Skip to content

The numbers game

19 januari, 2014

När löjtnant Ernst Jünger senare skildrade slagfältet beskrev han det som en öken. Artillerielden hade skalat bort all vegetation och skrapat terrängen ren. Kvar var ett moras av dammig lera och taggtråd, vid horisonten bullrade fiendens artilleri likt ett dovt åskväder.

När Jünger och hans skyttesoldater tog sig till fronten hittade de först inga skyttegravar, istället började de gräva på stället och fann då lager på lager med brittiska och tyska lik som succesivt stupat på varandra.

Jünger konstaterade lakoniskt att de fallit på sin post.

Slagfältet var Somme och året var 1916.

Nu är året 2014 och sedan 1960-talet har det i framförallt Storbritannien förts en debatt om slaget som är både bisarr och grotesk.

Wiltshire_Regiment_Thiepval_7_August_1916

Brittiska soldater stormar fram mot Thiepval. Gradvis under slaget lärde sig britterna att det var en dum idé att marschera i gångtakt mot sina mål, istället började de springa. Ett stor nackdel för britterna var dock att de i snitt bar halva sin kroppsvikt i form av vapen, utrustning och militär tingeltangel – detta försvårade givetvis sagda stormande.

Slaget vid Somme, i korthet, utkämpades mellan 1:a juli 1916 och 18:e november samma år. I det brittiska historiebruket har Somme blivit synonymt med världskrigets tröstlösa och grymma slakt. Framförallt minns man den första dagen då general Haig lyckades slarva bort 60 000 brittiska döda och sårade i utbyte mot försumbara terrängvinster under några timmars helveteseld i det vackra sommarvädret.

Men det var den första dagen.

Sedan kom den andra dagen.

Den tredje dagen.

Den fjärde dagen…

Slaget var långt. Vissa dagar gick det dåligt för de brittiska vapnen och väldiga mängder människor dog. Andra dagar gick det bra för de brittiska styrkorna och väldiga mängder människor dog. Slaget präglades av otroliga mängder artillerield som regnade ner på båda sidors infanteri, tjurrusningar mot kulsprutor och en ständigt närvarande tjocka av gas. Till slut ändade det hela med att båda sidors spasmer av anfall och motanfall mot diverse terrängmål mattades av för att till sist ta slut.

f6653ae294886f6223c27094366b4b0c

En ung, tysk Sommekämpfer. Slaget var givetvis ett fullkomligt elände även för tyskarna. De hade konsekvent mindre artilleri på sin sida och färre reserver. Dock har exempelvis Jack Sheldon pekat på att de likväl lyckades valla sina brittiska motståndare till de punkter där tyskarna kunde koncentrera sina styrkor och sålunda hålla fronten.

Slutresultatet var att entanten tagit terräng till kostnaden av 423 000 stupade och sårade britter och ungefär 200 000 fransmän. Vad tyskarna förlorade är något oklart, men det är förmodligen någonstans mellan en kvarts och en halv miljon stupade, sårade och tillfångatagna.

Vad är det nu för debatt som förs om denna gräsliga incident? Tja, den gamla vanliga när brittiska krigshistoriker ska avhandla det första världskriget – huruvida britterna ”vann” slaget eller ej.

Detta har jag ältat tidigare, men det som gör debatten om Somme lite extra obscen är att tvisten i grund och botten handlar om hur många likhögar historikerna kan stapla upp som styltor för sina svajiga argument. Framförallt då tyska likhögar.

Ty grundpremissen för diskussionen är att den som dödade mest också var bäst. Här anförs en hel del grumliga argument som alla går att sammanfatta som ”the numbers game”.

En variant är exempelvis att helt enkelt ljuga om de egna förlusterna genom att glömma bort de 200 000 franska soldater som dräptes och lemlästades vid Somme. Detta är en smula orättvist då general Fochs gossar konsekvent dödade fler tyskar, tog mer terräng och i största allmänhet var mer effektiva än britternas fortsatt ganska amatörmässiga armé. Men det är klart, exkluderar man fransmännen så blir ju förlusterna 400 000 britter mot 500 000 tyskar, och det måste ju ses som någon form av vinst för mänskligheten. Eller nåt.

En annan variant är istället att försöka höja de tyska förlusterna med en slags statistikens alkemi. Ty brittiska krigshistoriker av den mer perversa ullen är oerhört upprörda över att tyskarna, osportsligt nog, inte bokförde sina lätt sårade soldater. Sålunda ”borde” man nog egentligen säga att tyskarna tappade 728 000 man, egentligen. Att detta är korkat borde en apa förstå. Poängen med att tillfoga fienden förluster är att soldater tas ur linjen. Om tyskarna ansåg att lätta skador inte tarvade att man bytte av sina knektar innebär detta i praktiken att de lätta skadorna inte är förluster, detta då de inte haft någon praktisk effekt på fiendens stridsförmåga.

napalm-DF-ST-85-10542

Napalm används mot ett mål i Vietnam. Napalm är ett i alla avseenden fruktansvärt vapen, dess geléaktiga form tenderar att fastna i både kläder och människor. Ett problem under Vietnamkriget var även att gränsen mellan civila och stridande var synnerligen luddig, varför napalm och andra perversiteter ofta användes på en ”utifall-att” basis.

Men the numbers game är också en sällsport dum debatt. Den har nämligen sin utgångspunkt i en missuppfattning om hur man vinner krig. Krig vinns nämligen inte av att man dödar fler av motståndaren än vad man själv förlorar, vore så fallet skulle tyskarna med överlägsenhet vunnit båda världskrigen. Nej, krig avgörs genom att man slåss tills den andra sidan ger upp. Det var detta Clausewitz menade när han beskrev kriget som ”en fortsättning av politiken med andra medel”, dvs att kriget är underställt politiken. När tyskarna till slut förlorade det första världskriget berodde detta på att generalerna drabbades av panik, inte av att deras knektar dog i en större omfattning än fiendens. När paniken grep om sig bland beslutsfattarna förlorade man politiken och därmed kriget.

The numbers game är ej heller något som är exklusivt för brittiska krigshistoriker av den nationalistiska fåran. Den brukas även av amerikanska krigshistoriker vars historiska glasögon är lite väl blå, vit, röda. I amerikanernas fall handlar det dock om Vietnamkriget. Återigen är det samma bedrövliga resonemang som anförs om att ”vi dödade fler”. Tacka fan för det när en supermakt slåss mot ett u-land. Återigen glömmer man gärna bort sina allierade och hävdar nöjt att förlustration var tjugo döda nordvietnameser per död amerikan (här bör anföras att sydvietnamesiska armén ARVN tappade omkring en kvarts miljon man under kriget och att ration därmed ligger på 1 mot 3).

Och återigen handlar det framförallt om att göra en nationell tragedi till någonting mer salongsfähigt, någonting heroiskt, ja rentav till en slags seger. För återigen, precis som i det brittiska fallet, kommer man dragande med en hemmasnickrad dolkstötslegend om att det var ”politikernas fel” att man inte vann kriget (vilket man givetvis egentligen gjorde). Med tanke på den enorma förstörelse amerikanerna faktiskt ställde till med i Sydostasien (medelst Agent orange, vit fosfor, napalm, klusterbomber, B-52:or, etc.) blir man helt matt över vad generalerna hade kunnat ställa till med om de fått Fria Händer.

The numbers game handlar alltså ytterst om att hantera nationella trauman på ett nationalistiskt vis. Men frågan är hur meningsfullt detta är. Vi förstår inte historien bättre av att tävla om hur många av den egna sidan som dog kontra fiendens.

Tillyttermeravisso har Vietnamkrigets slag och Första världskrigets slag det gemensamt att de på kort och lång sikt ledde till just ingenting. Huvudresultaten av båda krigens slag var att människor som hellre levat och skrattat dog. När slagen var över återstod bara fler slag och mer död.

Slagens verkliga segrare var korparna.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. 20 januari, 2014 20:08

    Man kan väl inte säga att Första världskriget inte ledde till någonting? Det ledde faktiskt till Andra Världskriget …

    • 20 januari, 2014 20:17

      Nej gud nej! I min värld ledde det första världskriget till… 1900-talet. Det som jag härjar om i det här inlägget är att slagen under kriget sällan ledde till någonting. Det finns givetvis undantag (operation Mikael är ett), men där slagen inte hade någon större effekt på historien hade själva kriget enorma konsekvenser. I varje fall enligt mitt tycke och smak.

      • 20 januari, 2014 20:23

        Till sist var väl enda syftet med att fortsätta kriget från ententens sida att de insåg att Tysklands resurser skulle ta slut innan deras egna. Bland ”resurser” inräknas då några miljoner soldaters liv, som inräknades bland ammunition, hästar, fartyg m m. En ofattbar cynism, verkligen.

      • 20 januari, 2014 20:32

        Ohygglig cynism. Dock har det påpekats att det även var en feltänkt cynism. Ententen lyckades aldrig dräpa fler tyska och österrikiska soldater än antalet personer som blev gamla nog att dras in under fanorna i respektive här. Därtill förlorade de konsekvent fler soldater än centralmakterna vilket leder till att tänket antingen var korkat eller monstruöst. Materiellförlusterna man tillfogade gick likaledes att ersätta, även om det mot slutet började bli knepigt. Exempelvis övertygade man Rumänien om det kloka i att hoppa in i kriget 1916 vilket framförallt ledde till att tyskarna, glada, fick en tillförlitlig bränslereserv i form av de rumänska oljefälten.

        Dock kan man nog snickra ihop ett ganska bra case för att det skulle blivit krångligt för tyskarna att fortsätta slåss om de inte avslutat kriget. I och med att italienarna segrat över österrikarna och de sistnämnda hoppat av konflikten stod tyskarna ensamma. Därtill, och det var farligt på taktisk nivå, började ententen få igång sin stridsvagnsproduktion på allvar mot slutet av kriget. Tyskarna hade en del fyndiga motmedel mot tanksen men ingenting som var riktigt effektivt utöver välriktad, tung artillerield.

      • 20 januari, 2014 20:36

        Menar du att tyskarna gav upp i onödan? Att kriget fått en bättre utgång för dem om de fortsatt?

      • 20 januari, 2014 20:41

        Absolut inte. Helst hade endera sidan kunnat ge upp omedelbart, det hade i min värld varit det bästa resultatet.

        Men jag menar även att tyskarna hade kunnat fortsätta kriga om de varit hågade (vilket de Gud ske pris inte var) detta mest för att peka på det ineffektiva i nednötningskriget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: