Skip to content

I rymden finns inga känslor

28 oktober, 2013

Universum ska tydligen vara omkring 13 miljarder år gammalt. Det är en ovetbar siffra, omöjlig att förstå och greppa tag i. Den är lika intressant som den är obegriplig, så till den grad att det sistnämnda nästan förtar det förstnämnda.

För det känns som att vi stannat av lite grann när det gäller vårt intresse för rymden. Visst, det skickas iväg någon lådbil till Mars från och till som tar bilder av stenar, fler stenar, småstenar samt grus. Från och till talas det till och med om att man kanske ska ta och skicka iväg någon person eller två till den röda planeten för att, får man anta, på stenar, fler stenar, småstenar samt grus.

Så det händer saker i rymdforskningen, men frenesin från allmänheten verkar ha avtagit. Jämför med 1950-talet när ryssar och amerikaner tävlade om att komma till månen. Både populärkulturen och media svämmade över av skildringar av och framtidsvisioner om rymden som the final frontier.

Men rymden framstår i och för sig som läskig. Jag kan ingenting om den egentligen, så jag gör det jag brukar fördömma folk för att göra – uttalar mig i och om ett ämne där jag är direkt okunnig. Men av det lilla jag lyckats snappa upp har jag förstått det som att det där stora svarta omkring oss är en ogästvänlig plats.

T.ex. ska det tydligen finnas någonting som kallas gammablixtar. Det är vad som händer när en stjärna imploderar och effekten är spektakulär och suboptimal, allt i ett. Ty den döende stjärnan exploderar i en enorm stråle som kan sträcka sig över en halv galax med lite god vilja. Energin som utsöndras är synnerligen kraftfull samt radioaktiv och ställer till det för allting i dess väg. Skulle en sådan träffa jorden har vi tur, för då dör vi. Skulle vi ha otur och en gammablixt kommer, med galaktiska, svindlande mått, nära jorden skulle den raskt koka bort våra skydd mot solen, all växtlighet skulle dö och vi sakta men säkert med den.

Ett annat otyg kallas magnetarer. Det är en form av neutronstjärnor och vad jag förstått har den en sanslös densitet vilket i sin tur ger den en lika sanslös magnetisk kraft. Om en kommer sisådär 100 mil ifrån Tellus slutar vi människor leva, detta då magnetismen skulle lösa upp vår biologiska sammansättning.

Myspys.

Men det är inte bara jag som tycker rymden verkar vara läskig. Populärkulturen skildrar sällan rymden som ett löfte utan snarare som ett hot. 1950-talets vurm för kosmos verkar ha förbytts mot fasa och avståndstagande. I både film och tv-spel är det vi finner i fjärran galaxer sällan gästvänliga planeter utan snarare pysande och spottande vulkanvärldar där ingenting, av förklarliga skäl, kan leva.

Men om vi i populärkulturen återfinner icke-mänskligt liv är även detta för det mesta fientligt. Rymdvarelser på bio vill för det mesta, av oklara skäl, äta upp oss eller mala ner oss eller på annat sätt göra vår vardag obekväm. Ibland kommer de till oss, säger hej och börjar sedan göra slarvsylta av skrikande statister ända tills USA får ändan ur vagnen och komponerar ihop någon Deus ex Machina lösning på problemet. Ibland kommer vi till dem, regelmässigt Gräver Vi För Djupt i någon avlägsen himlakropp och belönas för våra vedermödor med diverse fallosformade utomjordingar med en försmak för människokött.

Gemensamt är dock att utomjordingarna sällan går att förhandla med och bara undantagsvis verkar ha några mål andra än att förgöra oss.

Gemensamt är dock även att de har två armar och två ben, för det mesta. Men om man ska tänka sig liv i andra galaxer kanske detta är lite fantasilöst. Varför inte gasbaserade livsformer som kommunicerar med färgskiftningar? I ett oändligt universum som är ovetbart gammalt torde det väl inte finnas någonting som säger att de (om de finns) måste se ut som oss fast med huggtänder?

Men det riktigt läskiga med både det uråldriga universum och med främmande civilisationer är en kombination av de tu. Ty betänk, käre läsare, om vi en dag skulle ta oss ut i galaxen, upptäcka främmande planeter och söka efter illusoriska och främmande livsformer.

Vet du vad det obehagligaste vi skulle kunna stöta på där ute skulle vara?

Ruiner.

För i ett ovetbart uråldrigt universum är detta tänkbart.

Och aldrig skulle vi väl känna oss så ensamma som då.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 29 oktober, 2013 10:11

    Äntligen är du igång igen! Exemplariskt skrivet!

  2. 8 november, 2013 13:14

    Så Jäfhla Muntert!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: