kommit överens om att franska knektar aldrig bär annan beväpning än ksp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: