Skip to content

Fel man på fel plats

18 november, 2013

(Detta är en hybrid av två tänkta inlägg. Dels ett som skulle handla om krigsutbrottet 1914, dels ett som skulle handla om rätt och fel man på rätt och fel plats. Vi får se hur det funkar.)

Det är ibland lätt att bli lite religiös när man tänker på det där med vilken tur, och vilken otur, vi haft med vilka som befunnit sig var i tiden. För antingen tror man att detta berodde på slumpen, som jag, eller också att det berodde på ödet. Personligen tror jag att universum känns mindre kallt och tyst om man tror det sistnämnda.

Ett paradexempel på när fel personer befann sig på fel plats var mer eller mindre samtliga ledare 1914.

I Österrike-Ungern var det inte så mycket en person som ett helt statsskick som befann sig på fel plats. Österrike-Ungern hade många sympatiska drag, t.ex. att relativt disparata nationaliteter kunde leva i relativ fred jämte varandra och t.ex. att det verkar ha varit trevligt i Wien – en stad som i början av 1900-talet tycktes vara evigt inställd på att ställa till med en riktigt glansögd bankett.

Men kanske var det för trevligt i dubbelmonarkin. Statsskicket har kallats för ”ett system för institutionaliserad eskapism” av goda skäl. Alla de motsägelser som fanns inom imperiet under 1800-talet blev kvar till 1900-talets början utan att ha på allvar åtgärdats, man rullade hellre diverse ettriga bollar framåt. Förvaltningen var klädsamt ineffektiv och säkerhetstjänsten spenderade inför attentatet 1914 mer tid på att reda ut vilken temperering Franz Ferdinands vin skulle ha än på att säkerställa ärkehertigens säkerhet.

När sedan den stora krisen kom betedde sig Österrike-Ungern som om det vore kvar i det 1700-tal då det vunnit sin ryktbarhet.

I Serbien var det inte bättre ställt. Ej heller den nationens ledare var rätt personer på rätt plats. Rätt plats för den serbiska generalstaben hade nog snarare varit tidigmedeltiden. Nationen var våldsamt anfäktad av aggressiv nationalism och närde panslaviska drömmar om ett Storserbien samt en hel del harmset martyrskap över alltifrån balkankrigen till trastfälten 1448. Osunda kretsar inom den serbiska härens ledning tyckte därtill att det var en ”skön idé” att stödja lokala och internationella terrorister med både pengar och vapen. Detta är någonting vi finner oklädsamt idag och under det långt mer anständiga tidiga 1900-talet var detta ett skandalöst beteende.

Två andra herrar som var garanterat fel personer på fel plats var Nikolaj II av Ryska imperiet och kejsare Wilhelm II av Tyska dito. Intressant nog hade deras fäder sannolikt hanterat de kriser som deras respektive imperier ställdes inför vid 1900-talets början bättre än herrarna ovan. Ty deras fäder var knappast guds bästa barn, men de var pragmatiker som insåg sina respektive rikens begränsningar, hade vett att omge sig med och lyssna på kompetenta rådigivare och var båda synnerligen skickliga statsmän.

Nikolaj II och Wilhelm II var däremot inte mycket att hänga i gran.

Båda var sparsamt rustade vad beträffar intellektet, båda drevs av allehanda neuroser och komplex och ingendera förstod sig på den nya tid som de hamnat i. Nikolaj II ville tvärtom, inspirerad av Ivan den förskräcklige, styra sitt ofantliga rike som en medeltida autokrat. Detta innebar i praktiken att alla beslut behövde fattas av honom personligen vilket hade den trista konsekvenser att beslut bara kunde fattas om tsaren råkade vara vaken eller inte förtärde en tyngre måltid. Tsaren var därtill särdeles velig. Någonstans verkar han ha begripit att hans stora rike inte var redo för en kraftmätning med Centralmakterna, samtidigt lät han sig vyssas in i att beordra först en partiell och sedan en fullständig mobilisering – någonting tyskarna såg som en ren krigsförklaring.

Wilhelm II:s stora lyte var däremot att han konstant misstog ”diplomati” för ”onödigt aggressivt och ineffektivt sabelskramlande”. Detta gick inte riktigt hem i Europa utan eldade istället på den redan påtagliga oron för Tyskland och dess maktanspråk. Kaisern gjorde därtill ett flertal grova missbedömningar av omvärlden, exempelvis avfärdade han det högst påtagliga hotet från det brittiska imperiet med orden att ”slagskepp inte har hjul”. Detta var förvisso sant men täckte inte det trista faktum att britterna på sin sida hade världens tredje största industriella ekonomi samt en försvarlig del av jordens samlade resurser till sitt förfogande. Slutligen var hans oförmåga att hejda den tyska generalstaben från att föra en egen utrikespolitik samt idén att ge österrikarna ett carte blanche något som vi i eftervärlden kan konstera var något av en tabbe.

Listan över halvbegåvade slätstrukenheter i den brittiska regeringen kan göras lång. Men låt oss ta sir Edward Grey som det mest utmärkande exemplet på någon som var fel man på fel plats. Karln var Brittiska imperiets utrikesminister 1905-1916 och definitivt inte skapt för att ta hand om de enorma händelser som lades på hans bord under denna tid. Grey verkar inte varit någon idiot, men han var ej heller briljant och det är för denna synd som eftervärlden dömt honom. Han publicerade förvisso några utmärkta böcker om flugfiske och fågelskådning men som utrikesminister hade imperiet gynnats av att ha någon annan.

Grey beskrevs av en samtida som att ”there was less to him then met the eye” vilket är en ganska bra sammanfattning. Han verkar ha varit ganska ointresserad av omvärlden, talade mig veterligen inga andra språk än engelska, läste lite och var illa utrustad för att hantera julikrisen 1914. Det som man främst kan fördömma denne stackars medelmåtta som kastades in i historiska händelser var att han inte konsekvent tydliggjorde för tyskarna att Storbritannien skulle förklara krig om Tysk trupp faktiskt marscherade genom Belgien. Hade detta skett är det alls inte säkert att tyskarna sjösatt Schlieffenplanen och då… tja, det hade blivit annorlunda för att göra en lång historia kort.

Slutligen då Frankrike, den nation som i min mening var minst skyldig till att kriget 1914 bröt ut. President Raymond Poincaré råkade dock befinna sig på fel plats rent geografiskt när krigsmolnen började torna upp sig över Europa. Han var nämligen på en båt (destination Stockholm) och nästan omöjlig att nå, allt medan dyrbar tid som kunde använts för både medling och mobilisering förspilldes. Medan franska politiker på fastlandet våndades över vad de skulle ta sig till med de allt hotfullare tyska manövrarna längs Belgiska gränsen förklarade ÖB Joseph Joffre, högst pedagogiskt, att varje dag man väntade med mobilisering skulle innebära si och så många kilometrar tappad terräng. En mobilisering följde sålunda och eftersom den franska defensiva planen bestod av att anfalla fick detta trista konsekvenser när kriget väl bröt ut.

Så alla dessa män var personer som i högsta grad var fel män på fel plats. Som sagt så kan man nästan bli troende när man ser hur lämpligt och olämpligt historien placerat ut sina aktörer.

Jag sa bara inte att det var just Gud man kunde börja tro på…

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: