Skip to content

Det onda kriget förkroppsligat – kemiska vapen

22 augusti, 2013

Den 22:a april år 1915 vid Ypres skedde någonting märkligt.

Tyska soldater lade ut små behållare i ingemansland och sprang sedan ifrån platsen. Ur behållarna började sedan en gulgrön dimma sprida sig, den luktade som rutten frukt och spred sig något långsammare än vinden. De brittiska trupper som andades in den började hosta, fick svårt att andas, somliga dog. Indiska styrkor drabbades av panik och flydde. Förlusterna var förfärande eftersom det inte fanns några effektiva motmedel mot det nya vapnet. Som tur var för engelsmännen förstod tyskarna inte själva hur effektivt det varit och lyckades därför inte utnyttja förvirringen. Därtill var skadefallen långt fler än dödsfallen eftersom väderförhållandena inte var optimala för användandet av det onda kriget förkroppsligat.

Detta var gasen.

en.wikipedia.org

Gasens offer

Stridsgas hade används redan under antiken, framförallt i belägringar mot sappörer. Primitiva former av gasgranater användes även som terrorvapen under det trettioåriga kriget. Men under århundradena hade världen välsignats med en stor glömska, både kring gasen och kring de vapenbärare med vilka man kunde skicka iväg den.

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fick man dock i flera europeiska länder via den kemiska revolutionen upp ögonen för att det skulle vara möjligt att förgifta luften, att skapa dimmor av död. I diverse vapenkonventioner förbjöds användandet av denna nya potential, men när skyttegravskriget rostat fast i Flanderns blodiga lera glömdes snabbt detta förbud bort.

Tyskarna var först med att använda gasen. I deras fall var det klorgas, främst skadar den människor genom att sätta sig på andningssystemet och ögonen. Kraftiga kräkningar kan uppstå, blindhet likaså och i värsta fall döden.

Dock kom alla sidor att använda gasen under det första världskriget, och precis som med alla andra vapenslag inleddes snabbt en fryntlig kapprustning. De portabla behållare som varit aktuella 1915 ersattes raskt med gasgranater. Klorgasen, som var ett fasansfullt vapen men likväl framförallt skadligt snarare än dödligt, ersattes med senaps- och den fruktansvärda fosgengasen. Den sistnämnda hade varken doft eller färg, den var med andra ord osynlig och därtill dödlig – effekten ska påminna en aning om drunkning. Senapsgas skapar istället brännsår och blåsor och är särskilt benäget att sätta sig på människans slemhinnor, eländet ifråga kan leda till blindhet, kvävningar och i särskilt allvarliga fall till blödningar och blåsor i lungor, strupe och munhåla.

Efter det stora kriget var det inte mycket man var överrens om. Tyskarna tyckte att freden var för hård, fransmännen att den var mjuk och amerikanerna visste inte vad de skulle tycka. Något man dock faktiskt kunde enas om var att stridsgasen hädanefter inte skulle användas i krig.

images

Fosgengas i användandet

Förbud infördes återigen mot användningen, men trots detta byggde mer eller mindre alla länder upp en försvarlig och än mer förfinad arsenal av gaser som skulle kunna användas vid nästa krig. Många av de skräckbilder som under 1920-talet målades upp av nästa krigs apokalyps involverade just gas som släpptes över städer via flygplan. Faktum var att man en tid efter Första världskriget tänkte sig att flygvapnet på egen hand skulle kunna avgöra framtida konflikter via brännandet och just gasandet av fiendens civilbefolkningar.

Upphov till pessimism var även att gasen, trots förbud, användes i Abessinien när italienska trupper för en gångs skull lyckades vinna ett krig. Omvärlden gjorde det omvärlden plägar göra, dvs. förfasade sig och tvådde sina händer i ett ruelsefullt dis av yttranden om att ”detta inte får upprepas eller glömmas”.

Dock höll förbudet märkligt väl. Under det andra världskriget hade alla stridande parter tillgång till kolossala arsenaler med kemiska stridsmedel, men dessa användes aldrig mot militära mål (även om tyskarna i smyg använde det för att utrota folkgrupper). Vid något tillfälle på östfronten hotade ryssarna att börja använda stridsgas om tyskarna inte slutade använda ett särskilt brutalt raketvapen och eventuellt kan japanerna ha använt gas vid något enskilt tillfälle under sitt folkmordsliknande krig i Kina. Dock kom gasen inte att användas. Tyska infanterister började till och med kasta bort sina gasmasker och istället utnyttja de runda behållarna för att förvara cigaretter och godis, ett exempel på att smida plogar av svärden så gott som något.

Under det kalla kriget upprepades mönstren från mellankrigstiden, dvs. man utökade och förfinade sina kemiska arsenaler men man använde dem de facto inte. Och tur var väl det. Under denna tid utvecklades t.ex. VX-gasen, en av de dödligaste kemiska synteserna i mänsklighetens historia. Eländet tar sig in via porerna och genom inandning och leder till fruktansvärda kräkningar och i förlängningen till en smärtsam död. Små doser av detta djävulska medel räcker för att mörda hela statsdelar.

untitled

Detta är ganska långt ifrån det ärorika kriget

Enda avbräcket från det ovannämnda var Saddam Hussein. Busen i Bagdad använde glatt både senaps- och den gräsliga tabungasen mot Iranierna under Iran-Irakkriget vilket tillfogade Iran omkring 50 000 förluster. Saddam använde även gasen mot kurdiska, civila mål vid Halabja då omkring 5000 personer, inklusive kvinnor och barn mördades.

Stridsgas är antitesen till det tidigare inläggets dröm om det ärorika kriget. Det dödar inte snabbt utan grisigt, det går knappt att använda mot fientliga soldater eftersom dessa regelmässigt är utrustade med effektiva skyddsåtgärder vilket leder till att gasen främst är meningsfull att använda mot barn och små tanter. Gasen dödar utan precision och det går heller inte att använda som något annat än ett rent terrorvapen. Gas är så allmänt förkastligt att det förbjöds efter första världskriget (samma konflikt då man uppfann eldkastaren) och inte ens användes av Hitler och Stalin, män som man kanske inte skulle kalla för pjåskiga när det gäller människolivets egenvärde.

P.g.a. dess ineffektivitet, moraliska förkastlighet och för den delen risken att om ena sidan använder gas kommer den andra också göra det är stridsgasen något som knappt använts efter det första världskriget.

Detta var sant tills nyligen.

Igår kom nyheten att Assad, Syriens bödel, nu bestämt sig, när det ser ut som att han faktiskt håller på att vinna kriget, att det nog är dags att använda kemiska stridsmedel på stor skala. Det talas om dödstal på omkring 1300 döda, de flesta givetvis civila.

Kriget i Syrien har tidigare välsignats med stridsgas, men med detta har konflikten gått från att vara obscen till att vara något av det värsta vi skådat under de gångna femtio åren. Omvärlden verkar faktiskt vilja göra någonting, alla (förutom skurkstaterna Ryssland och Kina) vill reagera och Frankrike vill faktiskt agera, till och med utanför FN:s ramverk. Vad detta innebär är omöjligt att säga i skrivande stund. Men klart är att någonting måste göras av någon. Det vi ser i Syrien idag är någonting som riskerar att urarta till en av de där sakerna som nästa generation kommer fråga vår generation varför vi inte gjorde någonting åt.

Det vi ser i Syrien är ett hån mot allt vad civilisation och mänsklig värdighet heter.

Det vi ser i Syrien sker därtill nästan på 100-årsjubileet av det som skedde i Flandern, den 22:a april 1915.

Har det skett någonting, har vi lärt oss något av de senaste hundra åren?

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. lucidor permalink
    22 augusti, 2013 14:12

    Tack för ditt inlägg. Jag såg lite på nyheterna i går och tittade bort. Fan. Inte är människor tänkta att göra så här mot varandra?

    • 22 augusti, 2013 19:34

      Tack för att du läste det. Ja, bilderna därifrån är verkligen vidriga – kanske särskilt för att det där med gasade civila får en att tänka på så mycket annat elände under det gångna århundradet.

      Och nej, människor ska inte behöva utsättas för sånt här. Som sagt: någon måste göra någonting nu.

      • lucidor permalink
        23 augusti, 2013 06:55

        Tyvärr är nog enda sättet att någon inifrån som står honom nära tröttnar. Jag ser inte militär intervention som nåt troligt i framtiden.

        Förresten: I Berlin i somras gick vi förbi stauffenbergmonumentet. Själva monumentet var fint, men det som gjorde störst intryck var alla bussar som stod parkerade utanför, med militärförband och kadettklasser som ett pärlband in på innergården där monumentet var beläget. Tyrannmord ingår s. a. s. i vissa länders core curriculum under GMU.

      • 23 augusti, 2013 14:36

        Nä, omvärlden lär väl göra det omvärlden gör – dvs. intet. Fransmännen verkar ju lite småsugna på ett flyganfall eller två, men för detta lär de väl behöva NATO:s logistik. Problemet där är att USA verkligen inte vill, de är ju nöjda med att vara ute ur Irak och med att vara på väg ut ur Afghanistan. Obama verkar ju därtill vara mer intresserad av arbete på hemmaplan än av ett utlandsäventyr, så någon intervention lär väl inte ske.

        Ang. Stauffenberg: Oj, det var mäktigt! Känns karakteristiskt för den moderna tyska hären att ha Stauffenberg som ett slags Massada.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: