Skip to content

Lärdommar av boendet i Stockholm så här långt

16 december, 2013

1) Att endast handla ekologiskt är numera uteslutet. Snarare gäller det att rannsaka sitt samvete och klura ut vilka varor eller tjänster man finner det särskilt viktigt att de är miljövänliga. Ägg, grönsaker t.ex. I övrigt handlar det bara om damage control – dvs. att se till att varorna kanske inte är ekologiska men åtminstone inte innehåller spår av korallrev, delfiner, fjällnära skog och/eller barnarbetare. Orsak: priserna är obscena.

2) Jag börjar långsamt formulera en lag för hur butikspersonal kommer bete sig i förhållande till deras geografiska avstånd från Stockholm centrum. Låt mig exemplifiera:

Grupp a) Myllan: Om man befinner sig i Järna, Trosa eller Vagnhärad är de nästa för trevliga. En klippning kan ta upp till två timmar (inte en överdrift) eftersom allt byskvaller ska avhandlas. Att införskaffa blommor eller mat kan bli ett omfattande projekt eftersom diverse utredningar kring vem man känner, vad högstadieklasskamrater kan tänkas ha för sig och annat som är trevligt, fullkomligt ointressant och tidsödande.

Grupp b) betongförort: Om man tar sig till Skärholmen är förvisso själva orten en av massiva betongsuggor till bostadshus, men butikspersonalen är precis som de ska vara. De är professionella, artiga men tar sig likväl tid att småprata, skämta, etc. De är alltså som i trygga Linköping.

Grupp c) betongförort med tillstymmelse till grönska, lekplattser, hopp: Liljeholmen är typexemplet. Personalen är artig, proffsig och avmätt. Skittråkig.

Grupp d) Stockholms innerstad: Butikspersonalen är fullkomliga as. De tycks finna det rentav oanständigt att ta del av ens surt förvärvade pengar och vill absolut inte svara på frågor – detta då Instagramuppdateringar bör ta försätet. För att citera min far på NK, ”EN BOMB!”

Här skulle man kunna tro att det bara handlar om att större städer skapar större svin. Men så är det inte. I både Berlin och New York, städer som får Stockholm att framstå som en byhåla, får man ett trevligt bemötande, även på exklusiva butiker. Slutsats: det är inte storleken på staden som förhärdar människan, det är Stockholm som gör det.

3) Minsta motståndets lag gäller på tuben: Första, andra, nästsista och sista tunnelbanevagnen ser alltid ut som att nästa hållplats är Sibirien. I mittenvagnarna finns det alltid gott om plats. Likväl står det alltid flest människor i början och slutet av perrongen. Detta är en observation jag gör varje morgon. Orsak? Minsta motståndets lag.

4) Prata inte kultur med någon på Söder. Det finns tre kategorier, men alla är personlighetstyper man ska akta sig för att interagera med eller, än värre, bli.

Personlighetstyp a) Den stroppige: God kultur är definitionsmässigt den som ingen konsumerat. Kulturyttringen ifråga blir sämre i takt med att den blir mer populär. Notera även att kulturen ifråga i egentlig mening ej heller behöver vara bra, för det är helt sekundärt. Det viktiga är snarare att den är okänd. Vidare diskussioner med personlighetstyp a blir lika fruktlösa som de är ointressanta då det egentligen bara handlar om en variant av diskussionen om vem som har snyggast bil. Eller mest magnifik lem.

Personlighetstyp b) Padewan-hipster: Kan säga sig ”avguda” Stanley Kubricks filmer för att ”de är så svåra”. Detta är givetvis löjligt på två punkter. För det första är Kubricks filmer bra, men speciellt svåra är de inte. För det andra framstår det som feltänkt att konsumera kultur för att den är svårbegriplig, helst ska den väl vara berikande? Detta kan förvisso svår kultur ofta vara, men det är inte per definition fallet. En undersökning av vad Kubrick-fanet faktiskt sett visar även och givetvis att det rör sig om en film (Lolita). Ett annat exempel är när någon sa sig ”älska” Leonard Cohen varpå undertecknad ville diskutera Cohens utveckling sedan den första skivan genom att exemplifiera med the Partisan i kontrast med So long Marianne. Människan såg ut som en fågelholk och det kröp fram att han inte hört endera låten. Folk som är helt ointresserade av musik har hört The Partisan!

Personlighetstyp c) den ”kreative”: Menar på att de högsta en människa kan syssla med är ”det kreativa”. Vad detta avser är oklart. Varför det skulle vara något att eftersträva likaså. Till saken hör ju att en apa kan göra någonting kreativt, det är huruvida man gör det bra som är det som gör kreativiteten möjlig att värdesätta. Jag har t.ex. en god vän som är extremt duktig på att göra, spela och framföra musik, det är att göra någonting kreativt som är värdefullt. Att göra fula smycken av kapsyler är också kreativt, men i motsatts till vännens prestationer utan värde.

Det var de fyra lärdomarna, du får själv avgöra om detta småsura inlägg härstammar ur min gubbighet eller att jag är en bondläpp som hamnat i storstan´.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 16 december, 2013 15:44

    Just sayin’

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: