Skip to content

Den minst pedagogiska av alla konflikter

8 december, 2013

Precis som konflikten mellan Iran och Irak tror jag man kan argumentera för att Andra Kongokriget, eller ”Afrikas första världskrig” som det också kallas, är en glömd konflikt. Eller ja, folk i Demokratiska Republiken Kongo minns den säkerligen och folk som är intresserade av Afrika gör det definitivit.

Men å andra sidan; vem är det?

congo-north-kivu-province-refugee-camp-by-s-schulman-unhcr

De här människorna bryr sig nog, men de har tråkigt nog ingen talan

För som vanligt, käre läsare, menar jag inte att den är glömd på så vis att vi inte känner till den, utan snarare på så vis att mannen på gatan inte gör. Detta trots att den avslutades nyligen. Jag minns själv att Andra Kongokriget (eller ”de fortsatta oroligheterna i Kongo” som det hette på radion) bara var något som malde i bakgrunden. Ibland var det någon trött Afrikakorrespondent som rapporterade om någon särskilt grotesk våldshandling i Norra eller Södra Kivu, och sedan föll det bort.

Med andra ord tror jag Andra Kongokriget var någonting vi glömde medan det utkämpades. Det har nog delvis med tidigare nämnda kulturella sfärer och oförmåga att engagera oss i utlänningars lidande att göra. Men någonstans handlar det även, tror jag, om att Andra Kongokriget är en av de mest opedagogiska konflikterna i världshistorien.

Låt mig förklara.

Grunden för konflikten återfinns som alltid i linjaldragningarna och cognacsdrickandet under Berlinkonferensen 1884. Men så långt tillbaka orkar vi inte idag. Vi börjar istället med Rwandiska revolutionen 1962. Den ledde till att väldiga mängder tutsier slogs ihjäl av hutuer, att hutuerna blev den styrande folkgruppen i Rwanda och att tutsier flydde en masse till grannländerna, bl.a. Uganda, Zambia osv.

Berlin_Conference_1884

Jag tror de började bli trötta när de nådde Nordafrika, titta själv på en karta om du inte tror mig.

Så här långt är alla med.

Den tutsiska diasporan framförallt i Uganda ville hem till Rwanda igen och började sålunda träna upp en armé för att sjösätta detta projekt kallad RPF, eller FPR beroende på om vi tar det på engelska eller franska. RPF hjälpte Yoweri Museveni att avsätta Obote II i Uganda och fick sedan stöd att ifrån Uganda angripa regimen i Rwanda, styrt av MRND.

Nu kanske vi tappar någon.

MRND tog inte det här alltför väl. Tvärtom faktiskt. När de började förlora i fält, ty RPF är utan tvekan en av de mer effektiva arméerna i Centralafrika, bestämde de sig för att få slut på Tutsi-problemet. År 1994, synkat med fotbolls-VM i ett utslag av total cynism, utförde ungdomsgrenen av MRND, Interahamwe – eller ”de som anfaller tillsammans”, folkmordet i Rwanda. Det hejdades av att RPF invaderade norrifrån, men inte innan ungefär 800 000 män, kvinnor och barn mördats i kallt blod. MRND:s armé, FAR, flydde hals över huvud västerut, in i Zaire där Mobutu glatt tog emot flyktingarna. FAR vallade därtill med sig ungefär en miljon civila hutuer som allesammans placerades i enorma flyktingläger. Omvärlden missuppfattade situationen en smula och pumpade in bistånd i dessa läger, då vi trodde att de som utsatts för folkmordet befann sig i östra Zaire.

Nyungwe%20forest%20from%20the%20west

Rwanda.

Enorma förenklingar gjordes ovan.

Lägren var ett sannskyldigt elände. FAR och Interahamwe styrde dem med järnhand och gjorde ett halvbra jobb med att fördela det västerländska biståndet till de nödställda, det ansågs viktigare att skaffa vapen från Östeuropa inför den tänkta invasionen av Rwanda. Medan man smidde planer för detta gjorde man från och till små anfall in i Rwanda och fortsatte mörda tutsier. RPF (som just gjort om Rwanda till en förkrossande auktoritär stat och själva mördat något tiotusental presumtiva politiska motståndare) tog inte det här alltför väl. Tvärtom faktiskt. År 1996 invaderade en koalition bestående av Rwanda, Uganda, Burundi, Angola och den av rwandierna bildade gruppen AFDL (som bestod av kongoleser) Zaire påhejade av Zimbabwe och Tanzania. Det här gick inte alls bra för Zaire. Dess diktator hade slutat betala ut löner till sina knektar (med den odödliga motivationen ”ni behöver inga löner, ni har vapen”) och hela Zaire var ett samhälle satt i förfall (jag har för mig att t.ex. inflationen låg på 9500% per år). Första Kongokriget (vi kommer snart till det andra) blev sålunda en promenadseger för de allierade och AFDL:s ledare Laurent-Désiré Kabila sattes på tronen i Kinshasa, tänkt som en rwandisk nickedocka.

untitled

Kabila ska ha varit något av en vandrande anakronism. All retorik hade han lärt sig på 1960-talet, något som mest förvirrade under 1990-talet

Jag tror inte jag glömde eller blandade ihop någonting där…

Dock fann sig Kabila inte i sin roll speciellt länge. Hans stat var försatt i ett katastrofallt armod (när Kinshasas riksbank öppnades vid regimskiftet återfanns en 20-francssedel). RPF roade sig med att rensa ut flyktinglägren i östra Zaire (eller Demokratiska republiken Kongo som det nu hette) vilket ledde till att flyktingarna antingen repatrierades till Rwanda eller drevs ut i Kongos djungler där ungefär 200000 av dem, enligt FN:s lakoniska rapportering, ”försvann”. Detta var en eufemism för att Rwandiska styrkor mördade flyktingarna där de kom över dem och de som inte dödades flydde istället ut i Kongos träsk och djungler där mycket få av dem överlevde. Kongo var i största allmänhet en mycket kaotisk plats med ett flertal trätande beväpnade grupper som ibland slogs mot och ibland med centralmakten. Kabila tyckte dessutom inte alls om att vara Rwandas nickedocka. Sålunda höll han ett ödesdigert tal i juli 1998. I detta tackade han Rwanda och Uganda för deras stöd och det kongolesiska folket ”för deras tålamod” med utlänningarna och bad sedan sina forna allierade att gå hem.

Rwanda tog inte det här alltför väl. Tvärtom faktiskt. Den 2:a augusti gjorde ett flertal milisgrupper (varav en del var stödda av Rwanda) myteri mot Kabila och ungefär samtidigt invaderade Rwanda, Burundi och Uganda Kongo igen. Det här kunde nu blivit ytterligare en promenadseger men rebellerna och Rwandierna hejdades av att Angola, något oväntat, dök upp på Kabilas sida. Kabila var nämligen behjälplig i Angolas eget krig mot Jonas Savimbis UNITA och sålunda fann president Dos Santos det viktigt att stödja regimen i Kinshasa. Eftersom Angola var i Kongo kände sig Namibia nödtvunget att haka på. Därtill hade Zimbabwe ekonomiska intressen i Kongo vilket gjorde att även Mugabe skickade knektar för att stödja Kabila. Uppe i Nordafrika tyckte överste Gaddafi att det var en s.k. ”skön idé” att delta i den eskalerande konflikten och Tchad (av skäl som vad jag förstått kretsade kring det ädla ”varför inte?” motivetet) skickade sina egna hårdföra soldater. Eventuellt var även Sudan med på ett hörn.

ap_2388071

Soldater från Rwanda. När RPF tog makten i Rwanda fick armén heta RPA. RPA är utan tvekan en av Centralafrikas bästa arméer. Trots att de ofta saknar tung materiell tenderar de att vinna, detta p.g.a. hård disciplin, kreativ taktik och stark kåranda.

Det är här någonstans det börjar bli komplicerat på allvar.

Ty fronten stelande ganska raskt. Rwandierna var för få för att slå sig igenom till Kinshasa och på tok för skickliga soldater för att bli utdrivna. Istället uppstod ett ställningskrig mellan de nu tio inblandade staterna. Eller ja, ställningskrig indikerar att det fanns en front, vilket det inte gjorde och det i sig är ytterligare ett skäl till att Andra Kongokriget är en svårbegriplig konflikt. Några egentliga slag förekom inte heller, det närmsta är det som brukar kallas ”the fight for Kisangani” (notera ”fight”, ej ”battle”) mellan Uganda och Rwanda när deras allians bröt ihop efter några år (en fight rwandierna vann ”by pure balls” som en kroatisk journalist uttryckte saken). Istället var alla statliga aktörer nöjda med att leva av landet (med katastrofala konsekvenser för civilbefolkningen) och plundra Kongo på dess omfattande naturresurser (med fantastiska konsekvenser för de stridandes ekonomier). Detta sistnämnda ledde till att Uganda kom att exportera mer guld per år än som fanns i hela Uganda och att Rwanda hade ett speciellt departement för hanteringen av Kongolesiska råvaror. Guld, diamanter, ädelträ och coltan plundrades och såldes till utlandet. Just coltan används i produktionen av avancerad elektronik vilket kunde få groteska konsekvenser. Exempelvis ledde lanseringen av Playstation 2 till en uppgång i efterfrågan på coltan, sålunda till en rwandisk offensiv för att erövra coltangruvor och därmed en uppsjö av våld och lidande.

congo_1243199c

Ytterligare RPA-soldater. Man ska aldrig missta RPA:s icke försumbara skicklighet med att de är en trevlig organisation. Under kriget var en del av RPA:s GSU att döda en krigsfånge.

Men det som gör Andra Kongokriget riktigt svårt att greppa är inte de statliga aktörerna utan de icke-statliga dito. Ty bara i östra Kongo fanns det ett tjog större och ett förtiotal mindre milis- och gerillagrupper med grumliga mål men desto mer rättframma medel. En del av dem började som självförsvarsgrupper, såsom de skissartade ”Mai-mai” rebellerna, som sedan blev så våldsamma och oförutsägbara att de bara var ytterligare en samling banditer. Andra som RCD var rwandiska proxykrigare och ytterligare andra, såsom slöddret i LRA, var glada fribrytare som såg Kongo som ett bra sätta att bekämpa sina egna fiender (i LRA:s fall var detta framförallt Uganda). Grupperna hade dock en tendens att splittra upp sig i allt mindre enheter. Så kom exempelvis RCD att splittras i RCD-A, RCD-C, RCD-G, RCD-O, RCD-K/ML och RCD-N vilket givetvis bidrog till att omvärlden förvirrades, förfasades och ignorerade.

Kriget malde på mellan 1998 och 2003, i östra Kongo fortsätter det delvis än idag. Under de åren hann Kabila mördas, hans son efterträda honom, våld av en obscenitet som inte setts denna sidan ostfront utövas mot civila och ungefär 4,6-5,4 miljoner människor dödas (ungefär 10% dödades av våld, resten av svält och sjukdomar). Det hela slutade med fredsfördraget i Sun City. Någon klar segrare fanns inte. Rwandierna drog sig tillbaka efter några sista plundringståg och de andra staterna hade redan gjort detsamma. De icke-statliga aktörerna avväpnades, förintades eller blev kvar och fortsatte kämpa, ofta med allt mer oklara mål.

25congo_600

Kongoleser på flykt. Under kriget förvandlades miljoner och åter miljoner civila till internflyktningar. Detta fick katastrofala följder eftersom en stor del av Kongos befolkning försörjs av jordbruk. Kan ingen bruka jorden blir det ingen mat, blir det ingen mat blir det svält och än fler flyktingar.

Kriget har ibland kallats ”Afrikas Första Världskrig”. En mer rimlig liknelse framstår vara ”Afrikas Trettioåriga Krig” om man ser till de plundrande soldathopparna, mängderna med döda civila, de relativt få döda soldaterna och den allmänna villervallan. Dock var det inte helt resultatlöst. Ty det exceptionella med kriget (utöver att det var det kanske blodigaste kriget i världen sedan 1945) var att det är en av de första stora Afrikanska konflikter som började på grund av Afrikanska angelängenheter och slutade på grund av afrikansk politik. Under Kalla kriget tenderade konflikter i Afrika att börja och sluta när Super- eller kolonialmakter kände för det, så inte Kongokrigen. Om detta är av godo eller ondo är fortsatt oklart, men klart är att något faktiskt förändrades i Afrikas relation till omvärlden.

Som sagt så skulle jag vilja hävda att även detta är en glömd konflikt. Delvis handlar det nog om den gamla orsaken, att vi helt enkelt inte engagerar oss när det är icke-vitningar som lider och dör. Men just när det gäller denna konflikt tror jag även att det handlar om någonting annat. Ty Andra Kongokriget är helt enkelt för komplext. Det ovan var en synnerligen ytlig genomgång av kriget och jag utgår från att ingen av er som läser den här bloggen fortfarande hänger med (eller fortfarande läser). Jag gör det inte.

Ty jag tror det är så att om vi ska komma ihåg en historisk händelse, och kanske särskilt en konflikt, vill vi att den ska vara lättbegriplig, tydlig och helst svart-vit. Andra Kongokriget är inget av detta. Det är en förvirrande häxkittel av våld och förkortningar.

Detta gör det till en av de minst pedagogiska konflikterna i världshistorien.

Och när vi inte förstår, då glömmer vi.

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. 13 december, 2013 22:02

    Mycket intressant, som alltid, Mattis. Jag, som trots allt är mer än genomsnittligt insatt i och intresserad av politik och historia, fattade inget av det som hände i Kongo under den tiden. Nu fattar jag lite mer.

    • 13 december, 2013 22:06

      Tackar! Värt att notera är att detta är förklaring efter förmåga. Det finns högst sannolikt 37 saker jag missat…

      Törs jag fråga vem du är?

      • 16 december, 2013 23:06

        Peter Nilsson, Runas pappa. Vi har träffats som hastigast några gånger. Det var hon som tipsade mig om din blogg. Om du haft med fler saker hade nog framställningen blivit lidande. Det var många turer att hålla reda på som det var. Kongos förbannelse är väl att det är väldigt rikt på naturtillgångar och att det bara är fullständigt hänsynslösa som har exploaterat dem.

      • 19 december, 2013 09:40

        Jaha! Trevligt med ytterligare en läsare, en som därtill är så välrenommerad som du själv.

        Ang. Kongo: tack! Det stämmer nog som du säger, bidragande är nog även att de mer eller mindre alltid har haft en relativt svag stat vars huvudsyfte främst varit att berika Ledaren. Så länge detta sker har Ledaren ansett landet vara i gott skick och sedan ignorerat grå företeelser såsom skola, vård, omsorg, infrastruktur osv.

      • 22 december, 2013 01:46

        Ojdå, är jag välrenommerad?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: