Skip to content

Kriget mellan Vietnam och Kina: konsekvenser och glömskan

25 december, 2013

Konflikten var alltså kort men extremt blodig. Men bara för att den var kort innebär inte detta att den saknade konsekvenser.

Vietnameserna reagerade på den kinesiska invasionen med att göra som de brukar – bunkra ner sig och köpa vapen från Sovjetunionen. Relationen mellan Kina och Vietnam är fortfarande dålig, så till den grad att Vietnam för några år sedan började skaffa fram amerikanska rådgivare som skulle hjälpa utbilda deras armé inför ett potentiellt krig mot Kina.

Se där en historiens ironi.

I Kambodja installerade vietnameserna en egen regim. Röda Khmererna fanns dock kvar i västra Kambodja och mot dem fortsatte Vietnams armé att utkämpa blodiga strider fram till 1991 då vietnameserna drog sig hem. Den nya regimen i Phnom Pen fick inget erkännande av västvärlden. Tvärtom ansågs den nya relationen till Kina så pass viktig att USA snarare höll Röda Khmererna kvar i FN:s generalförsamling i något som man kan kalla cynism eller idioti beroende på om känner sig akademisk eller ej.

De största konsekvenserna drabbade eller välsignade (beroende på hur man ser saken) dock Kina. Graden av inkompetens som den kinesiska invasionen blottlagde fick hela världen att häpna. Kineserna insåg att det var hög tid att reformera armén, och via det öppnades flodportarna. Ty när man reformerat hären var det lika bra att reformera förvaltningen, politiken och ekonomin. Här fick Deng Xiaoping tillräckligt med vind i seglen för att lägga grunden för den auktoritära plutokrati som är dagens Kina. Auktoritärt javisst, men åtminstone inte totalitärt som under Maos tid. Dagens Kina och det uppsving i inkomster, BMI som befolkningen erfarit kan till stor del härledas till just Deng Xiaoping och dennes reformer kan i sin tur till stor del härledas till efterskalven av kriget mellan Vietnam och Kina.

Jan Myrdal grät.

Återigen står vi alltså, käre läsare, inför en bortglömd konflikt som kanske inte förtjänar att vara bortglömd. Varför har då Tredje indokinesiska kriget glömts?

Nå närhetsprincipen fungerar väl hjälpligt här, Vietnam är långt borta och sålunda är de som dör där inte människor på riktigt i vår förmätna världsbild. Samtidigt stämmer det inte helt. Strax innan Kinas invasion var Vietnam landet på allas läppar i hela västvärlden, och det var ett engagemang som var på allvar och hette duga. Så närhetsprincipen kan inte gärna gälla fullt ut.

Dock tror jag att just uppmärksammandet av Vietnamkriget har någonting med bristen på historiebruk kring Tredje Indokinesiska kriget att göra. För det första handlar det nog om en viss mättnad från dåtiden. Vietnamkriget var ju slut, imperialismen hade tagit till flykten och sålunda måste ju allt vara frid och fröjd i Sydostasien. För det andra fanns det nog en viss ideologisk mättnad. Vietnamrörelsen och den aktivistiska vänsterrörelsen dog paradoxalt nästan när Vietnamkriget tog slut. När Pol Pot visade sig vara en ”oskön kille” var det mer eller mindre spiken i kistan för det förbehållslösa stödet för kommuniströrelser i tredje världen. Det som följde var en mer introvert vänsterrörelse som syftade till kärnvapennedrustning, kärnkraftsmotstånd, fred och kollektivboende.

Men det ovan kan ju förklara dåtidens brist på intresse för konflikten. Hur ska man förklara nutidens glömska? Tja, här kan det kanske vara på sin plats att använda sig av Paul Ricœurs (svårgenomträngliga) tankar om glömskan. Han menade nämligen att händelser som anses stora, viktiga och meningskapande tenderar att tränga ut andra händelser som kan vara allt, utöver just det där med det meningsskapande. Alltså att händelsen inte besvarar den för historiebruket ack så viktiga frågan ”varför är vi här?”.

Den stora händelsen här är nog Vietnamkriget, sällan har en konflikt varit så formativ för så många. Vietnamkriget är någonting som definiterat en hel generation européer och amerikaner, det är någonting som vi än idag använder för att förklara Europas antiamerikanism och USAs polarisering. Inte minst är en viktig del av Vietnamkrigets berättelse att det slutade. Centralt med mytologiseringen av kriget var att dåtidens vänsterrörelse och Nordvietnams armé tillslut lyckades driva ut amerikanerna och dra konflikten till sin ända. En essentiell moral i det narrativet är alltså att kriget inte bara tog slut utan avslutades av hängivna människors insatser.

Men om detta är en viktig del av berättelsen om en viktig konflikt gör det även att fortsatta konflikter halkar utanför historiebruket. Eftersom berättelsen om Vietnamkriget och inte minst dess moral är så stark tränger detta undan det som faktiskt skedde, dvs. fortsatta krig i östasien. Det Tredje indokinesiska kriget får så att säga inte plats i svaret på den fråga som är ”varför är vi här?”. Och när historien inte besvarar frågan, tja, då glömmer vi.

Det är dock någonting som är svårare att göra i Vietnam.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 25 december, 2013 13:49

    Som jag varit inne på i tidigare kommentarer (och som även du är) så handlar det nog i många fall om en aktiv glömska. När hjältarna i FNL/Nordvietnam jagat ut den lede Uncle Sam och man i vänsterkretsar kunde fantisera om att tredje världen stod inför sin snara befrielse från det nyimperialistiska oket, så var det INTE kul när ens gamla hjältar började kriga mot varandra. Jag minns att allt detta gick ihop; Vietnams krig mot Kampuchea, avslöjandena om Pol Pots illdåd och Kinas angrepp på Vietnam. Inte kul.

  2. 25 december, 2013 14:24

    Om du är intresserad av historierevisionism på vänsterkanten och allmänna stollerier så kan jag rekommendera en grupp på Facebook som heter ”Kommunister”. Där fick jag till min förvåning nyss läsa att Pol Pot var en hyvens kille som tömde Phnom Penh av rent humanitära skäl och att allt ont som sagts om Röda Khmererna är illasinnad propaganda. Det är en sluten grupp, men jag kan ju bjuda in dig.

    • 19 januari, 2014 17:57

      Den där typen av små bubblor av vansinne som finns på nätet är underbara. Jag rekommenderar Oktoberrörelsen, de blev tydligen uteslutna ur SKP, eller om det var Kplm(r), för att de var för radikala. Att läsa deras utsagor är underhållande, men samtidigt lite oroväckande eftersom man får intrycket av att de kommer föda en vänsterns Breivik.

      • 20 januari, 2014 20:01

        Jag sätter mitt hopp till att vänstern i Sverige inte brukar gå längre än att skriva manifest och inte är så väldsbenägna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: