Skip to content

Kriget mellan Vietnam och Kina: utbrott och krig

24 december, 2013

Pol Pot var en märklig kropp. Han hade uppfostrats vid den kambodjanske konungens hov, fått ett stipendium för studier i Paris där han kommit i kontakt med Marx och vips hade han gått och blivit kommunist.

Pol Pots kommunism var dock en som var starkt influerad av Maos bonderomantik samt en hel del kambodjanska egenheter. Han fann stadsbor, utbildade, löntagare och läkare misshagliga och avskaffade sålunda allt ovan med ett trollslag. Städerna avfolkades och hela landet drogs tillbaka till en ”ursprunglig” lantbrukarnivå. Konsekvenserna för befolkningen var givetvis fasansfulla, ungefär en fjärdedel av landets innevånare dödades eller dog antingen p.g.a. aktivt våld eller slumpmässig svält och misskötsel. Dock utlovade man i fyraårsplanen 1975 ”efterrätt varje dag”.

Tuol_Sleng

Tuol Sleng, eller S-21. Denna gamla skolbyggnad har också kallats ”Asiens Auschwitz”. Denna liknelse är på ett sätt en smula orättvis då färre människor överlevde S-21 än Auschwitz. Vad som gjordes med människor i den här byggnaden är nästan för obscent för att beskriva.

Jan Myrdal jublade.

Någonting Pol Pot ogillade än mer än grundläggande samhällsfunktioner var dock vietnameser. I khmerernas självbild fanns och finns nämligen ett komplex när det gäller vietnameser. De förstnämnda ser de sistnämnda lite grann som de sistnämnda ser kineserna, som Hotet. Sålunda började Pol Pot folkmörda sig igenom Kambodjas vietnamesiska minoritet. Det kunde det auktoritära Vietnam (som var upptagna med egna pogromer mot sin egen kinesiska minoritet) ta med ro. Vad de däremot hade svårare att svälja var när Pol Pot år 1977 fick för sig att göra massakerartade räder in i Vietnam och slå ihjäl och bränna så mycket han kom åt. Detta för att något opåkallat ”lära vietnameserna en läxa”.

De styrande i Hanoi roades inte nämnvärt av dylika upptåg. Tvärtom var generalerna rasande och ville invadera Kambodja så snabbt som möjligt för att visa Röda Khmererna vem som bestämde. Att Nordvietnam under Vietnamkriget varit behjälpligt med att stödja Pol Pot var ett faktum man under stillsamt visslande sopade under mattan. Politikerna i Hanoi oroade sig dock. De insåg att relationerna till Kina 1975-1978 körts i botten. Därtill visste de att det fanns en klar risk för att kineserna, som såg Pol Pot som en skyddsling, nog skulle vilja komma till Demokratiska Kampucheas undsättning.

Krig med Kina var ingenting Hanoi såg framemot, samtidigt var det någonting som de insåg skulle ske om de invaderade Kambodja. Det var sålunda med en inte obetydlig grad av vånda som vietnameserna tillslut beslöt sig för att binda upp sig med Sovjetunionen. Man kände att man med detta avsvor sig den älskade självständigheten, men det kunde få vara hänt. Det man fick i utbyte var nämligen formliga tonnage av vapen som man prompt satte i händerna på de hårdföra vietnamesiska infanteridivisionerna.

Cambodia_choeung_ek_mass_graves

Choeung ek, eller Killing fields. På denna plats utanför Phnom Pen mötte Röda Khmerernas (fiktiva) motståndare sitt öde. För det mesta dödades människor med machetes eller järnrör, detta då kulor ansågs för dyrt. Jag har själv varit där. Det är en vacker plats där det fortfarande knastrar av benknotor i den röda sanden.

Nedräkningen till invasionen av Kambodja präglades av diverse diplomatiska förvecklingar. Kina berättade förtroligt för USA att de nog behövde kriga lite mot Vietnam, vietnameserna skickade iväg sändebud till Peking som försökte se till att så inte skedde, men till ingen nytta. Pol Pot, som vid det här laget befann sig i en drömvärld varifrån det blev allt svårare att slita honom tillbaka till verkligheten, fortsatte att skicka in trupper i Vietnam. Dessa mördade och våldtog längs gränsen under 1977-1978. Värst var det i Ba Chúc där Röda Khmererna slaktade över 3000 civila vietnameser.

Den 25 december 1978 fick så vietnameserna nog. Vid det här laget kände de sig redo att möta Kina ifall så krävdes och tänkte inte tolerera fler kränkningar av sin nationella suveränitet. Sagt och gjort invaderade det kommunistiska Vietnam det kommunistiska Demokratiska Kampuchea. Röda Khmererna hade visat sig utmärkt skickliga på att slå ihjäl småbarn vid Choeung Ek och på att tortera folk till döds i S-21 och deras armé var fylld av den fanatiska förträfflighet som bara förlänas riktigt övertygade mördare. De hade inte särdeles mycket tung materiell, men Röda Khmerernas härförare menade på att ren fanatism nog skulle fixa det där med tungt artilleri och moderna stridsvagnar.

Mot sig hade de den Vietnamesiska armén, grå i vapen med krigserfarenhet sedan 1940 – armén som när den saknade tung utrustning kastat ut Frankrike ur Indokina och när den mötte en av världens två supermakter segrat via ren envishet. Pol Pot menade på att det nog skulle gå vägen.

Khmer-rouge

Röda Khmerernas unga soldater. Pol Pots krigare hade aldrig någon sportslig chans. De var en gerillaarmé även när de var vid makten. Mot sig hade de Vietnams här som utöver sin tunga materiell hade hinkvis med stridserfarenhet och var vana att slåss mot härar långt över den egna viktklassen.

Tolv dagar senare var Röda Khmererna i vild karriär på flykt mot gränsen till Thailand. Under denna korta tid hade 15 000 av Röda Khmerernas soldater dödats. När Vietnameserna intog Phnom Pen möttes de av syner direkt stigna ur totalitarismens värsta feberdrömmar. Journalister från hela världen dokumenterade bergen av lik vid dödens fält, svältande bönder, indoktrinerade barnsoldater och tortyrcentralen vid Toul Sleng.

Jan Myrdal grät över regimens fall.

Peking var inte heller nöjt med Vietnams agerande. De såg i Pol Pot en ideologisk frände och tyckte att det nu var hög tid att vietnameserna fick lära sig vem som var storebror i Östasien. Man förberedde sig sålunda för en invasion av grannen i söder. Man tänkte att det nog borde gå ganska bra eftersom kineserna om inte annat var många. Det fanns även två andra fördelar för Kina. Den första var att invasionen skulle ske i februari vilket gjorde att Sovjetunionen omöjligen kunde lägga sig i, den andra att Vietnams reguljära styrkor befann sig i Kambodja. Det som fanns för att försvara Vietnams nordgräns var mer eller mindre det vietnamesiska hemvärnet. Det var å andra sidan de fördelar Kina faktiskt hade mot Vietnam. Kinesernas logistik kollapsade i samma sekund de åkte över gränsen, trupperna hade inte fått någon vettig utbildning eftersom det ansågs viktigare att de hjälpte bönderna med skörden än att de lärde sig skjuta. Detta gjorde att samordningen mellan olika förband var obefintlig. Kina hade ej heller varit i krig sen man slogs mot Indien på 1960-talet. Sedan dess hade däremot Kulturrevolutionen tagit livet av eller fängslat en bra bit av officerskåren.

55212476201102100304103639852684942_018

Folkets befrielsearmé gör sitt modesta bästa. Kulturrevolutionen hade förhärjat Kinas här på ungefär samma sätt som Stora terrorn drabbade Sovjetunionens armé innan andra världskriget. Kinesiska förband var sålunda spektakulärt oförberedda på att ge sig in i en modern konflikt.

Detta till trots bestämde sig Kina för att göra det man aldrig ska göra, de gick in i Vietnam.

Den 17 februari 1979 inleddes invasionen av norra Vietnam. Det hela gick dåligt från dag 1 för Kinas del. De vietnamesiska hemvärnsgubbarna var nämligen inte riktigt som sina svenska kollegor. Det vietnamesiska hemvärnet bestod av män som redan slagits i ett flertal krig och dessutom hade en hel del tung beväpning i form av sovjetiska Sagger robotar. Den kinesiska armén drullade fram längs några få vägar som var omgivna av kullar. Vietnameserna tackade så mycket för denna militära fadäs, minerade vägarna och utsatte de kinesiska fordonskolonnerna för förödande eldöverfall.

Medan hemvärnet drog sig tillbaka minerade de allt av värde, grävde gropar som de fyllde med vässade bambuspjut och slog från och till ut motanfall mot kineserna som var lika överraskande som de var destruktiva. Kineserna dog som flugor och alarmerande nog började vietnameserna även slussa in sina regionala divisioner som hade reguljära divisioner som understöd.

Trots detta lyckades kineserna likväl inta de norra provinshuvudstäderna. Detta var dock något som gjordes med stor möda eftersom vietnameserna varit osportsliga nog att upprätta bunkrar, minfält och annat smått och gott som de villrådiga kinesiska styrkorna inte räknat med. Provinshuvudstaden Lang Son föll sist, detta först efter att kineserna utkämpat strider som var lika klumpiga som de var kostsamma.

Kinesernas ”straffexpedition” förhärjade ett landskap som inte blivit skadat under Vietnamkriget, detta då det var för nära den kinesiska gränsen och amerikanerna inte ville råka ut för ett nytt Korea. Den 3 mars förkunnade kineserna att de var nöjda och drog sig tillbaka. Utländska observatörer noterade skadeglatt att de retirerade efter att ha varit i Vietnam någon vecka kortare än vad som ursprungligen var tänkt.

Under fälttåget hade Kina förlorat strax under 30 000 stupade. Enligt en källa ska Vietnam förlorat något liknande, detta har dock ifrågasatts av Gunnar Åselius som kallat denna uppskattning ”orimlig” och gjort gällande att den förmodligen inkluderar den icke obetydliga mängd vietnamesiska civila som dödades i konflikten. Båda sidor publicerade egna uppskattningar av fiendens förluster som var lika lögnaktiga som de var överdrivna.

Så det var kriget. Konsekvenserna och glömskan tar vi imorgon.

God jul!

Annonser
7 kommentarer leave one →
  1. 24 december, 2013 12:13

    Är inte detta just vad man behöver så här under julen? Jag menar det är ju trots allt inte gasattacker i strömförande träsk vi talar om.

    • 24 december, 2013 12:56

      Precis! Egentligen är det ju en ganska munter text för att handla om krig och folkmord…

      Om det kan vara till någon tröst så är det faktiskt en ren slump att den här trissen kom ut kring jul, även om det ser ut som en tanke.

      • 24 december, 2013 22:54

        Jag läste lite i Reznikoff diktverk om Förintelsen tidigare idag så jag ska egentligen inte raljera kring vad som är lämpliga julaktiviteter… (Jag köpte den för en (1) krona igår. God Jul till mig själv.)

  2. 24 december, 2013 16:43

    Fascinerande och kul att återuppliva gamla minnen. Nej, ”kul” var kanske inte rätta ordet? En sak förstår jag inte; varför var Kinas ledare säkra på att Sovjet inte skulle lägga sig i för att invasionen skulle ske just i februari?

    • 24 december, 2013 18:05

      Tack!

      Jo, det var nämligen så att kineserna för det första tänkte sig att deras lilla äventyr skulle gå så snabbt att ryssarna inte skulle hinna reagera. För det andra valde man just februari för att väderleken vid sovjetisk-kinesiska gränsen inte tillät omfattande mekaniserade operationer.

      God jul!

  3. bucharga permalink
    27 december, 2013 18:57

    Kina tycks alltid följa sitt motto ”Inga halvmesyrer!” Inte nog med att man ger sig på Reapers så lyckas man även med konststycket att misslyckas med precis allting annat också som en fungerande logistisk apparat och erfaren officerskår. Sedan Kan man bara beundra Röda khmerernas valslogan ”efterrätt varje dag”. Alla vet ju att ingenting säger ”förlåt för att vi mördar dig, din familj, dina vänner och alla som du någonsin har hälsat på” som en prinsesstårta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: