Skip to content

Kollaa: historiebruk möter historia

21 december, 2013

Jag har av olika skäl, i arbetssyfte, tvingats läsa ett tiotal böcker om Finska vinterkriget.

På arbetstid.

Ja, jag har världens bästa jobb.

Oavsett. Vinterkriget är en intressant konflikt. Ty den är så förrädiskt enkel. På ena sidan har vi lag Finland – en fattig, stursk liten demokrati, på den andra lag Sovjet – en totalitär stormakt under en av världshistoriens värsta despoter.

Trenches_mannerheim_line_winter_war

Finska soldater vid Mannerheimlinjen. Mannerheimlinjen var ett namn som uttråkade utländska journalister kom på i en hotellbar i Helsingfors. Linjen såg ut ungefär som ovan, inget ogenomträngligt hinder utan framförallt värn och förbindelsegravar. Tanken med den var inte att i evighet hålla fienden stången, utan bara så pass länge att en fred kunde förhandlas fram

Case closed. Vi behöver inte fundera så mycket över vem vi ska hålla på. Att det dessutom går bra för finnarna ända fram till början av februari tilltalar även det. Ty hade vinterkriget slutat efter en veckas tappert motstånd och sedan varit över hade dess berättelse nog varit bortglömd. Nu blev det istället en kamp på 105 dagar då, som Churchill uttrycke det, ”fria män visade vad fria män kan utföra”.

Men i detta finns det något som skaver. Det är glappet mellan historiebruket och historien, det vill säga utrymmet mellan hur vi uppfattar saker och hur de uppfattades – det utrymme som finns mellan de för oss meningskapande berättelserna och de händelser som är dessas grund.

Låt mig exemplifiera med slaget vid Kollaa.

När kriget bröt ut tänkte sig finnarna att det skulle utkämpas främst på karelska näset och avdelade sålunda merparten av sin här dit. Stalin hade dock en i alla avseenden outsinlig manskapsreserv vilket gjorde att han kände att man gott kunde pytsa in en skyttedivision mot norra Ladogakarelen.

Finn_ski_troops

Finska soldater vid Kollaa. Notera skidorna. Under hela kriget var en av de finska styrkornas fördelar den rörlighet som skidor förlänar i ett vinterlandskap. Ryssarna hade ofta med sig egna skidor, men ingen hann bli utbildad att använda dem.

Finnarna var inte beredda på detta, i vägen för den sovjetiska anstormningen fanns ingenting och sålunda rafsades en finsk styrka ihop som helt enkelt fick hålla vid Kollaa. Höll de inte skulle Röda armén kunna utflankera karelska näsets försvarare och skedde detta skulle kriget ta slut illa kvickt.

Men höll gjorde den lilla finska styrkan. De höll från den 7 december 1939 till krigsslutet 13 mars 1940 mot en övermakt som var lika osannolik som den var mäktig. Orden Kollaa Kästää (Kolla håller) blev något hela den finska krigsmakten tröstade sig med där de låg i sina djupfrysta värn. Gradvis blev finnarna fler, men förlusterna gjorde att de aldrig var speciellt många. Ryssarna gjorde som de brukar när de märkte att våld och frontalangrepp inte fungerade – använde sig av mer våld och större frontalangrepp.

I takt med att de sovjetiska divisionerna blev fler blev den finska linjen allt tunnare och allt mer utsträckt. Per dag avfyrade sovjeterna ibland 40 000 artillerigranater, exklusive insatserna från det taktiska bombflyget. Men Kollaa hölls.

849702

En annan fördel för finnarna var att deras infanteri hade kpistar och som i fallet ovan kulsprutegevär i större omfattning än ryssarna. Sovjetiska soldater hade regelmässigt Mosin-nagantgevär som var utmärkta i öppen terräng men otympliga i Finlands täta skogar.

När det sista stora anfallet kom under slutet av kriget handlade det om omkring 60 000 ryssar mot ca 2 500 finska soldater. Anfallet svepte fram likt en flodvåg och bröt igenom den finska linjen på ett dussin ställen, och här borde det enligt all militär logik också gått vägen för ryssarna. Nu var det dock så att finnarna inte accepterade denna militära logik. Tvärtom lyckades de på något sätt sätta in motangrepp, avspisa fienden och laga sina förstörda värn. Dessa motangrepp var ibland som hämtade direkt ur de grekiska hjältesagorna. På en plats var 5-6 finska soldater tvungna att angripa ett förstärkt sovjetiskt kompani (ca 200 man) som brutit igenom, vilket de gjorde och därtill med framgång.

Vad är det för fel med allt det här då? Kollaa är ju rent uppenbart ett historiskt hjälteepos, där de få stod mot de många och Höll.

Tja, för att citera en fransk soldat vid Verdun 1916 ”där hemma läser de i tidningarna till frukosten och säger `så bra, de höll!´. Om de bara visste vad det innebär att hålla.”.

t-26

Utslagen t-26 stridsvagn. Finland hade vid krigsutbrottet 40 stridsvagnar, sovjetunionen kom med 2000. Finnarnas pansarvärn har beskrivits kretsa kring ”handgemäng”. Med detta avsåg att angripa sovjetiskt pansar med brännflaskor och buntladdningar.

Saken är att jag tror att berättelsen om Kollaa gör att vi blir blinda. När vi läser om försvaret av Kollaa så är det vissa saker vi ser, uthållighet, envishet, mod, ja rentav hjältemod. Men sen finns det saker vi inte ser.

Vad vi inte ser är det faktum att finska skyttesoldater, där de låg under konstant artilleribeskjutning i sina söndersmulade skyttegravar, blev galna av stridsutmattning vid Kollaa. Vissa kastade ifrån sig sina kulsprutor för att de helt enkelt inte orkade döda fler människor, andra muttrade osammanhängande om sina familjer och gick sedan med stirriga ögon ut i krevadmolnen och snön för att aldrig mer återses.

Vad vi inte ser är (och det gäller nästan för hela Vinterkriget) är Ivan. Om vi, när vi tänker på Vinterkriget, ser ryssarna så är det antingen som en Amorf Ond Massa som springer mot de (goda, antar jag) finska kulsprutorna, eller som de klåpare till generaler som behandlade sina män som slaktboskap. Men Ivan som individ, den vanlige, ofta 19-årige, sovjetiske värnpliktige soldaten som absolut inte bett om att dö långt hemifrån ser vi inte. Vi ser inte de sovjetiska sårade som intrasslade i den finska taggtråden förde sina privata krig under nätterna och till morgonen inte längre fanns i jordelivet.

Finn-Aftermath

Sovjetiska döda vid Raatevägen. De sovjetiska soldaterna hade inför fälttåget fått höra att de skulle befria de finska arbetarna. När det visade sig att finnarna alls inte ville bli befriade var Ivans krig ett helvete. Han saknade regelmässigt vinterutrustning och mycket av hans utbildning hade kastat bort på indoktrinering och med att hjälpa kolchosbönderna att bärga skörden. Konsekvensen var att hela kompanier dog varje timma av kriget.

Och de där sex tappra männen som anföll ett kompani, där är vår blindhet nog än större. Vad vi ser är bara ett hjälteepos – för den incidenten är som tagen ur Eddan.

Men jag tror att det var många tankar som hann passera genom de där soldaternas medvetanden medan de gjorde sig redo för att angripa ungefär 40 gånger så många fiender. Jaget stod plötsligt inför risken att utplånas, förstöras och endas. Självet, summan av alla erfarenheter och drömmar, kunde snart vara en söndertrasad hög av blodigt tyg och spretande lemmar, glömd i någon snödriva. Fingrar som knäppte fast magasin i kpistar skulle kanske snart bli stela och ryckiga. Ögon som såg ut över skogarna och den meterdjupa snön skulle kanske snart vara blodsprängda och spruckna. Läppar som slöts kring den där inför-striden-ciggareten skulle kanske snart inte vidröra någon annan människa utan brustna ligga i snön.

Jag tror det är mycket rädsla som hinner strömma genom en mans själ innan han beger sig ut mot något som i efterhand kallas för hjältemod.

Vad vi inte ser med varken Kollaa eller, ofta, Vinterkriget generellt är den misär som det faktiskt var. Det som skett är att berättelsen om kriget blivit starkare än vad som faktiskt var kriget. Historiebruket har inkräktat på historien. En bild har målats upp för oss av en av de enklaste konflikterna i världshistorien.

Men när den utkämpades var den nog allt annat än enkel.

Annonser
9 kommentarer leave one →
  1. lucidor permalink
    21 december, 2013 21:47

    Det här var, som så ofta tidigare, riktigt bra skrivet. Tack!

  2. 21 december, 2013 22:48

    Jag håller med föregående kommentar; riktigt bra skrivet! Och (för att dra ytterligare ett varv på den gamla repiga skivan) borde inte också detta kunnat passas in under temat Glömskans historia? (Nej, jag kommer aldrig att sluta tjata om detta.)

    • 23 december, 2013 15:13

      Tack!

      Ja, kanske. Om man på något sätt kan konkretisera glappet mellan historia och bruk absolut.

      • 23 december, 2013 18:39

        Spontant tänker jag att det inte borde vara något problem. Du gör det till exempel alldeles utmärkt här.

  3. 22 december, 2013 01:55

    Bra skrivet. Men man kan väl också förstå att behovet av hjälteskildringar var stort vid denna tid, när världen höll andan inför hur det nyss startade andra världskriget skulle utveckla sig. Att ett litet land då kunde hålla stånd mot en till synes övermäktig (och riktigt otäck) fiende ingöt säkert ett rent episkt hopp i resten av det fortfarande inte krigsdrabbade Europa. Ibland behöver vi hjältesagor.

    • 23 december, 2013 15:16

      Tack!

      Absolut var det så. Särskilt 1939-1940 när demokratierna föll som käglor och totalitarismen tycktes triumfera var man nog i stort behov av ett epos.

      Dock är det jag är ute efter att det idag framstår som vi bär med oss sagda epos, att vi glömmer att konflikten var lika otäck och blodig som andra konflikter trots att den utgör en god grund för hjälteskaldande.

  4. Marskalken permalink
    22 december, 2013 17:45

    En hjälteskildring de fortfarande sysslar med. Jag hade förmånen att tjänstgöra med en finsk premiärlöjtnant under sex månader. En man som blev helt till sig när jag kände till Suomussalmi. Visade sig att den brigad, jajjemen de har brigader, han tillhörde hemma i Finland är den som bär tradition från slaget där. Varje år när de får nya rekryter till brigaden tar de med sig dem till just Suomussalmi och visar var de lärde ryssarna hur människokött smakar. Låter osmakligt kanske men fortfarande är det en mytbildning de fortfarande behöver.

    • 23 december, 2013 15:18

      Hm. Mycket intressant. Man kan fråga sig varför de behöver den. Finland idag är ju markant annorlunda en den tidens Finland. Men visst, historiebruk är i grunden det som sker när vi som samhälle använder historien för att förklara varför vi är här. För Finlands del är ju Vinterkriget en långt mer lämplig berättelse än, säg, inbördeskriget eftersom de i det förstnämnda kan finna en enande och otvetydigt rättfärdig konflikt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: