Skip to content

Små reflektioner som knoppat upp under sommaren (dvs. slasktrattsinlägg)

25 augusti, 2013

Men va faaan vad dystert det blev på den här bloggen!

Jag är inte så här svartsynt i det verkliga livet (”IRL” som kidzen säger, notera ”z:at”- jag är ”hipp”). Jag är en ganska glad och positiv person. Men hur blir det på bloggen? Inlägg om kemiska stridsmedel, bataljer, krig och krigets lockelse, thats what!

Senast det var glättigt på den bloggen var när jag hittade på historia om ett fiktivt svenskt inbördeskrig (och det var ta mig tusan rätt dystert också på sina ställen). Jag vet inte om det säger mest om världen generellt eller min omvärldssyn specifikt.

Så för att lätta upp stämningen kör vi ett slasktrattsinlägg, dvs. små reflektioner som svårligen skulle kunna bli hela inlägg men som kan utgöra komponenterna av ett inlägg.

För under sommaren hinner man ju tänka en del dumheter. T.ex. blev jag och kollegan helt utom oss när vi fick höra att Rikard Wolff slutat röka. Visst, han avslöjade att det var förknippat med fara för hans fysiska fortlevnad att fortsätta röka. Men ändå. Finns det någon som verkligen passar med en cigarett i näven är det ju hr. Wolff. Han har precis rätt kvalitéer, precis rätt rökiga känsla för att vara nikotinmissbrukare, lite grann som en god whiskey. Min och kollegans reaktion kom i grund och botten utifrån att vi ser Wolff som ett väsen, bestående av damm och skuggor, och ett sånt kan väl knappast få cancer?

En annan liten reflektion är att det ju var rätt pinsamt att vi svenskar med buller och, framförallt, bång invigde ett ABBA-museum ungefär samtidigt som fransmännen under strama och värdiga former invigde ett museum tillägnat Diderot.

Fransmännen fortsatte dessutom att briljera. Svenskt näringsliv satte ju för några somrar sedan på sig dumstruten och förkunnade att de tyckte det var lämpligt att dra ner på både anslag till och bidrag för humanistiska studier. I egenskap av humanist blir det ju då rentav delikat när det sipprar ut att franska näringslivschefer tydligen drar lott om vilka arma satar som ska tvingas luncha med de svenska kollegorna. Svenskarna kan nämligen inte prata om någonting utöver pengar och ”ibland golf”, de har aldrig läst böcker, varit på konstutställningar eller lyssnat på någon musik (läs: de har aldrig befattat sig med humaniora).

Det där höll ju på att bli lite uttjatat i medierna. Det blev även uttjatat i Almedalen av diverse svenska partiledare. Men där blev det samtidigt lite fel. För hur många partiledare eller, än värre, riksdagsmän har egentligen en examen (ens i humaniora)? Förfärande få visar det sig. Kacka i eget bo och allt det där…

Sen glänste ju Jimmy Åkesson (som jag har för mig lyckats snickra ihop någon examen) i sitt tal till nationen häromdagen. Han skanderade ju bl.a. att han ville dra ner på biståndet (det skulle istället göras mer ”effektivt”). Detta var givetvis underhållande då SD tidigare har bråkat om att man nog borde satsa mer på bistånd för att, godhjärtat, hjälpa de nödställda i sina hemländer (en för SD positiv bieffekt torde vara att färre söker sig hit till Sverige). Sedan har de ju sin tanke om att ”assimilera” snarare än integrera människor. Dock vill de även dra ner på stödet till exempelvis SFI vilket torde vara kontraproduktivt för just assimilation. Kontentan är alltså att SD vill dra ner på biståndet (effekt: att fler flyktingar kommer hit) samtidigt som de vill sparka undan benen på de program som är tänkta att få in flyktingar och invandrare i den svenska ekonomin (effekt: att fler hamnar i utanförskap, arbetslöshet och absolut inte känner sig assimilerade). Var de nyktra när de klurade ut det här eller är det något jag missat?

Men det är mycket man inte förstår i världen. T.ex. förstår jag inte vad norrmännen ska ta sig till med Breivik. I den bästa av världar (den vi lever i enligt en viss fransk upplysningsfilosof) skulle man ju helt enkelt lagföra Mördar-Anders, låta honom genomgå en rättsprocess och sedan ta ut honom bakom domstolsbyggnaden och slå ihjäl honom med en spade. Tråkigt nog är ju nu Norge en upplyst/socialdemokratisk stat, så då blir det fängelse och vård istället. Norska staten har försökt lugna allmänheten med att Breivik aldrig kommer komma ut, att man ska titta på honom där han sitter i sin cell genom ett litet fönster för evigt. Men å andra sidan släppte samma norska stat Varg Vikernes under sommaren. Fan tro’t…

Men nu blev det dyster igen. Nu blev det Utöya och döda barn. Vi släpper det. Vi går över till film istället. För jag såg nämligen Pacific Rim igår. Det är en film som går ut på att jättestora robotar slåss mot jättestora monster och upprepade gånger slår dem i huvudet (ibland med oljetankers). Bra film? Nej. En film som bara går att beskriva med engelskans awesome? Ja. Elvaåringen inom mig (eller elva åringen som är jag) tilltalas av det här. Att handling, skådespeleri och dialog lämnar en del (läs: allt) att önska kan vi strunta i så länge. Det vi ska fokusera på är att det är jättestora robotar som slåss mot jättestora monster och upprepade gånger slår dem i huvudet (ibland med oljetankers).

Sommaren gör att man vill se den här typen av filmer. Man tappar ungefär 20 IQ-poäng bara av värmen och ytterligare 40 poäng av ledigheten, det leder till att det blir mycket trams. T.ex. har jag under sommaren helt glömt bort att lyssna på radio, istället har jag sänkt mig rejält och maniskt lyssnat på Filip och Fredriks podcast istället. Nu kan ju du le i mjugg, käre läsare, men ibland får de verkligen till det. T.ex. när de konstaterade att man aldrig tänkte på hur man såg ut eller gick när man var tio (den oron kom i tonåren) för ”då var man alltid på väg mot någon fotbollsplan”. Helt sant! Eller när de tjatade om att Instagram var helt hopplöst under sommaren eftersom ”alla bilder andas utedass”. Också sant! Båda exemplen gör podcasten till utmärkt lyssning när man springer, diskar eller betalar räkningarna.

En annan reflektion som skapats under sommarens tågresor är att jag nog aldrig kommer kunna älska en människa som döper sin lille son till Neo.

Ytterligare en är att det verkar vara sjukt svårt att översätta titlar från tyska till svenska. Betänk följande titlar:

”Vergiss die Zeit der Dornen nicht” (ungefär: ”Glöm inte törnenas tid”), en poetisk och vacker titel, blev på något sätt Frontschwein.

”Jeder stirbt für sich allein” (ungefär: ”Var och en dör för sig själv”), en dyster och tröstlös titel som blev till ”Ensam i Berlin”.

”Unsere mütter, unsere väter” (ungefär: ”Våra mödrar, våra fäder”), en träffande och drabbande titel blev genom ett översättararbete tillsynes präglat av Tolstoy ”Krigets unga hjärtan”.

Någon har fått betalt för det ovan!

Nå, det är den här typen tankar som alstras av min sommarsåsiga hjärna. Nästa inlägg blir på sätt och vis också om trams, detta då det kommer handla om tv-spel. Samtidigt så är det ett synnerligen otramsigt spel som ska avhandlas.

The Last of Us.

Annonser
One Comment leave one →
  1. bucharga permalink
    28 augusti, 2013 10:48

    JAAAA! Äntligen får man se ett inlägg om The Last of Us! Sedan låter Pacific Rim som en perfekt film att ta ur hjärnan på sig själv och käka popcorn istället:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: