Skip to content

2014-2018 blir nog några svåra år

10 november, 2013

Det vore ju mig fjärran att inte uppmärksamma det faktum att det inom ett år är dags att fira Första världskrigets utbrott. Den konflikten är ju trots allt undertecknads ständiga käpphäst och mani.

Men jag tänker att åren 2014-2018 kommer bli lite dystra i de länder som utkämpade konflikten.

Eller, ja. Det kommer vara lite annorlunda beroende på vilket land vi pratar om. Jag kommer t.ex. bli förvånad om ryssarna ö.h.t. uppmärksammar att det skedde något speciellt vid Tannenberg för hundra år sedan när det är dags för det jubileet. Sannolikt är väl snarare att de i sann storrysk tradition härdar ut stormen och väntar till 2019-2025 då de äntligen kan glädjas åt grovt karikerade hyllningar av de egna insatserna under Stora fosterländska kriget.

För det framstår ju som enklare att fira Andra världskriget, och det ska vi ju också göra även nästa år. Jag räknar kallt med att Studio 1 kommer prata mer om D-dagens 70 års jubileum än Första världskrigets utbrotts 100 års dag. Men det kanske är för att det är lättare att säga glada saker om 70 års dagen. Där går det ju ändå att peka på att en god sida drev undan en ond sida, att Frankrike stod i begrepp att befrias, etc.

Med första världskriget blir det klurigare.

Jag menar hur ska italienarna fira 100-årsdagen av sitt lite lätt (läs: otroligt) opportunistiska angrepp på sin allierade Österrike-Ungern 2015? Kanske kan de peka på att Italien trots allt fick glufsa i sig Sydtyrolen och Trieste? Men samtidigt blir väl stämningen lite tråkig 23:e juni, 18:e juli, 18:e oktober, 10 november 2015, 9:e mars, 6:e augusti, 14:e september, 10:e oktober, 1:a november 2016, 12:e maj och 19:e augusti 2017 – dvs. 100-årsdagarna för de elva slagen vid Isonzo. Dessa slag är även kända som ”de där gångerna italienska staten bestämde sig för att försöka anfalla genom en av världens kanske sämsta operativa miljöer för offensiv krigföring med väldigt förutsägbara resultat”.

Det är lite det jag menar med att 2014-2018 kommer bli lite dystra som år betraktat. För när man firar slagen kommer det vara svårt att peka på vad de skulle vara bra för. Österrikarna kommer väl i och för sig bara ta till det historiebruk de närt sedan 1945 – ignorera att den egna nationen någonsin tagit del i någonting dåligt överhuvudtaget – så de klarar sig säkert. Tyskarna kommer det nog också gå bra för, eftersom de närt motsatt historiebruk – dvs. ett evigt vältrande i självförakt – så de har ju åtminstone vanan inne.

Men vad ska fransmännen och engelsmännen ta sig till? Ska franska regeringen dra till Champagne 2014 och hålla tal om att man på framförallt den platsen åsamkades nästan en miljon förluster över fem månader p.g.a. att man dragit fel lärdommar av 1870-1871 års krig (dvs. ”offensiv vilja är allt!” ”röda uniformsbyxor är ett bra kamouflage!”)?

Ska den engelske utrikesministern åka till Loos året därpå och proklamera att imperiet på den platsen förlorade 60 000 dödade och sårade för att de egna generalerna inte riktigt fattat att det var en bra idé att låta artilleriet skjuta koncentrerat och länge samt att de egna förlusterna skulle blivit än högre om tyska kulspruteskyttar inte tillslut vägrat att fortsätta skjuta – äcklade av den åverkan de gjorde på människor?

2016 ska vi inte ens tala om. Vad ska Frankrikes president säga vid Verdun egentligen? Att vi höll. Javisst. Men sen då. Ska man också säga att slaget traumatiserade en hel generation, att jorden var så full av lik och metall efter slaget att den inte gick att odla längre? Att det fortfarande luktar illa vid Verdun efter ett rejält regn?

Vid Passchendaele 2017 kommer nog liknande problem uppstå för den arme brittiske funktionär som ska hålla ett festtal för 100-årsjubileet av det förfärliga slaget. Ett tips kan ju vara att inleda talet med att konstatera att de brittiska styrkorna i varje fall tog några kilometer söndersprängd gyttja som man i och för sig inte ens kunde använda till kyrkogårdar för de som stupat för att ta kilometrarna ifråga. Helst bör talet nog inte nämna det faktum att man sedan övergav den terräng som det kostat ett människoliv per tum att erövra.

År 2018 …

Jag tror säkert du förstår min poäng, käre läsare.

För det kommer bli några dystra åminnelsedagar 2014-2018. Till skillnad från när man minns det Andra världskriget går det inte att sätta in Första världskrigets slag i något större meningsskapande narrativ. Det går inte heller riktigt att ignorera ”den mest omvälvande händelsen sedan västroms fall”. Men om man inte kan fira och inte ignorera, vad återstår då?

Åminnelse kanske, men det är ju just denna som kommer ge 2014-2018 dess trista klang.

Dessutom kommer alla kransar som läggs ner och tal som hålls knappast kunna ge rättvisa åt det elände som de handlar om. Alla veternerna är idag döda, så det finns inte längre någon som faktiskt minns hur det var och kändes. Det kommer helt enkelt vara svårt att framställa det viktiga som verkligt.

Personligen vet jag inte om man egentligen behöver kransarna och talen, av ovannämnda skäl.

Vid Verdun, vid fort Vaux, fanns det förr en minnestavla som förstördes av vandaler. Den var uppsatt av en mor till minne av hennes son:

“A mon fils: Depuis que tes yeux sont fermes les miens n’ont cessé de pleurer”

“Till min son, sedan dina ögon slöts har mina egna inte slutat gråta”.

Jag tycker vi kan sätta upp den minnestavlan igen.

Det kanske räcker.

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. 10 november, 2013 23:02

    Jag har läst (någonstans…) om ett minnesmärke vid Verdun (tror jag…) där inskriptionen talar om ”de som stupade för idén om ett enat Europa” (eller liknande…). Kan man tänka sig ett mer hejdlöst misslyckat försök att foga in en historisk händelse i ett narrativ som har noll och intet med den att göra? För egen del är jag också benägen att välja den där franska kvinnans minnestavla.

    • 10 november, 2013 23:08

      Edit: Minnet är en porös, opålitlig materia visade det sig när jag kom på var jag läst om det hela. Hur som helst tycker jag att inskriptionen så som den är är illa nog. http://blickmotost.wordpress.com/2012/07/19/verdun-ar-symbolen-for-vad/

    • 12 november, 2013 08:16

      Ja… mycket märkligt med tanke på att de just stupade för att hålla varandra borta från sina respektive gränser, men det blir ofta så där skevt när man försöker göra mening av konflikter.

      Jag minns inte vem, men någon sa att ”Verdun, likt Auschwitz utgör den yttersta prövningen av det mänskliga tillståndet” eller något åt det hållet. Det känns mer träffande.

  2. bucharga permalink
    15 november, 2013 21:48

    Med tanke på hur banditerna den senaste tiden har börjat se över sin historiska syn så kommer nog premiärministern över de där oheliga öarna hålla ett brandtal om hur de modiga brittiska soldaterna slog undan den blodtörstiga, tyska horden som var ute efter att våldta och bränna Europa samt hylla den främste bland likar general Haig. Jag ser fram emot några väldigt frustrerande år. Och du har rätt angående den där minnestavlan. Den räcker.

    • 16 november, 2013 15:49

      Eller för att citera brittiska krigsministeriet 1912 när de förevisades en stridsvagnsprototyp: ”Thats not cricket!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: