Skip to content

Catastrophe av Max Hastings

14 december, 2013

När jag hemsöker Hedengrens brukar jag, kanske inte så förvånande, söka mig till deras tre (!) sektioner för historia. Ordningen är invand. Först militaria, sedan historia på engelska, sist historia på svenska.

Hands_of_God_and_Adam

En okänd konstnärs tolkning av mitt och Hedengrens möte

Varje gång jag drar igenom den första sektionen brukar jag irriteras en smula över bristen på bredd när det gäller de som skriver krigshistoria. Tråkigt nog är ju John Keegan död och med honom dog en av de få som fortfarande vågade spänna bågen mellan olika ämnen, eller spänna bågen ö.h.t. Regelmässigt är mönstret snarare att en författare skrivit en firad och hyllad bok om brandbombningarna av Dresden, följer upp med ett verk om bombningarna av Hamburg och avslutar med ett opus om bombningarna av Berlin (vi kan kalla det här för ”Anthony Beevor-modellen”).

Döm då min glädje när jag noterade att Max Hastings skrivit en bok som inte handlade om Andra världskriget. Han var nämligen nära att fastna i världskrig två-fällan efter sina böcker om Korea- respektive Falklandskriget. Men se! En bok om 1914 kallad Catastrophe!  Inte mindre blir min glädje av att Max Hastings är en författare som jag tycker mycket om, hans skrivförmåga, humana hantering av konflikter och intervjuer brukar alltid vara ett lystmäte när man gonar ner sig i någon riktigt jävlig konflikt.

untitled

Max Hastings – journalist, historiker, mysfarbror. Enligt min mening är hans bästa böcker Armageddon, Nemesis, Overlord och The Korean War

Jag kollade snabbt några recensioner, noterade att dessa var övervägande positiva och köpte sålunda boken.

På tuben hem ringde den första varningsklockan, denna var att Hastings litteraturlista var synnerligen kort. Inte mer än 8 sidor (vilket motsvarar min, förvisso pretentiösa, c-uppsats) inklusive de böcker som bara används för ett citat vad den 14-årige Heinrich Himmler hade att säga om kriget (han tyckte det var av godo). Återstår gör ungefär fyra sidor litteratur om själva konflikten.

Nästa varningsklocka dök upp i inledningen. Ty den bestod av att Hastings med sin bok ville reda ut några missuppfattningar. Det är alltid trevligt när en historiker vill göra det, men då ska det också vara just missuppfattningar. Det Hastings vill reda ut är snarare resultatet av att vara dålig påläst, och det är ju något helt annat.

untitled fr

Kolorerad bild av franskt infanteri på väg mot fronten. Två av missuppfattningarna Hastings vill korrigera är att Storbritannien inte avgjorde kriget 1914 och kriget inte var statiskt från början. Är det någon som tror det som läst en bok om Första världskriget?

Catastrophe är nämligen en ganska dålig bok. Det är tråkigt, men så är det. Orsakerna till detta är flera.

Till att börja med irriteras jag när Hastings omgående bestämmer sig för att Första världskriget var Tysklands och egentligen bara Tysklands fel. Men visst, det kan man väl få tycka. Vad som är mer svårmält är när han hävdar att det inte går att diskutera huruvida det är någon annan som bör bära hundhuvudet. Detta när exempelvis den förträfflige Christopher Clark pekat på att källorna för 1914 är så pass motstridiga och omfattande att det utifrån dem går att argumentera för att det var varje enskilds nations fel. Att Clarke har rätt i detta märks inte minst på den uppsjö av böcker som just är debattinlägg för att det var den ena, andra eller tredje sidans fel. Till och med en slarvig genomgång av forskningsläget borde sålunda resultera i insikten att det mycket riktigt går att diskutera vems fel det var. Men icke!

Men strunt i krigsskulden, den kan Hastings få roa sig med. Vad som blir värre är när han ska väcka läsarens moraliska indignation över vilket skitland Tyska Kejsarriket var. Ty av naturliga skäl anförs folkmordet på Hereros och Nama i tyska Sydvästafrika 1904-1907 (summa 35 000 – 100 000 döda). Hastings har helt rätt i att det var en både brutal och omänsklig hantering av en minoritet – folkmord är för det mesta det. Vad som är mer svårsmält är när han i nästa andetag påstår att folkmordet på Hereros saknade motstycke i andra länders kolonialpolitik. För det är ju ett underhållande uttalande, ända tills man tänker efter lite grann och kommer fram till att det är direkt felaktigt.

Hereros

Kolonialismens skuggsida 1: Hereros och Nama reste sig mot den tyska kolonialmakten, besegrades och drevs ut i en öken varifrån de hindrades att fly. De dog av svält och törst i tiotusentals. Deras benknotor ligger kvar där än idag.

Fransmännen utförde ett eget folkmord i Nordafrika under erövringen av Algeriet 1830-1875 (summa 825 000 döda), engelsmännen hade sedan länge sjösatt ett i Australien (20 000 döda exklusive de hundratusentals aboriginer som gick under av britternas sjukdomar) och amerikanerna utförde ett i Filippinerna år 1899-1902 (omtvistade siffror, mellan 200 000 och 1 miljon döda). Sedan kan vi givetvis gå igenom Tsarrysslands hantering av Kaukasus och Centralasien, men vi håller exemplen till hybridsstaterna som Hastings inbillar sig var demokratier. Ty det finns många goda skäl till att vi idag finner kolonialismen anstötlig. Ett av dessa är inte att tyskarna sysslade med folkmord i Sydvästafrika. Ett skäl är däremot att de flesta kolonialmakter bedrev folkmord som statlig policy när man skulle ta över delar av värden som kanske inte alltid ville bli erövrade. Detta innebär ju nu givetvis inte att tyskarnas folkmord bör ursäktas, däremot innebär det att kolonialpolitik generellt var någonting obscent och sålunda att folkmordet på Hereros inte ”saknade motstycke”. Tråkigt nog finns det ett flertal jämförelsepunkter.

dewey

Kolonialismen skuggsida 2: Amerikansk trupp i Filippinerna. Det råder viss debatt om kriget de förde mot lokalbefolkningen bör ses som ett ”Genocide” eller ett ”Democide”, likväl räknades de döda i hundratusentals. En vanlig order till soldaterna var att skjuta alla män över tio års ålder.

Men det här är ju naturligtvis en del av Hastings försök att moraliskt göra Första världskriget till det Andra. Hans krumbukter på denna punkt fortsätter irriterande nog ut på slagfältet. Ty det är ett ovedersägligt faktum att tyskarna under invasionen av Belgien och östra Frankrike mördade över 6000 civila i tron att dessa antingen var gerillakrigare eller anhöriga till gerillakrigare. Hade Hastings valt att stanna vid att med rätta fördömma detta hade jag varit nöjd. Nu menar han istället att detta gör Tyska kejsardömet till inte lika illa men nästan lika illa som Nazityskland. Han stannar dessutom inte vid dumheten att jämföra en totalitär stat med en stat som hade valda lagstiftande församlingar, utan han fortsätter.

Ty här känner ändå Hastings att han måste jämföra (gällde inte Hereros). Sålunda tar han upp att den franska och brittiska hanteringen av sina kolonier ”ibland” var ”hård”. Detta får mig osökt att tänka på hanteringen av civila under Sepoyupproret (den var suboptimal), hanteringen av civila under Zulukrigen (dito) samt upprättandet av koncentrationsläger i Sydafrika under boerkrigen (ska tydligen ha varit de första i världen, hurra för det brittska imperiet!). Hastings konstaterar även lakoniskt att det belgiska styret av Kongo var ”fruktansvärt”. Jämförelserna till trots menar han på att morden på 6000 civila i nordvästeuropa var ”kvalitativt värre”.

Där behövde jag andas en liten stund. Belgiens styre av Fristaten Kongo kostade minst 2 och högst 10 miljoner människoliv i fredstid. Hur i guds namn är detta inte värre än tyskarnas krigsförbrytelser i Belgien? När vi säger ”kvalitativt värre”, vad är det då som avses? Melaninnivå? Jag kollade efter för säkerhets skull och noterade, utan tillstymmelse till förvåning, att det mycket riktigt inte finns några böcker om kung Leopold II i Hastings litteraturlista.

atrocities-of-the-rubber-slavery-everett

Kolonialismens skuggsida 3: en kongolesisk man ser sin lilla dotters avhuggna hand och fot. Belgarnas styre i Kongo har kallats för ”Geno-”, ”Demo-” och ”Mortacide”, klart är dock att det resulterade i miljontals döda. Sjukdomar, svält och våld samverkade här. Den mest infama förbrytelsen var belgarnas ovana att hugga av händerna på de kongoleser som inte uppfyllde sina kvoter av inhämtat rågummi från de (livsfarliga) djunglerna.

När Hastings väl kommer ut på slagfältet blir det marginellt bättre. Stridsskildringarna är magnifika i all sin skönhet och sorg. Dock är det irriterande hur Hastings konstaterar att östfronten sällan skildras, och sedan inte skildrar den på ett meningsfullt sätt (1,5 kapitel totalt). Detta trots att det mycket riktigt återfinns ett flertal utmärkta verk om denna front i hans litteraturlista. Det är likaledes irriterande att Hastings konstaterar att Frankrike bar det tunga lasset både vad beträffar hur många soldater de hade i fält kontra den brittiska, försumbara, insatsen och hur många som dräptes (man brukar tala om ungefär 1 miljon franska förluster när 1914 var över) och att deras insatser sällan beskrivs. Precis efter denna mening kommer trekapitel om de brittiska, överdokumenterade, styrkorna.

Det förekommer helt enkelt väldiga mängder slarv och haffsverk. Ingen klok människa trodde enligt Hastings att kriget skulle bli kort, ett kapitel senare citeras ett flertal kloka människor som mycket riktigt trodde att det skulle bli kort. En tysk regementschefs utsagor går enligt Hastings inte att använda för att beskriva den tyska arméns upplevelse av slaget vid Mons, däremot går det utmärkt att använda en kompanichef för beskriva tyskarnas upplevelse av slaget vid Marne.

1914

Tyskt infanteri väller fram genom Flandern 1914. De färger du ska tänka dig, käre läsare, är grå-gröna uniformer och röda vallmoblommor. Notera även den mycket täta formationen. I en era av industrialiserat krig ger den en fingervisning om varför förlusterna blev så extrema det första och andra krigsåret.

Den sista spiken i kistan är intervjuerna. Eller snarare bristen på dem. För även de svagaste av Hastings böcker räddas av att han intervjuat ögonvittnen, och att man via detta får en inblick i hur det var, hur det kändes och hur det upplevdes. Nu är det ju så att alla som utkämpade första världskriget är döda vilket gör dem till svåra intervjuobjekt. Eftersom Hastings inte haft tid att bedriva annan, egen, forskning blir det istället ett upprapande av referat av böcker jag redan läst. Peter Englund citeras återkommande, men för mycket. Jag har redan läst Stridens skönhet och sorg fyra gånger och behöver inte få den reciterad ur sitt sammanhang sida upp och sida ner. I allmänhet sprätter Hastings mycket skit på etablerade historiker för att sedan utan att tveka använda sig av deras forskning – ibland utan att ens ha anständigheten att citera ordentligt.

harrypatch2

Harry Patch, den siste veteranen från Första världskriget, död 2009. Patch hade oturen att 1917 delta med sin Vickerskulspruta i lervällingen vid Passchendale. Patch spenderade sedan, föga förvånande, resten av sitt liv med att arbeta för freden.

Sammanfattningsvis bidrar Catastrophe till litet för att säga intet för vår förståelse av både krigsutbrottet (som för övrigt hastas igenom) eller kriget. Vill du, käre läsare, läsa om Första världskriget tycker jag du ska ta dig igenom exempelvis John Keegans Första världskriget, Christopher Clarkes Sleepwalkers eller varför inte Niall Fergussons The Pity of War. Alla är de överlägsna Catastrophe.

Men samtidigt är Hastings senaste bok kanske en förklaring till den irritation jag redovisade i början av det här inlägget, för 1501 ord sedan. Man kanske bör komma ihåg Catastrophe när man irriteras av att krigshistoriker bara skriver om samma saker om och om igen.

Den lärdom som kan dras är alltså: ”Skomakare, bli vid din läst”.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. 15 december, 2013 03:58

    Det där om kolonialismen är hårresande. Att ingen redaktör eller korrekturläsare påpekat problemen med Hastings beskrivning gör mig beklämd och mycket trött…

    • 15 december, 2013 12:29

      Jag tycker det verkar varit mycket slarv med hela boken så det kan vara orsaken. Men jag tror även att det handlar om att britterna tycks ha ett väl sockersött historiebruk av sin kolonialera. För de verkar ofta se på den tiden med lätt nostalgiska ögon, detta då ser ur eget snarare än kolonialbefolkningarnas perspektiv.

  2. bucharga permalink
    16 december, 2013 12:21

    Jag tror att det är dags att lägga ett förbud för brittiska historiker att skriva böcker om kolonialeran eller Första Världskriget. Någon måste ställa sig upp mot banditerna och skandera med en röst som hörs över den Engelska kanalen att ”Ni måste väl begripa att de här barnsligheterna måste få ett slut!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: