Skip to content

En nyligen danad och nyligen glömd konflikt

16 november, 2013

Iran-Irak kriget är en glömd konflikt, det är jag rätt säker på.

Ett fullgott bevis för detta var när Vita huset inför Irakkriget med bestämd ignorans började yra om en ondskans axelmakt bestående av Nord Korea, Irak och Iran. Tankefiguren både var, och är, snurrig. Det den vill leda våra tankar till är den gamla axelmakten bestående av Japan, Italien och Nazityskaland. Alla sex ovannämnda länder var och är naturligtvis skitnationer men en viktig skillnad mellan den gamla axelmakten och den nya är att den förstnämnda var en formell allians, medan den sistnämnda hart när har dipolomatiska kontakter med varandra.

Särskilt märkligt blir tanken på att Iran och Irak skulle sammarbeta militärt eller ens politiskt. Ty värre fiender är det svårt att finna i denna moderna värld. Orsakerna är som alltid historiska och orsaken med stort O stavas Iran-Irak kriget, en konflikt de två skurkstaterna utkämpade med stor frenesi mellan 1980 och 1988.

iran-iraq-war

Att Bush ändå ville göra gällande att Iran och Irak på något sätt borde ses som goda vänner och inte bara lika kolsupare är ett tecken på att Iran-Irak kriget fallit i glömska. Med glömska menas givetvis inte att konflikten är helt och fullt glömd, jag står ju i begrepp att beskriva den, utan snarare att den inte finns med i det allmänna historiemedvetandet.

Detta är märkligt dels då konfliktens längd och brutalitet nästan saknar motstycke, dels för att den med historiska mått mätt avslutades nyligen. Men om någon minns den idag är det möjligtvis för att Saddam hade den dåliga smaken att använda kemiska stridsmedel mot sina persiska fiender.

Men som många andra katastrofer var det tänkt att det hela skulle gå snabbt. Saddam Hussein tänkte sig att han skulle glufsa i sig försvarliga bitar av sitt grannland Iran, detta skulle gå relativt raskt och inte kosta speciellt mycket i vare sig irakiska liv, pengar eller möda.

På pappret, och enligt de flesta dåtida bedömare, såg projektet lovande ut. Iran hade just gått igenom en revolution, men som i de flesta revolutioner så hade folket rest sig och sedan hade andra flugits in och proklamerat sig själva ledare för rörelsen. Det här var inte speciellt populärt bland vanliga perser, den nyfödda teokratin hade ett ganska svagt stöd, armén var dessutom i total oordning och ekonomin i kaos. Det Saddam såg var en blivande fiende utan fungerande ledning, här, förvaltning och ekonomi.

Iran-Iraq War

Det hela borde vara en lätt match.

Men som alltid är teori och praktik olika saker. Det irakiska anfallet inleddes den 22:a september 1980 och gick hyffsat bra i början men alls icke så bra som det var tänkt. När irakiska pansardivisioner rullade in över den iranska gränsen hade man planerat att ta den strategiskt viktiga staden Khorramshahr nästan med en gång. Så blev det inte, istället krävdes det veckor och omkring tiotusen människoliv innan staden tillslut föll (vid det laget hade iranierna döpt om platsen till ” Khuninshahr”, vilket betyder ”blodets stad” på farsi).

Det ”virvelvindskrig” som Saddam utlovat ville alltså inte riktigt infinna sig. Terräng togs mycket riktigt av irakiska styrkor, men ett av många problem med ökenkrigföring är att de kvadratkilometer som erövras har försumbar betydelse eftersom de inte innehåller så mycket annat än sand. Det är framförallt städerna man vill åt och Irans städer ville inte falla fullt så snabbt som Irak hade tänkt sig.

Och medan irakierna tappade tid vann regimen i Teheran folkets stöd. Ty det finns få saker i denna värld som enar ett folk så effektivt som att arvsfienden invaderar deras land. Frivilliga slöt upp i hundratusentals och slussades med rudimentär utbildning ut till fronten för att möta irakiska stridsvagnar utan annat skydd än de kläder de hade på sina kroppar.

war3

Irakiernas problem fortsatte att torna upp sig i takt med att bergen av söndersprängda lik gjorde detsamma och kring årsskiftet hade den irakiska offensiven nästan helt stannat av. Logistiken hade korvat ihop sig och reserverna hade satts in. Linjen höll bara nätt och jämnt.

Den brast när den iranska motoffensiven kom, denna körde ut irakierna och stannade vid ländernas gemensamma gräns. Eller ja, stannade gjorde den inte så mycket som att den blev stoppad. Det iranska lätta infanteriet försökte ta sig över gränsen men blev fast i träsken utanför Basra. Där återfinns de än idag, för irakierna hällde ut bensin i träsken och satte eld på dem. För att se till att ingenting levande fortfarande skulle kunna existera i vattnet avslutade Saddams styrkor det hela med att dra fram enorma generatorer och sedan föra ner tjocka kablar från dessa i träskens vatten.

Det är här någonstans, kring år 1983, som konflikten fick sin tröskande och eländiga karaktär.

Båda sidor bröt ivrigt och groteskt mot allt vad internationell lag och mänsklig anständighet heter. Iranierna hade redan vid ett tidigt stadie ersatt materiell med människor. Man återgick till en krigföring som generaler från 1914 skulle känna igen sig i. Mänskliga vågor beväpnade med Kalasjnikovs och RPG-7:or myllrade fram mot irakiska kulsprutor med guds namn på sina brustna läppar. En tysk journalist bestämde sig efter ett sådant (lyckat) anfall att räkna de stupade iranierna. Han började på morgonen, kom till siffran 20 000, och gav upp eftersom mörkret börjat falla. Bakom honom, i den nedgående solens ljus, låg fortfarande en matta av oräknade kroppar i kvällssvalkan.

untitled

Irans soldater var även yngre än de flesta andras. Kriget hade gett energi till en religiös väckelse som spred sig i det iranska samhället, och dessutom ner i åldrarna. Barn var ett vanligt inslag i vågorna av människor som försökte tränga sig igenom granatregnet mot de irakiska positionerna. De hade nycklar kring halsen med vilka de skulle låsa upp himmelens portar, i början var de gamla antika tingestar som någon mormor grävt fram till sina stridande barnbarn – men snart massproducerades de i billig plast. När barnen skulle rensa minfält var en lösning att sätta dem på motorcyklar och helt enkelt låta dem köra rakt igenom. Man klädde dem då i tjocka vinterkläder så att det skulle bli enklare att packa ner deras späda kroppar i likkistorna i ett stycke.

Irakierna å sin sida var knappast bättre. Eventuellt så tidigt som i november 1980 hade irakiska styrkor börjat använda sig av kemiska stridsmedel från ett otal vapenbärare mot sina iranska motsståndare och vartefter kriget körde fast mer och mer så användes även mer och mer gas. Framförallt var det senaps- och tabun-gas som brukades. Den förstnämnda ger brännskador och blåsor, den sistnämnda syns inte, smakar inte, luktar knappt och är extremt snabbverkande. Tabun ger upphov till en veritabel tvättlista av symptom, den som andats in det börjar kräkas, bajsa på sig, svimmar, får blåsor och sår i lungorna etcetera. En brittisk journalist beskrev synen av några av de 50 000 iranska soldater som dödades eller skadades av den irakiska gasen under kriget. Han beskrev hela tåg fyllda med tysta unga män som från och till hostade upp blodiga rester av sig själva i vita, prydligt strukna, näsdukar.

iranian_troops8

Saddam Hussein använde inte bara gasen mot sina persiska fiender, han använde den givetvis även mot kurderna. I krigets absoluta slutskede lät han gasa en hel by och mördade med detta omkring 5 000 personer.  Detta var dock bara en del i operation Al-Anfal under vilken irakiska styrkor massakrerade ca 50 000 – 100 000 civila kurder, detta då kurdiska separatister (påhejade av Iran) sökt utnyttja kriget för att slå sig ur Irak. Till hans brott mot den egna befolkningen bör även tillskrivas mordet på de träskaraber som bodde i Basras träsk. När bensin och elektrifiering gjort sitt fanns det nämligen inte speciellt många träskaraber kvar. Därtill deporterade Saddam entusiastisk vad han betraktade som fientliga befolkningar under förhållanden som går att likna med de som rådde när Stalin (en av Saddams förebilder) gjorde detsamma.

Båda sidorna behandlade åtminstone (med vissa undantag) krigsfångar hyggligt men varken Iran eller Irak hade något större tålamod för internationella regler som förbjuder den avsiktliga beskjutningen av civila mål. Omkring 100 000 civila iranier och irakier dödades sålunda under bomb-, missil- och artilleriangrepp mot statskärnor. Dessa resulterade inte i så mycket annat än att de överlevande var mer benägna att hata grannfolket.

Omvärlden visade sin bästa sida under hela konflikten. FN gjorde vad det brukar, dvs. tvådde diverse händer, kivades samt försatte sig självt i Paralyse Générale. Enskilda stater var däremot mer handlingskraftiga. Det var nämligen ett flertal länder, inklusive halva västerlandet, som såg en lukrativ affärsmöjlighet i kriget. Människor som slåss behöver ju vapen, så omvärlden sålde glatt vapen till den ena, andra eller båda sidorna – allt medan man officiellt resolut tog avstånd från krigets brutalitet.

Kriget slutade inte med någon stor offensiv, det slutade inte med någon stormad reichtag, något Waterloo eller ens med något Halden. Förvisso gjorde irakierna några ovanligt effektiva offensiver i slutet av kriget och iranierna vann en stor seger i operation Mersad men varken det ena eller det andra ledde till någonting annat än att öknen fylldes med lik. Igen.

iran-iraq-war-1982-1988

Nej, det som ytterst fick slut på kriget var å ena sidan internationella påtryckningar, men framförallt att båda ländernas ekonomier höll på att köra ihop totalt. Man var tvungen att försöka få fram en fred och en sådan upprättades mycket riktigt den 20:e augusti 1988.

Resultatet av kriget i politiska och geografiska termer var lika med noll. Gränsen flyttades inte en millimeter och det huvudsakliga resultaten var snarare 1 – 1,5 miljoner döda människor samt att Iran kom att ha några av de yngsta krigsveteranerna i världen.

Observera att allt detta vidriga våld och detta groteska hån mot mänsklig värdighet skedde på 1980-talet. Historiskt sett är detta nyss och du själv, käre läsare, levde eventuellt då.

Vad vill jag nu ha sagt med denna eländiga historia? Finns det något syfte med att recitera denna långa litania av mänsklig brutalitet annat än att du, käre läsare, borde känna till den?

Ja, det finns en lite poäng om glömskan. Ty som sagt skulle jag vilja hävda att Iran-Irak kriget i dag är glömt i västvärlden. Vi känner knappt till den. Detta är objektivt sett märkligt om man ser till att vi minns exempelvis Kuwaitkriget och Falklandskriget, två långt mindre konflikter i både omfattning och längd.

Kriget mellan Iran och Irak har vi däremot glömt bort, vi blir både förvånad och förvirrade när det förs på tal. Att det fallit i glömska är dock egendomligt, detta var trots allt ett av 1900-talets längsta, blodigaste och grymaste krig.

Hur man ska förklara detta kan jag bara ge förslag på.

En delförklaring skulle kunna vara att Iran-Irak kriget saknar tydligt goda och onda aktörer. Det handlade trots allt om två fullkomligt hänsynslösa regimer som utan att tveka skickade in hundratusentals landsmän i en fullkomlig köttkvarn. Dock låter detta ganska snarlikt säg, Första världskriget och Trettioåriga kriget – och de konflikterna minns vi ju.

En annan delförklaring är att det är svårt att hänga upp konflikten i ett större meningsskapande narrativ. Kriget antas inte ha resulterat i någonting utöver likhögar och drabbade framförallt de krigförande länderna. Samtidigit är detta inte helt sant. Konflikten ledde inte till mycket mellan Iran och Irak – men för Kuwaits del fick det däremot stora konsekvenser. Saddams invasion av Kuwait och västvärlden yrvakna intervention i det efterföljande Kuwaitkriget var ett direkt resultat av Iran-Irak kriget, Saddam behövde nämligen fylla på de nationella kassakistorna efter dusten med Iran, och då framstod en invasion av Kuwait som en fullgod lösning.

Men den huvudsakliga orsaken handlar nog bara om kulturell distans.

Vi minns inte Iran-Irak kriget av det enkla skälet att de som kämpade och dog i det inte hade turen att vara västerlänningar. Vi tenderar nämligen att glömma om det är icke-vitingar som är de som lider och dör. För betänk, käre läsare, hur bra koll har vi egentligen på Tredje indokinesiska kriget? Eller Andra Kongokriget (den mest destruktiva konfliken sen det andra världskriget)? Eller Tadzjikiska inbördeskriget? Eller Armeniska folkmordet? Eller Biafrakriget? Eller…

Den trista slutsatsen är att vi minns när vi kan relatera, och av någon eländig anledning tror vi inte att vi kan relatera lika mycket om de utsatta människorna tillhör en annan kulturell sfär. Vi noterar deras lidande, men vi engagerar oss inte i det.

Det tror jag är orsaken till att Iran-Irak kriget är glömt. När det pågick var det ett avlägset malande, i historien är det blott en fotnot.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. lucidor permalink
    17 november, 2013 16:27

    Man blir så upplyft av dina bloggar ibland…

    • 17 november, 2013 16:45

      Jag vet, jag skyller på novembermörkret. Faktum är att jag noterat under de senaste åren att bloggarna tenderar att vara som dystrast kring den här tiden och som gladast när det börjar bli vår. Under sommaren blir det någon form av överslag och sigurdsuppror av hela skiten.

  2. 18 november, 2013 21:47

    Som jag brukar påpeka; den där boken om glömskans historia bör skrivas!

    • 19 november, 2013 22:12

      Ja, jo… men var ska man börja?

      Följande kapitelindelning kanske?

      1.Tidsmässig glömska: Händelser så långt bak i tiden att de kommit att glömmas. T.ex. finns få källor för det romerska 200-talet . Detta gäller det avancerade rommarriket vilket innebär ett sämre källäge för Nordeuropa under samma tid. Dessa källmässiga brister gör att vi vet att, men inte varför saker skedde.

      2.Regional glömska och minne: Historien binds vid sin samtid och geografi. Olika delar av världen kommer uppmärksamma olika saker. Ta t.ex. Kinas respektive Englands skilda syner av Opiumkrigens betydelse . Ett mer lokalt exempel är Estlands minne av Andra världskriget. I Västeuropa är slaget vid blå höjderna nästan okänt – i Estland en firad del av Andra världskriget.

      3.Specialiseringens glömska: T.ex. den äldre historieskrivningens faiblesse för politisk/krigshistoria. Detta skedde på bekostnad av vardagslivet och de vanliga människorna. Historia var en berättelse om Stora Män – bondebefolkningarna var ointressanta.

      4.Politisk-aktiv glömska: Påtvingad glömska i politiska syften. Det klassiska exemplet är bortretuscheringen av Trotskij och Yezhov från fotografier i Sovjetunionen. Ett annat är Nazitysklands hemlighållande av Förintelsen för den egna befolkningen. Ytterligare ett exempel är Mao Tsetungs försök att hemlighålla omfattningen av Stora Språngets konsekvenser för Kina och omvärlden.

      5.Politisk-passiv glömska: En eventuellt oavsiktlig glömska grundad i nationella självbilder. T.ex. Österrikes, Hollands och Polens minnen av Andra världskriget där man i många fall valt att fokusera på det egna landets roll som offer, snarare än dess kollaboration och medverkan i Förintelsen och Waffen-SS.

      • 20 november, 2013 02:12

        Ja, men du ser, där har du ju en fin stomme att ta till utgångspunkt. Jag sätter på en panna te och väntar i läsfotöljen så länge!

  3. 20 november, 2013 02:14

    Och jo, jag vet minsann att fåtölj stavas just fåtölj… Till mitt försvar; Jag har jobbat och det är sent. (Vilket jag tycker att minst ett par av nazistledarna skulle ha provat att använda i Nürnberg.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: