Skip to content

The sideshows: Första världskriget i Östafrika

16 mars, 2014

Om det inte vore för det småtrista faktum att en väldig massa människor dog skulle första världskriget i Östafrika utan tvekan vara det roligaste som någonsin skett. Eller ja. Kanske viss tvekan. Men konflikten har likväl ett ganska klart drag av svart humor över sig. Denna springer helt ur det faktum att diskrepansen mellan hur det faktiskt var på marken kontra hur äppelkäckt den beskrevs av beslutsfattare, media och generaler när den utkämpades är så stor.

I början av kriget fanns det en del löst prat om att kolonierna nog borde hållas utanför det krig som just påbörjats i Europa. Men de här tankarna övergavs raskt. Faktum är att de första brittiska och tyska styrkor som faktiskt öppnade eld mot varandra gjorde det i just Afrika.

Bild 1

Tyska Östafrika. Kolonin ansågs välskött men brutal. De lokala afrikanerna beskrev ofta tyskarna som ”hårda men rättvisa”, dock bör påpekas att det berodde mycket på vem som var guvernör huruvida hårdhet eller rättvisa var det som dominerade kolonialstyret.

Tysklands kolonier var inte speciellt många och de föll som käglor när kriget väl bröt ut. Den som höll ut längst var Tyska Östafrika (ungefär dagens Tanzania minus Zanzibar), det som allmänt sågs som juvelen i den tyska (anspråkslösa) koloniala kronan. Denna hade styrts med en sällsam blandning av upplysthet och brutalitet. Exempelvis hade man med stor frenesi slagit ner det så kallade Maij-Maijupproret några år innan 1914, samtidigt som de framsteg som gjordes i att utbilda och ”fostra” den afrikanska befolkningen saknade motstycke i franska, brittiska, för att inte tala om belgiska och portugisiska kolonierna.

Det tyska läget var dock på pappret oerhört dåligt. Östafrika stod mer eller mindre ensamt och kunde absolut inte räkna med förstärkningar eller materiell från hemlandet. Det tyskarna i Afrika hade på sin sida var framförallt tre saker. Den första var (som brukligt) stor militär kompetens, den andra att Östafrika var relativt självförsörjande i exempelvis produktionen av malariamediciner och andra nyttigheter. Den tredje var dock det kanske viktigaste. Tyskarna hade nämligen begripit att om det blev krig skulle de ingalunda kunna räkna med att ha någon större tillgång till vita soldater. Lösningen var enkel: rekrytera från kolonins lokalbefolkning (som hade god lokalkännedom, visste vilka djur som var farliga, utvecklat immunitet mot många lokala farsoter samt visste vilka buskar som gick att äta), utbilda denna till perfektion och fostra i denna styrka (kallad Askaris) en hängivenhet och lojalitet till Tyskland som det inte gick att återfinna i motsvarande fiendeförband.

Bild 2

Paul von Lettow-Vorbeck, fotograferad i studion 1933. Han kom att bli en av de mest effektiva gerillakrigarna i världshistorien. Men om det är svårt att baktala hans militära kompetens framstår han idag som lätt fanatisk i sin vilja att låta den tyska fanan vaja någonstans, till snart sagt vilket pris som helst.

Den tyske härföraren överste (senare generalmajor) Paul von Lettow-Vorbeck menade dock att läget var uselt. Han bestämde sig helt sonika att försöka hålla ut så länge som möjligt (vilket han inte trodde skulle bli länge) och söka binda upp så stora allierade förband som möjligt.

Dock fick han benägen hjälp av sina fiender, Storbritannien, Belgien och sedermera Portugal.

Britterna fann nämligen, tillskillnad från tyskarna, tanken på beväpnade afrikaner både obscen och gudsfientlig. Snarare fann man det en bättre idé att slussa in vita soldater från Sydafrika, Rhodesia och de brittiska hemöarna. Dessa hade en något förskönad bild av vad ett krig i Afrika faktiskt skulle innebära och trodde att flodhästar var lekfulla Disneyfigurer som inte skulle göra en fluga förnär. Britterna skickade även in indier i Östafrika, detta då indierna ansågs ”vara vana vid tropikerna”. Först när det knep började man även rekrytera egna Askaris, men dessa gavs aldrig samma typ av grundliga utbildning och goda motivation som deras tyska kollegor.

Därtill hade britterna en del egenartade idéer om hur man faktiskt skulle slåss i Afrika. Man menade på att det inte fanns några lärdommar att dra från boerkriget (vilket det gjorde och vilket tyskarna gjorde) då det ansågs vara en anomali. Det gängse menade man på var småtrevliga konflikter mot stenåldersfolk där lag Storbritannien hade kulsprutor och lag urinvånare inte hade det. Av afrikansk krigföring fanns det ej heller något att hämta, att Lettow-Vorbeck ställde upp sina förband i klassisk Zuluformation såg britterna mer som pittoreskt snarare än effektivt. Man räknade även kallt med att det skulle vara ungefär lika enkelt att transportera förband genom Afrika som det var i det marginellt mer utvecklade Västeuropa – senare visade det sig att det krävdes ungefär samma möda att förflytta ett kompani genom Afrika som att ta en division genom Europa.

Bild 3

Denna målning sammanfattar den brittiska synen på kolonialkrig. Styv överläpp mot ansiktslösa horder. Denna inställning förändrades först gradvis under kriget, en brittisk general gjorde gällande att ”det boerska sättet att föra krig [dvs. flankera] är ett oerhört vulgärt sätt att slåss, knappast värdigt en officer och en gentleman.

Britterna var dock ett under av kompetens i jämförelse med sina allierade. De barbariska belgarnas mordorliknande skräckvälde som officiellt kallades ”koloni” (dagens Kongo) var givetvis inte speciellt välutvecklad eftersom den främst syftade till att med brutalast möjliga medel berika den belgiska kronan, sedermera staten. Dock gjorde detta att det fanns en slags militärpolis som kunde användas för militära upptåg. Denna var dock lite för liten vilket ledde till att belgarna letade rätt på några särskilt krigiska kannibalstammar (!), gav dessa kulsprutor samt vita officerare samt den vaga instruktionen att marschera österut. Logistik var dock något man fann sövande, istället fann man det vara en ”skön idé” att låta de egna trupperna leva av landet. Den belgiska hären har av eftervärlden kallats för en ”tungt beväpnad gräshoppssvärm”, detta då den åt sig igenom Centralafrika på väg mot den tyska fienden. När omvärlden fann det stråk av brinnande byar och krigsförbrytelser som belgarna lämnade efter sig ”en smula barbarisk” protesterade belgarna att man minsann betalade för allt man stal. Detta är ju givetvis underhållande så här i efterhand, för det första för att det för det mesta var en ren lögn, för det andra för att de områden belgarna marscherade igenom inte hade utvecklade penningekonomier vilket leder till följdfrågan vad de nu matlösa civila skulle med mynt till.

Deutsch-Ostafrika, Askari

En tysk Askari. Denna bild var något som många kolonialister fruktade: en svart, målmedveten och beväpnad man. Därmed inte sagt att tyskarna inte var lika slentrianmässigt rasistiska som alla andra, även om det sagts att Lettow-Vorbeck lärde sig att uppskatta sina svarta soldater även som människor.

Portugisernas krig började officiellt först 1916 men hade förts på lågintensiv nivå från krigsutbrottet 1914. Den portugisiska insatsen präglades av politisk anarki på en nivå som inte skådats sedan den svenska medeltiden. Man bytte regering stup i kvarten och det enda som var konsekvent i den förda politiken var den paranoia angränsande till hysteri man kände inför omvärlden. Denna känsla var dock inte helt obefogad. Tyskarna och britterna hade under gemytliga och cognacsosande former diskuterat om man inte skulle ta och stycka upp de portugisiska kolonierna som man ansåg vansköta. Portugiserna å sin sida ansåg dem synnerligen välskötta (med detta avsågs att statsmakten i portugisiska Mocambique återfanns i huvudstaden och att resten av kolonin vanstyrdes av diverse rovgiriga och blodtörstiga privata aktörer – över gränstrakterna saknade man all kontroll) samt att kolonierna var det som höll den portugisiska äran vid liv. Att beväpna lokalbefolkningen ville man inte veta av utan istället slussades tusentals soldater ner från Portugal till Mocambique med order att ”hålla sig redo”. Därefter hände intet. De portugisiska soldaterna fick inga instruktioner om vad de skulle göra utan traskade runt i monsunregnen och leran och inväntade vidare order. När dessa väl kom ett år senare hade 90% (!) av den portugisiska hären insjuknat och var nätt och jämt kapabel att försvara sig mot en allt ettrigare lokalbefolkning. Lissabon (nu med ny ledning) skickade ner ytterligare tusentals (”tryggt” vita) soldater som även de led 50% förluster av sjukdomar innan de fick order att marschera norrut.

Dessa var de huvudsakliga aktörerna, hur förlöpte då själva kriget? Tja, förvirrande. Det hela inleddes med slaget vid Tanga. Denna burlesk involverade omkring 8 000 britter (framförallt indier) mot 1 000 tyskar (framförallt askaris). Britterna vadade i land med syfte att Avgöra Kriget, stötte på en vägg av eld och försjönk i passivitet och navelskådande. När så en av de få tyska fältartilleripjäserna missade sitt mål och istället träffade ett enormt getingbo (faktiskt!) över den brittiska flanken flydde imperiets krigare och slaget degenererade snabbt till något som av samtida liknades vid ”ett andra Cannae”. Det hela slutade i en förkrossande tysk seger som utöver getingstick resulterade i att tyskarna kunde ta för sig av den slagna brittiska härens artilleri samt några miljoner patroner som sedan kunde användas mot sina före detta ägare.

Deutsch-Ostafrika, Askarikompanie

En ganska bra sammanfattning av den tyska armén i Östafrika. Vita officerare, svart manskap och underofficerare, stram disciplin.

Tanga var dock en anomali, inte för att tyskarna vann för det tenderade de att göra när de bestämde sig för att slåss, utan för att det ö.h.t. var ett slag. Lettow-Vorbeck fattade ganska snabbt att om han ville hålla liv i lådan länge så var fältslag mot mångdubbelt överlägsna fiender en dålig idé. En bättre idé var istället att retirera och låta naturen göra sitt mot de fientliga förbanden.

Detta fungerade utmärkt. Britterna larvade runt i den östafrikanska floran i nästan parodiskt eländiga förhållanden. Kartor värda namnet fanns sällan att tillgå och vad som kunde se ut som en trivsam spatsertur på pappret visade sig ofta vara en bedrövlig strapats över diverse floder och berg som kartograferna missat (”Hoppsan!”). Detta med full stridsutrustning, i 40 gradig tropisk värme, i monsunregn, allt medan tyskarna glatt förgiftade brunnar och från och till slog ut tillfälliga men förödande eldöverfall mot de alltjämt äppelkäcka britterna.

Här var den institutionaliserade rasismen som var den grund varpå det brittiska imperiet vilade något av en nackdel. Beslutet att främst förlita sig på vita (dvs. ”pålitliga”) soldater ledde till att man skickade ut människor som saknade immunförsvar mot lokala farsoter i ett bakteriologiskt stålbad. Sjukdomar var normaltillståndet i den brittiska hären och det blev knappast bättre av att soldaterna fann sin malariamedicin ”äcklig” och sålunda inte drack denna. Därtill hjälpte den lokala faunan till. Medan tyskarna retirerade i god ordning dog britterna i tusental av myggor, flodhästar, bufflar och noshörningar, och på nätterna var det alltid några arma satar som blev bortdragna från lägret av något lejon suget på ett midnattsmål.

Schutztruppe Deutsch-Ost-Afrika, Träger

Magra män bär tysk utrustning. Afrikanernas umbäranden är en av första världskrigets mest glömda tragedier. Ingen hade just frågat dem om de ville dras in i kriget men nu svepte kriget genom deras byar och över deras åkrar.

Faktum är att för varje britt som tyskarna sköt var det ungefär trettio som dog av andra orsaker. Svält var något som britterna fick vänja sig vid och logisiken havererade nästan konstant. Ett kex om dagen var en relativt vanlig ranson. Logistikproblemen blev inte bättre av att det var omöjligt att använda sig av djur, detta då tyska arméveterinärer regelmässigt valde ut marschvägar som skulle vara extra dödliga för oxar och hästar. Sålunda fick man förlita sig på bärare. Även tyskarna använde sig av bärare, dock inte fullt så många eftersom de helt enkelt var lättare rustade (exempelvis hade de inte med sig kilovis med thé i sin tross). Därtill gav de sällan bärarna betalt, något som upprörde britterna storligen då man fann slaveri förkastligt sen några årtionden tillbaka. Nej, britter betalar givetvis för utfört arbete – i förekommande fall en lön var tredje månad som gjorde att den enskilde bäraren kunde köpa ett (1) ciggarettepaket om han sparade i ett halvår.

Dock behövdes det många bärare. Tusen brittiska soldater behövde i snitt 14 000 bärare för att få med sig alla godsaker som västerländsk krigföring hade att erbjuda. Dock behövde ju även bärarna mat vilket ledde till att de 14 000 behövde ytterligare 2 500 bärare som bar bärarnas mat. Bärarna dog som flugor under de olika dödsmarscher de tvingades ut på. I Storbritanniens fall handlade det om hundratusentals döda bärare och tyskarna fann det inte ens meningsfullt att bokföra hur många bärare man hade, eller som dog, då dessa givetvis var ”frivillig arbetskraft”.

bild 9

Generallöjtnant Jan Smuts, en av de många som fick order om att jaga rätt på tyskarna. Smuts hade tidigare slagits mot britterna och var själv gammal gerillakrigare, detta hjälpte dock inte särskilt mycket i Östafrika.

Så här höll det på under tre år. Tysk reträtt, brittisk katastrof. Britterna lyckades aldrig få fatt på den hale Lettow-Vorbeck som lagom till 1917 befordrades till general. Dock fann man i Östafrika det ridderliga krig som man saknade i Västeuropa. Ty även om afrikanernas umbäranden inte bekom endera sidan stort var man ytterst mån om att hålla saker och ting ”rent”. Gas användes aldrig och antalet mördade krigsfångar går att räkna på ena handen (om vi räknar bort belgarna som alltid utgör ett särfall i dessa sammanhang). När Lettow-Vorbeck belönades för sina insatser med Tysklands högsta utmärkelse Pour le mérite, skickade hans brittiske motståndare generallöjtnant Jan Smuts ett telegram där han undrade om ”det var förmätet att gratulera för denna utmärkelse”.

År 1917 var dock tyskarnas situation än mer hopplös än vanligt. Man kunde helt enkelt inte stanna kvar i Östafrika då britterna lyckats erövra för mycket av kolonin. Sålunda beslöt sig Lettow-Vorbeck för att låta alla tyska soldater som var för undernärda eller sjuka för att fortsätta ge upp. Kvar återstod en benhård styrka som marscherade in i portugisiska Mocambique. Portugisernas ansågs helt odugliga och de mångdubbelt fler portugiser som satt och svalt ihjäl längs gränsen borstade man helt enkelt åt sidan (portugiserna ansågs även odrägliga, ett vanligt straff i tyska fångläger var att placera brittiska krigsfångar som inte skötte sig bland de av alla föraktade portugiserna).

Att Lettow-Vorbeck beslutade sig för att invadera grannkolonin innebar i praktiken att han även skar av sina egna förrådslinjer. Detta borde i teorin varit synonymt med militärt självmord men återigen bör vi betänka hur odugliga portugiserna (nu med ny politisk ledning) faktiskt var. Britterna hade varit snälla nog att beväpna sina vapenbröder med rikligt med modern materiell. Då portugiserna var inkapabla att faktiskt använda denna effektivt innebar detta i praktiken att man kom att beväpna tyskarna (som fått totalt två skepp och några zeppelinare fyllda med vapen sedan krigsutbrottet). Dessa tackade och tog emot och ”åt sig sedan feta” i Mocambique.

Det här sena stadiet av kriget degenererade i ett slags militärt kösystem. Först i kön kom portugiserna som flydde hals över huvud, tvåa kom tyskarna som åt och sist kom britterna som allt mer uppgivna försökte hinna ikapp tyskarna.

Kriget slutade först några dagar efter den globala freden. Lettow-Vorbeck hade inte kommunicerat med hemlandet på evigheter och var lyckligt ovetande om att hans gemytliga världskrig faktiskt var slut. Han informerades om detta av britterna och kapitulerade då omedelbart.

Väl hemma i Berlin fick han en hjältes mottagande och var en av få saker som den tyska republiken kunde glädja sig över. Intressant nog blev han aldrig nazist (han ska tydligen ha bett Hitler att ”slicka mig i röven” vid förfrågan), åkte ner till Tanzania ett flertal gånger efter kriget där hans alltmer ålderstigna veteraner sjöng gamla marschsånger för honom (dessa före detta Askaris fick även veteranpensioner av Västtyskland samma år som Lettow-Vorbeck avled, 1964) och blev givetvis mycket god vän med sin fördetta fiende Jan Smuts.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    17 mars, 2014 09:35

    Det är otroligt att det finns några som kan få britterna att framstå som kompetenta krigare och statsmän. Om det inte vore för att belgare och portugiser var sådana blodtörstiga monster i sina kolonier hade dem varit jättegulliga.

  2. 28 mars, 2014 23:48

    Intressant som vanligt Mattis. Visst var första världskriget KUL? (att läsa om efteråt, alltså)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: