Skip to content

Om västfronten något nytt

23 oktober, 2013

(OBS! Jag tror vi skippar det där med att det ska finnas en koppling mellan inläggen).

Konflikter slutar aldrig med att de sista skotten avfyras och en fred skrivs under. Nej, det är först då det verkliga och riktigt grymma kriget börjar – den akademiska striden. Ty efter ett rejält storkrig sjunker historikerna alltid ner i ett moras av ältande över hur man ska tolka krigets orsaker, resultat och förlopp.

En sådan konflikt utkämpas nu om den brittiska krigsinsatsen i det första världskriget.

Ty det gängse historiebruket från 1920-talet och förmodligen även idag är att den brittiska krigsinsatsen 1914-1918 präglades av dåraktiga generaler som ledde modiga soldater mot en sanslös och onödig död (en apokryf säger att tyska härförare konstaterade att engelsmännen slogs som lejon men leddes av åsnor).

haig_pic4

Upper-class twit of the year

Från krigshistoriskt håll har detta dock utmanats. Det började med att John Terraine på 1960-talet skrev en biografi om General Douglas Haig, allmänt känd för att kastat bort hundratusentals soldater i den ena meningslösa offensiven efter den andra, som var både sympatisk och rentav lätt panegyrisk.

Via Terraine har det sedan uppstått två skolor, den traditionella och den revisionistiska. Den förstnämnda beskriver konflikten som meningslös och dess ledare som inkompetenta, medan den sistnämnda föredrar en bild av proffsiga fadersfigurer till generaler som utkämpade ett gott krig.

Ovannämnda beskrivning torde ge en fingervisning om vilken skola jag menar har rätt.

För det finns en hel del som skaver med den revisionistiska skolan. Dess argumentation går att koka ner till fyra punkter och med samtliga argument finns det problem.

Den första punkten är att det är orättvist att beskylla de brittiska krigsherrarna för inkompetens eftersom de helt enkelt saknade erfarenhet. De hade utbildats för krigföring i Indien med relativt små förband mot ytterst primitiva motståndare, glada sommarnöjen alltså. Det de kastades in i var istället en europeisk mardröm till krig mot en högteknologisk fiende som därtill hade en lång erfarenhet av kontinentala konflikter. Dessutom uppstod ledningsproblem när den brittiska hären växte från 150 000 man till 1,8 miljoner soldater, det saknades helt erfarenhet av att leda så stora styrkor i fält.

Det här argumentet kan man ha en viss sympati för. Det är klart det var klurigt för herrarna Haig och Robertson att lära sig på jobbet. Det är klart det är svårt att leda människor i krig. Samtidigt är det en förklaring snarare än en ursäkt. Att någonting är svårt ursäktar inte att man utför det svåra dåligt. Dessutom kan man fråga sig varför britterna inte förhörde sig med sina allierade fransmännen om hur man skulle göra, dessa hade trots allt en månghundraårig tradition av att leda stora förband i nordvästeuropa.

Den andra punkten är (än) svårare att svälja. Denna består av att försöka omtolka slakterna vid Somme och Passchendaele till någon form av brittiska segrar. Här krävs en hel del logiska krumbukter. En variant är att säga att de brittiska styrkorna tog terräng, en annan att tyskarna tillfogades hiskeliga förluster som var svåra att ersätta.

Båda argumenten är givetvis dumheter.

Att ta terräng är nämligen poänglöst om det inte leder till något. I både fallet Somme och i fallet Passchendaele togs några kilometer söndersprängd mylla, men det var knappast så att denna kunde utnyttjas till något annat än till kyrkogårdar. Att tyskarna hade svårt att ersätta förluster är förvisso korrekt men detta gällde även ententen. Ryssarna och italienarna kollapsade internt p.g.a. höga förluster, Frankrike var nära att göra det 1917 och britterna hade p.g.a. ovannämnda slag stora problem att ersätta stupade infanterister lagom till våren 1918. Att då kalla Somme eller Passchendaele för något annat än groteska slakter framstår nästan som obscent. Snarare var de klumpigt utförda offensiver med vagt formulerade mål som resulterade i många döda och inte så mycket annat. Man förändrade med dessa slag förvisso nordvästeuropas terräng, men knappast dess historia.

Den tredje punkten är att övervärdera den brittiska sofistikationen när det gällde att bedriva krig, vilket likaledes är snurrigt.

ypres-bodies_1427268i

Inte ens jag orkar vara spydig om den här bilden

Till saken hör nämligen att britterna innan Första Världskriget helt saknade en doktrin för landkrigföring. Fransmännen hade en som syftade till genombrott, tyskarna en som handlade om omfattningar men engelsmännen ingen alls. Det som kom att bli den brittiska doktrinen var nednötningen. Tankegången var att då ententen förfogade över mångdubbelt större resurser än centralmakterna borde man kunna nöta ner fienden till den grad att han var tvungen att ge upp. Detta resonemang var förvisso korrekt i sak men vittnar knappast om något större raffinemang vad beträffar krigskonst.

Britterna gjorde helt visst framsteg i både artillerikonst och stridsvagnskrigföring, dock på så vis att de efter stora påfrestningar och enorma skandaler lyckades producera fler granater och tanks än fienden – i sig ingen större prestation när motståndaren är satt under blockad och den egna sidan förfogar över majoriteten av världens samlade resurser. Tvärtom har det gjorts gällande att den brittiska krigsekonomin hörde till en av de sämst hanterade av alla aktörer i hela kriget, detta om man ser till möjliga resurser kontra faktiska resultat.

Ty själva användandet av ovannämnda resurser var inte särdeles imponerande, ententens härar tappade konsekvent ungefär en tredjedel fler oåterkalleliga förluster (dvs. döda och tillfångatagna) under varje månad under hela konflikten än sina fiender. Det främsta undantaget är de så kallade 100 dagarna post Kaiserschlacht. Denna offensiv tas ibland upp som ett under av begåvad brittisk krigföring. Den utfördes dock mot en demoraliserad och retirerande fiende och ententens förluster sköt i höjden samma dag de nådde tyska gränsen. De 100 dagarna bör således ses som en anomali snarare än grunden till blixtkrig.

Slutligen faller punkt tre på att den kanske största landvinningen under det första världskriget vad beträffar krigskonst var infiltrationstaktiken. Denna utvecklades dialektiskt mellan fransmän och tyskar och sattes i kraft under den tyska Våroffensiven 1918 med förödande effekt för de brittiska styrkorna.

Punkt fyra är dock den som jag finner mest irriterande. Ty punkt fyra handlar om att det första världskriget var en nödvändig konflikt. Man var Tvungen att Stoppa Tyskarna.

Det här är det mest idiotiska av argument. Första världskriget var inte oundvikligt, det ledde till att världen blev radikalt sämre än den var innan och det var absolut inte en ”god” konflikt. Det arkaiska begreppet ”god konflikt” är något vi gärna använder eftersom det utmålar den ena sidan som otvivelaktigt god och den andra otvivelaktigt ond, det är ju långt enklare att hålla koll på än det komplicerade myller som utgör det vi kallar verkligheten.

Ty sanningen att säga var ingen aktör under det första världskriget vad vi idag skulle kalla en sann demokrati och absolut inte ententen, tvärtom var den minst demokratiska parten det (som vanligt) djupt auktoritära Ryssland. Samtliga aktörer (inklusive Brave little Belgium) hade väldiga kolonialvälden där man bedrev små och stora folkmord när andan föll sig på. Att kalla britterna goda och tyskarna onda (eller tvärtom) gränsar till historieförfalskning.

Så vad kommer dessa fyra punkter ifrån?

Tja, det är enkelt att notera att majoriteten av de som förfäktar ovannämnda argument är britter. Det är även enkelt att konstatera att det första världskriget är den konflikt som kostat flest brittiska liv. Jag tror att grunden för den revisionistiska skolan återfinns i dessa två konstateranden. Ty britterna kan inte mistas för de viktigaste aktörerna i det andra världskriget, däremot kan de göra det i det första – det är trots allt det brittiska intåget i konflikten som gör det hela till ett världskrig.

Så patriotism finns säkert som grund för den revisionistiska skolan. Men man ska nog inte underskatta det faktum att britterna förlorade ungefär en miljon man i kriget. Dör så många vill man nog göra deras död meningsfull.

Detta kan vara en av grunderna till att krigen inte sluter med fredsfördragen.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. lucidor permalink
    23 oktober, 2013 21:03

    Jo, jag vet att du läst det, M, men det fullständigt lustfyllda karaktärsmordet av Sir John French i Tuchmans Guns of August måste lyftas fram för din illustra bloggpublik. Gå och läs!

  2. 8 november, 2013 13:24

    ”Det som kom att bli den brittiska doktrinen var nednötningen. Tankegången var att då ententen förfogade över mångdubbelt större resurser än centralmakterna borde man kunna nöta ner fienden till den grad att han var tvungen att ge upp.”
    Lämna det till matematiker/ekonomer att styra ett samhälle. Skrota ingenjörers och humanisters kompetens ty den är inte ekonomiskt vinstdrivande….vänta nu detta känna bekant!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: