Skip to content

Första världskrigets legender

20 april, 2014

Visste du, käre läsare, att även änglar stred i första världskriget? Det sades det i varje fall efter slaget vid Mons, den 23 augusti 1914.

Slaget vid Mons kan i efterhand ses som en mycket brittisk batalj. Små brittiska styrkor blev bortvräkta från Mons av överlägsna tyska styrkor. Förlusterna var höga på båda sidor, inget av nytta uträttades. Som alltid när det gäller brittiska förluster har Mons sedermera polerats till att innehålla någonting ädelt och rentav vackert, ett slags moralisk seger kan man säga.

Men vid britternas sida stred även änglar. Eller ja, först var det inte änglar utan spöken. Engelska stupade från Agincourt 1415 hade setts, alltid av någon Tommy i grannbataljonen, beträda slagfältet. Dessa eteriska skepnader hade avfyrat sina skinande långbågar mot de arma tyskarna. Där deras vita pilar träffat hade fienden fallit till marken, utan att några sår gick att se på hans kropp.

1

Poliu drömmer sig hem

I berättandet hade bågskyttarna raskt muterats. De hade kommit att bli änglar som slungade blixtar av vit eld mot tyskarna och förlänade dem guds straff.

Britterna var inte ensamma om att se änglar. Fransmännen rapporterade om att änglar, helgon och rentav den heliga jungfrun inspekterade Verdun 1916 – för det mesta för att ge tröst eller varning åt de franska skyttesoldater som låg och huttrade i granatregnet och gyttjan. Även tyskarna såg änglar spatsera runt på Europas slagfält och för ryssarnas del var det ett vedertaget faktum att gud och tsaren (mer eller mindre synonyma som de var för de ryska bondesoldaterna) höll en vakande hand över stackars Ivan där han vadade fram över östfrontens slaktplatser.

Poeten skalade att då ena sidan sa ”God save, England”, den andra ”Gott strafe England” måste Gud haft fullt upp.

Dessa berättelser om att heliga väsen kontaktat de dödliga kan tänkas vittna om allehanda ting. Dels kan det handla om den beryktade legenden att det inte återfinns några ateister i ett skyttevärn, dels att det tidiga 1900-talets människa var en långt mer troende varelse än det tidiga 2000-talets. Ty även om sekulariseringen gått framåt med storm under 1800-talet var den ännu ej avslutad, absolut inte i hela Europa och givetvis inte på landsbyggden. Tvärtom var religionen fortfarande ett av de huvudsakliga sätten att identifiera sig i länder med svagt utvecklad nationalkänsla. Exempelvis sändes byråkrater ut till Polen efter kriget och frågade de lokala bönderna om de ansåg sig vara polacker, vitryssar, tyskar, ester eller något annat. Svaret blev oftare än inte det något förvirrade ”vi är katoliker”. Ett annat exempel är att ryska soldater under kriget ofta kapitulerade med orden ”bröder, bröder, skjut inte – vi är kristna”.

Dessa religiösa historier om änglar och helgon är en del av det första världskrigets rika mytflora. Många av dessa myter speglar en värld där nyheter färdades långsamt och det inte var en självklarhet för den enskilde privatpersonen att företa längre resor.

Exempelvis gick det rykten under hela början av kriget att ”någon”, ofta någon boende i grannbygden sett hundratusen, rentav en miljon ryska soldater landsättas i Nordengland för att sedan marschera söderut mot västfronten. ”Någon” kunde rentav svära på att ryssarna fortfarande hade snö på sina kängor. Detta i sig är talande. För de franska och brittiska civilister som spred denna legend fanns inte samma tydliga uppfattning om att Ryssland är väldigt långt bort ifrån Västeuropa. Därtill fanns tidens ganska bedårande teknikoptimism som sammantaget gjorde det fullt rimligt att anta att det var möjligt att forsla hundratusentals ryska soldater för att hjälpa de allierade – därtill så snabbt att snön ännu ej hunnit smälta från deras skodon.

2

Poilu kommer hem

Detta med snön är i sig intressant. På det tidiga 1900-talet fanns det knappast journalister (eller svenska utrikesministrar) som kunde lägga upp bilder på det soliga augustimoskva där snön ingalunda fallit i sina instagramflöden. Det som fanns var snarare uppfattningen om hur det var i Ryssland, och denna uppfattning präglades av snö, kyla och permafrost. Skådades soldater marschera från denna kalla del av världen var det fullt rimligt för 1900-talsmänniskan att tro att soldaterna marscherade med vintern som härförare.

Andra myter uppstod givetvis av när arméerna kom i kontakt med främmande människor. I både de ryska och tyska arméerna spreds snabbt legender om de fruktansvärda östtyska och belgiska partisanarméerna som skulle ligga och lura i skuggorna av de av de respektive arméerna ockuperade områdena. I det östtyska fallet handlade detta framförallt om överspända skolungdomar som skar av telefonledningar, men i det ryska medvetandet handlade det om en månghövdad skuggornas armé som när som helst kunde slå till. I det belgiska fallet fanns mycket riktigt en liten illa organiserad motståndsrörelse som var lika ineffektiv som den var oansenlig. Men även för tyska värnpliktiga blev de fridsamma belgarna fruktade partisaner, något som inte underlättades av att de inte kunde förstå vad belgarna sa.

Tyskars och ryssars svar på faktiska partisanrörelser och inbillade dito var i sig en god grund för en spirande legendflora. Väl känt är idag att tyskarna mördade ungefär 3 500 människor under sitt intåg i Östfrankrike och Belgien på grund av ren partisanhysteri, mindre känt är att ryssarna utsatte ett flertal byar för artilleribeskjutning under invasionen av Östtyskland då dessa antogs husera gerillakrigare och sabotörer. I det sistnämnda fallet skedde även en hel del pogromer då Östeuropas judar antogs förgifta brunnar – i sig en äldre legend än det föreliggande kriget. Men hur gräsliga dessa krigsbrott än var voro de intet mot hur de kom att uppfattas av omvärlden. Belgien hade formligen bränts ner enligt brittisk och fransk propaganda, så till den grad att en del soldater blev förvånade när de träffade belgiska soldater – dessa förutsattes ha massakrerats när deras land mördades. I Tyskland spreds samtidigt myter, livaktiga sådana, om hur vilda, barbariska kosackhorder förgripit sig på Östtyskland – något som underblåstes av att ryssarna mycket riktigt använde sig av kosacker, en av kavallerikårerna var rentav anförd av en ålderstigen Khan.

Dessa legender återspeglar givetvis den hysteri ett krigsutbrott leder till, för den delen krigspropagandans försök att piska upp hat mot den andre, men inte minst att detta var en mer oskuldsfull värld. Efter 1900-talets alla brott framstår de faktiska krigsbrotten under första världskriget som ganska beskedliga. Men innan denna stora urladdning 1914-1918 fanns det en uppriktig klockartro på och ambition till ett ridderligt krig där civila skulle skyddas snarare än förgöras, i varje fall om kriget stod mellan vita människor. Ett exempel som ibland anförs är att den lätt revolutionsromantiske Engels uttryckte stor avsky över anarkisters tendens att ta död på civila under sina attentat – något som senare eror allt mer kommit att se som ett beklagligt faktum än någonting i grunden vedervärdigt.

3

Poilu möter sitt andra hem

Men efterhand kom krigspropagandan att ses på med allt större skepsis av alla, och framförallt av soldaterna som sades avsky blott journalister mer än generaler. Detta gjorde att man allt mer kom att avfärda det som officiellt sades om fienden och krigsläget. När brittisk media försökte övertyga allmänheten om att tyskarna på industriell väg avlivade människor och gjorde tvål av deras lik skrattade många. Det paradoxalla med detta är att det faktiskt låg en viss sanning i detta påstående, med den centrala skillnaden att tyskarna gjorde tvål av hästlik. Hela nyheten ska ha sprungit ur en felöversättning av erövrade tyska dokument.

Men just detta med att soldaterna kom att misstro allt vad generaler, civila och journalister berättade ledde till att de fick en mycket egenartad världsbild. Paul Fussell har rentav kallat det för en ”medeltida nyhetsförmedling” där skyttegravarnas vandrande gårdfarihandlare, gycklare och tiggare (alla tre kategorierna fanns) var de som spred nyheter och där nyheten muterades för varje gång den berättades.

Många av de legender som uppstod ur denna mulvadsexistensens nyhetsförmedling bär, liksom medeltidens sanningar, sagans prägel. Så ska exempelvis åtskilliga Polius och Tommys sett en vitklädd tysk officer ströva runt i de egna skyttegravarna. Han var prydd med Pour le Merit, likblek, svarade inte på tilltal och när han besköts försvann han lika mystiskt som han dykt upp.

Än mer märklig är legenden om desertörerna. På båda sidorna av Flanderns ingemansland spreds myten om att det i sagda ingemansland fanns hela brigader med desertörer som levde en osäker tillvaro i det gytter av övergivna skyttegravar och granatgroppar som utgjorde området mellan fronterna. Dessa förvildade män livnärde sig enligt Wilkins i fjärde kompaniet eller Grau i andra pluton på råttor och lik. Attkins i tredje pluton eller Stein i första bataljonen hade rentav gillrat en fälla för att fånga en desertör. Han hade under natten ställt ut en korg med korv och öl som sedan övervakats noga. Morgonen därpå var korgen spårlöst försvunnen. Därtill visste man säkert att, det hade trots allt Miller i första troppen eller Müller i tredje skvadronen berättat på ett veteranmöte, generalerna efter kriget sett sig tvungna att gasa ingemansland för att bli av med desertörerna.

Det ovan är som sagt förmodligen en spegling av det faktum att soldaterna fann det omöjligt att lita på icke-soldater vilket ledde till att de fick skapa sina egna sanningar. Dessa legender kunde dock gå över till ren magi, för en av de mest rörande legenderna från första världskriget speglar just ett magiskt tänkande, men även alla soldaters hopp.

4

Poilu kommer aldrig komma hem

Legenden jag tänker på handlar om en kyrka i Flandern. Denna blev beskjuten av båda sidor och den omkringliggande byn förintades. Kyrkan blev dock kvar och i dess torn kom korset att lossna en smula för bli hängande från kyrktornet. Detta hängande kors blev till en mani för både tyskar och britter. Båda sidor använde artilleri och sappörer för att få korset att falla till marken. När detta inte hjälpte gjorde man som man gjorde med allt annat under kriget, man använde allt mer sprängkraft. Kyrktornet svajade och elden blev allt mer desperat i sin intensitet men korset förblev på sin plats.

Vad antog man skulle ske ifall korset föll och varför lades så mycket energi på att så skulle ske?

Jo, enligt legenden skulle kriget ta slut när korset till slut föll.

Vad detta speglar lämnar jag till läsaren.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: