Skip to content

Oförutsedda biverkningar: Blowback

1 december, 2013

Vi läser ju från och till om drönarattacker, käre läsare. Eller, ja – jag får intrycket av att det vi läser om relativt ofta är det som händer när relevant underrättelsetjänstorgan har tabbat sig en aning.  För standardartikeln är att någon missil avfyrats mot någon bil eller by där någon misstänkt terrorist tydligen befunnit sig. Sedan visade det sig att den presumtive delinkventens kusinbarn satt i bilen och att det firades ett bröllop i byn.

338-0521210706-predator-drone-firing-a-hellfire-missile

Att kriga med ”godmode” inslaget

Det lite trista med det här, utöver det uppenbart tragiska, är att det nog kommer få konsekvenser framöver. För en tråkig bieffekt av att man tar livet av folk är att deras anhöriga inte alltid bara tar det med en axelryckning utan ibland kanske känner för att ge igen.

CIA var faktiskt under slutet av Kalla kriget och under 1990-talet tvunget att mynta en term för det här. Blowback. Det är en samlingsterm för när någon underrättelsetjänst petat runt lite i ett fjärran land (som man haft försumbara kunskaper om), delat ut några ton vapen här och lönnmördat någon politisk ledare där.

20 år senare är det plötsligt någon från landet man petat i som spränger en amerikansk ambassad.

Blowback är dock inte någonting som är unikt för varken CIA eller Kalla kriget. Tvärtom är det tidigaste exemplet jag kan komma på när romarna, lite på kul, bestämde sig för att det var en ”skön idé” att ge Arminius Cheruskern utbildning och vapen för att sedan låta honom trava tillbaka över Limes, tillbaka till Germania. Teutoburgerskogen kom att bli en ganska saftig blowback.

Battle_of_Teutoburg

… och tre utplånade legioner senare hade man kommit fram till att det här var en dum idé

Ett mer närtida exempel stavas Opiumkrigen och Taipingupproret. Ty Brittiska imperiets utrikespolitik i allmänhet och den beträffande Kina i synnerhet under 1800-talets mitt präglades av arrogant ignorans blandat med ignorant arrogans, kryddat med några generösa doser rasism. Opiumkrigen handlade mer eller mindre om att britterna ville sälja knark till kineserna, att kejsaren av Kina fann detta suboptimalt och att britterna då i frihandelns namn fann det för väl att förklara krig mot Kina två gånger om. Taipingupproret var en mer komplicerad historia men gick i grova drag ut på att en man vid namn Hong Xiuquan påstod att han var Jesu lillebror och reste sig mot kejsaren. Efter sisådär 20-40 miljoner döda hade man kommit fram till att så icke var fallet.

Britterna stödde något veligt både rebellerna och kejsaren. Ty å ena sidan var ju rebellerna kristna (typ, deras form av kristendom handlade mycket om krig mot demoner och hade klara inslag av lokala föreställningar om himmel och helvete), men å andra sidan var det lukrativt att sälja knark till och köpa bomull från kejsaren. Sålunda sålde man vapen till båda sidorna, lejde glada legoknektar åt båda sidorna, och bedrev i största allmänhet en ganska virrig utrikespolitik – från och till med kanonbåtar.

the_meaning_of_life_1983_british_officer_class_part_2

De enda britter som någonsin skildrat imperiet rättvist.

Inte blev det bättre av att kommunikationsmöjligheterna även under 1800-talets mitt var ganska torftiga. Ty detta ledde till att mycket av den information britterna faktiskt fick bestod av brev eller artiklar skrivna av engelsmän som befann sig i Kina. Dessa var antingen kristna fundamentalister eller olika omskrivningar för pirater och legosoldater, med andra ord människor vars utsagor man kanske borde tagit med en nypa salt. Men eftersom sagda utsagor ofta var de enda utsagorna var det vad man i London hade att utgå ifrån.

Den blowback som är resultatet är att kinesiska ledare än idag med mycket enkla medel kan piska upp sin befolkning till hat mot Storbritannien när andan faller på.

Ett annat nutida exempel är Israels ofta paranoida och hårdhänta utrikespolitik som är som klippt och skuren för att resultera i blowback. Det kanske bästa exemplet är hur man sökte bekämpa PLO under 1970-talet. Ty eftersom PLO i de flesta hänseenden var en sekulär grupp tyckte Israelerna att det kunde vara en bra idé att inte bara acceptera utan till och med ge ett visst stöd till inte fullt så sekulära grupper i det ockuperade Gaza.

En av dessa var Hamas.

2013-11-14T155337Z_734174566_GM1E9BE1UB302_RTRMADP_3_PALESTINIANS-ISRAEL

Om man ska se det positivt; PLO är idag en skugga av sitt forna jag och det var åtminstone inte Hizbollah…

Hoppsan.

Blowback.

Sen är en blowback som jag tror kommer komma och förmodligen drabba både Ryssland och USA är den amerikanska och sovjetiska hanteringen av Afrika under Sahara under det Kalla kriget.

Ty denna präglades av diverse problem. Ett var att Afrika inte prioriterades av varken CIA eller KGB. Likväl krävdes en närvaro där enligt Kalla krigets idiotlogik. Sålunda skickade underrättelsetjänster antingen sina nybörjare, sina alkoholister eller de som inte gick att placera i mer sexiga posteringar som Berlin eller Trieste.

Det andra problemet var försumbar lokalkännedom. Västeuropeiska (och framför allt då den franska) underrättelsetjänster hade inte det problemet av det enkla skälet att försvarliga delar av Afrika tills relativt nyligen var europeiska besittningar. Detta ledde till att exempelvis fransmännen skickade sitt bästa folk, hade utbildade analytiker som kunde tala kikongo och swahili samt ofta ett betydande kontaktnät i de gamla koloniernas förvaltning och här.

mali-french_2452396b

Och ifall kontaktnät, språkförmågor och kompetent folk nu inte räcker till…

För amerikanernas och ryssarnas del var så inte fallet. Där tenderade man istället att leta efter ledare eller gerillagrupper som på något sätt gick att identifiera som kapitalistiska eller kommunistiska. Om gruppen eller ledaren ifråga kunde anses stämma in i denna något grova mal var de sålunda värdiga stöd från en av supermakterna. När sedan en grupp stöddes av ena supermakten fann den andra det centralt att stödja den stödda gruppens fiender som då i efterhand ofta gjordes till kapitalister eller kommunister.

Det blev nu inte bättre av att afrikanerna själva snabbt fattade hur spelet funkade. Relativt snabbt lärde sig krigsherrar och gerillaledare från kap till Kairo att så länge de kallade sig det ena eller andra så kunde de räkna med att vapen började regna in utifrån. Vad de faktiskt stod för eller kämpade mot brukade inte supermakterna bry sig nämnvärt om så länge rätt etikett satt där den skulle.

På så vis kunde råskinn som Mobuto i Zaire och Jonas Savimbi i Angola på något sätt ses som både kapitalister och demokrater, och på så vis kunde flåbusar såsom Mengistu i Etiopen ses som marxister. De ideologiska etiketterna satt dock inte alltid fullt så stadigt vilket föranledde att supermakterna bytte grupper i både Angola och Etiopien och i just Angola under en kort tid stödde båda sidorna tillsammans.

untitled 2

Jonas Savimbi…. han ser åtminstone glad ut.

Det som sedan följde var givetvis stöd i form av formliga tonnage med lätta vapen till folk som under inga som helst omständigheter borde beväpnas. Ett stort problem med detta var och är att exempelvis en automatkarbin kan existera i årtionden så länge den oljas och sköts hjälpligt. Detta innebär att för varje ton Kalasjnikovs som skickas till ett redan instabilt land kommer detta ton vapen vara kvar och destabilisera regionen i decennier.

Något som man dock talar mer sällan om men som är ett minst lika elakartat stöd handlar paradoxalt nog om utbildning. Ty säg att underrättelsetjänst x stödjer gerillaledare y och diktator z i land I. Efter att x delat ut vapen till y och z var det under Kalla kriget vanligt att y och z frågade om det var möjligt att x kanske kunde styra upp lite utbildning till de otaliga överstar som den lokale despoten eller krigsherren hade under sig. Den utbildning som avsågs var givetvis inte kulturvetenskap 1, utan snarare artillerikonst, grundutbildningar i asymmetrisk krigföring och dylikt. Underrättelsetjänst x tenderade under Kalla kriget att tycka att det lät som en utmärkt idé.

När sedan land I brakade samman under 1990-talet lades den här fina utbildningen så att säga ut på entreprenad. Ty den fria marknaden hittade i Sierra Leone, Liberia, Congo, Central Afrikanska Republiken, Rwanda, Burundi, Somalia, Eritrea, Sudan och Uganda en lösning. Detta har lett till att krigsherrar i Norra Kivu, omgivna av gulögda barnsoldater, kunnat berätta nostalgiskt om sin tid på West point för förbipasserade journalister.

Med allt detta sagt misstänker jag att det finns goda orsaker till att tro att det i ett eller annat hänseende kommer komma en blowback från en bra bit av Afrika någon gång i framtiden.

För blowback kan ligga och jäsa i flera år innan det exploderar – det är någonting som härstammar ur tafflighet och maktmissbruk. Förmodligen är det även något som kan komma ur en missriktad drönarmissil.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. 3 december, 2013 03:08

    Mycket bra inlägg, och du har med all sannolikhet rätt. Dock vet vi både du och jag hur denna framtida afrikanska blowback kommer att få sin lösning…

    • 3 december, 2013 03:08

      Och vilka som kommer att leverera den.

      • 3 december, 2013 07:17

        Fransmännen?

      • 3 december, 2013 09:38

        Oui…

      • 3 december, 2013 09:43

        Dialog från första Ypres:

        General med dragen sabel i täten för ett regemente skyttesoldater ”Avant, avant, mes enfantes, avant!”

        Regementet: ”Bien, mon general!”

      • 4 december, 2013 15:54

        Petit Pierre klarar skivan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: