Skip to content

The sideshows: Carsons hårda klippor

13 april, 2014

När italienarna anföll gick det dåligt med en gång. Så pass att den andra och tredje vågen inte kunde ta sig framåt. Detta då de inte kom förbi den första vågen som nu utgjorde ett berg av stupade och sårade. Italienska soldarter staplade och snubblade över sina döda kamrater, halkade runt i blod och lera men kom ingen vart. Hela tiden regnade det. Det som kunde skett var en massaker, det som skedde var därför oväntat. En österrikisk kapten beordrade eldupphör, reste sig från sitt värn över italienarna och vrålade: ”italienare gå tillbaka, ni är modiga män och vi vill inte massakrera er”. Italienarna lydde.

Platsen var Carsoplatån, vid Isonzofloden. Året var 1915.

Italiens intåg i första världskriget präglades av rovgirighet och sorglöshet. När Italien enades under 1800-talet under kungariket Savoy hade man tråkigt nog inte fått med sig Trieste som istället behölls av Österrike-Ungern. Detta var en oförrätt som italienska nationalister närde under de kommande årtiondena. Istället för att glädja sig över vad man faktiskt hade (en nation) var man istället harmsen över vad man inte hade (Trieste). När så första världskriget bröt ut ställde sig Italien avvaktande till att hennes allierade Österrike-Ungern och Tyskland faktiskt befann sig i krig, man höll sig istället utanför det hela och bidade sin tid.

Hela Europa verkade förstå att italienarna nog skulle anfalla sina allierade förr eller senare. Tyskarna föreslog exempelvis att österrikarna skulle ge Italien Trieste för att stävja ett anfall och britterna trodde (som vanligt) att ett italienskt inträde i konflikten skulle kunna leda till ett Krigsavgörande.

Italienarna själva var ganska säkra på att det hela skulle gå geschwint. Man planerade en jubelmarsch genom alperna som sedan skulle leda till ett segertåg mot Wien. Hade man anfallit tidigare hade man kunnat utnyttja det faktum att Centralmakterna var hårt pressade på Östfronten. Men efter att tyskarna fått ändan ur vagnen och sjösatt den framgångsrika Gorlize-Tambowoffensiven kunde österrikarna dra ut divisioner från öst, allt medan ryssarna retirerade i full karriär. Till sitt förfogande hade italienarna en skicklig officerkår och det var mer eller mindre det. Infanteriet var modigt men illa utbildat och absolut inte redo för offensiv krigföring i en så oländig som Norditalien. Artilleripjäser hade man givetvis alldeles för få av och att dela ut modern utrustning till knektarna fanns det naturligtvis inte pengar till. Den italienska planen att marschera igenom Alperna hade dessutom inte tagit i beaktan en viktig detalj. Nämligen Alperna. Dessa sågs som ett tillfälligt terränghinder och absolut inte för vad de var, dvs. en av de bästa defensiva positionerna i världen.

Det är värt att stanna upp just vid denna geografiska aspekt för att förstå det efterföljande kriget i Norditalien. Ty det som den italienska armén förväntades anfalla igenom kom raskt att utgöra de värsta terrängförhållandena i hela första världskriget. Smaka på den en liten stund, käre läsare. På västfronten var det huvudsakliga problemen att infanteriet vid anfall saknade annat skydd än de kläder de hade på kroppen, att det var omöjligt att kommunicera bakåt när anfallen väl var igång medan de som försvarade sig mycket snabbt kunde skicka in förstärkningar till utsatta positioner. Slutligen var den av gammal hävd inbankade tjockskalligheten, adlad till klokskap, åsikten att alla anfall måste föregås med dagar, rentav veckor av artilleribeskjutning – något som tog udden av anfallets överraskningsmomentet. Allt detta kom även att gälla på Alpfronten. Men till detta lades att den enda rimliga anfallsvägen var vid Isonzofloden över Carsons hårda klippor. Här skulle man komma att angripa uppåt, mot fiender som såg ner på de anfallande. Man skulle anfalla över klipphällar som skapade tusentals stenspliter för varje granat som föll. Man skulle under kulsprutebeskjutning ge sig på bergsbestigning. Man skulle i regn så kraftigt att det skapade skidpister av lera försöka utkämpa slag efter slag.

Allt talade mot ett anfall. Alltså anföll man.

Att beskriva de elva italienska offensiverna vid Isonzo är nästan redundant. Terrängen var här avgörande för att framgång skulle vara omöjlig. De italienska soldater som angrep 1915 ställdes upp regementsvis, med regementsorkestrarna glatt spelandes bakom sig. Sedan marscherade de mot de österrikiska positionerna i bergen. I det stålregn av kulspruteeld och artilleribeskjutning som följde blev den italienska musiken snabbt disonant, skar sig och ändade. De vithandskade officerare som ledde infanteriet kunde inte göra mycket annat än att vifta med sina svärd, uppmana till hjältemod och sedan stupa. Stensplitter slet upp stora hål i leden, taggtråden var omöjlig att ta sig igenom eftersom det saknades bultsaxar och de ingenjörssoldater som angrep under fladdrande regementsbanér mejades ner plutonsvis utan att ens nå fiendens linjer. Peter Englund beskrev någon gång det polska kavalleriets angrepp mot den svenska hären vid Warszawa som ”medeltidens sista 80 meter”. Om något var första slaget vid Isonzo den tidigmoderna tidens sista 600 meter, dessa metrar korsades i en allt mer febersvettig frenesi – över Carsons hårda klippor.

Så fortgick det sedan i elva offensiver utan att något uträttades. De saker som utvecklades mellan 1915-1917 på den italienska stridsskådeplatsen var få. Gradvis fick italienarna mer artilleri och givetvis antog man att pjäserna skulle vara nyckeln till att låsa upp de österrikiska ställningarna, och lika givetvis hjälpte dessa föga. Disciplinen i den italienska armén blev även mer drakonisk – faktum är att italienarna avrättade omkring 4000 soldater under kriget för fanflykt medan britter och tyskar sköt något hundratal var av sina egna pojkar av samma skäl. Levnadsförhållanden i Italien blev likaledes allt mindre drägliga. Den italienska staten (som alltmer kom att utgöras av ÖB Luigi Cadorna vars tolerans för den civila makten blev alltmer begränsad) allokerade majoriteten av sina resurser till att försöka stånga sig igenom Alperna vilket resulterade i att de civila helt enkelt fick nöja sig med långt mindre mat, medicin och andra förnödenheter än tidigare. Resultatet var svält och elände bland vanlig italienare samtidigt som deras söner offrade sig i tiotusentals på Carsons hårda klippor.

Den vanlige italienske soldatens lott var allt annat än lätt. Hans utbildning hade präglats allt för länge av att göra exercis, att lära sig strida fick han göra i själva striden. Han marscherade runt i skor gjorda av kartong och trä, kommenderad av generaler som såg hans offer som ett nödvändigt ont – när tillräckligt många av de egna stupat skulle blott den hårda kärnan återstå, så löpte resonemanget. Han kom oftast från Syditalien och var sällan skrivkunnig. Han var därför beroende av sina underbefäl för att skriva brev till familjen där hemma. Denna familj skulle han aldrig återse. Även de som inte stupade kom hem som helt förändrade män, borta var de pojkar som marscherat iväg sjungandes nationalsången. Hem kom sargade män med trasiga själar och få ord på sina läppar. Den italienske infanteristen fick sällan lära sig andra kommandon än framåt, och under vrålet ”Savoy!” kastade han sig åter och sedan åter mot fienden över Carsons hårda klippor.

Kriget fick snart sin egen logik. Om inte stora offer och mycket artilleri var nyckeln till framgång var slutsatsen att det krävdes större offer och mer artilleri. Brittiska och franska observatörer på Isonzofronten återvände skakade över vad de sett, ty både Somme och Verdun framstod som rimliga och genomtänkta i jämförelse med de led av italienska pojkar som månad efter månad skickades in i häxkittlen. De marscherade in i en vägg av järn och omsveptes av moln av eld. Även när någon försumbar terrängvinst gjordes, en kulle där, en höjd här, var det gängse att detta blott var tillfälligt. Tid och åter sveptes de italienska vinsterna tillbaka av något osannolikt modigt motanfall av kroater, bosniaker eller slovener. Dessa grupper hade varit synnerligen ovilliga att slåss mot ryssarna, ”de slaviska bröderna”, men i alperna fann de en sak kämpa för – något de gjorde med stort ursinne på Carsons hårda klippor.

Den stora framgången skedde under det tolfte slaget vid Isonzo, men denna framgång kom från andra hållet. Tyska stormdivisioner hade skickats ner från östfronten och angrep nu i en storm av gas och artillerigranater. Det italienska motståndet darrade till, tvekade och slogs i spillror. På strax under tre veckor förlorade Italien 300 000 söner medan den tyska infanteristormen svepte framåt. Plötsligt hade kriget förflyttats bakåt från Carsons hårda klippor.

Här trodde alla att kriget var över. De italienare som inte stupat eller tagits tillfånga gjorde det i varje fall. Många började skrattande ta sig hem till sina gårdar, bara för att bli skjutna av sina egna officerare. De italienska cheferna var fast beslutna om att inte ge upp. Tyskarna trodde likaledes att det hela var över och började slussa över sina divisioner till västfronten för att ge Frankrike och Storbritannien dödsstöten. Frontansvar överläts till de helt utmattade Österrikarna. Dessa anföll vid Piavefloden, och slogs tillbaka. Därefter följde ett italienskt motanfall vid Vittorio Veneto. Här krossades slutligen den österrikiska armén. De dubbelmonarkins män som stridit på Alpfronten i tre år skulle aldrig komma hem, de stupades istället långt ifrån sina familjer, kalla och övergivna, alldeles i närheten av Carsons hårda klippor.

Med detta dödades även Österrike-Ungern. Detta multinationella imperium som funnits i Europas hjärta i ett halvt millenium gick här under. Italien, täckt i en flod av sitt eget blod, stod plötsligt och oväntat som segrare. Men segern smakade bittert. Man hade via enorma uppoffringar (omkring 600 000 stupade och ytterligare över en halv miljon döda av svält, sjukdomar och krigets alla övriga följeslagare) klöst åt sig Trieste och Sydtyrolen. Men resultaten av kriget, av offret, blev inte en långvarig fred eller ett harmoniskt land. Det tänkande italienare lärt sig och de lärdommar italienare med ambitioner dragit var att för framgång krävs järnhård övertygelse och en offervilja angränsande till fanatism. Fröet hade funnits tidigare, men vill man leta efter var den italienska fascismens svarta träd började gro ska man leta på den plats där det vattnades med Italiens söners blod.

På Carsons hårda klippor.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. lucidor permalink
    13 april, 2014 22:11

    Suck, Cadorna…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: