Skip to content

Det ridderliga kriget

3 maj, 2014

Den 27 mars 1351 stod de trettios kamp, mellan franska och engelska riddare. Varför man slogs är idag, liksom det mesta som skedde för 700 år sedan, en smula oklart. Kanhända var det för att fransmännen ville hejda förtrycket av bönder, kanske var det p.g.a. någon av medeltidens dynastiska härvor, eller så hade det hela sitt ursprung i tävlan om en skön dams gunst.

Det som man vet skedde var dock att den franske riddaren Jean de Beaumanoir utmanade den engelske riddaren Robert Bramborough på envig till döden. Bramborough svarade att han fann idén ”skön”, men att han även vill ”uppa” det hela en smula. Han ville nämligen ta med sig 30 av Englands främsta riddare till valplatsen, samt att Beaumanoir skulle ta med sig Frankrikes 30 främsta riddare. Beaumanoir reagerade på det enda rimliga sättet – med barnslig entusiasm.

Därefter gick en tid, budbärare skickades ut för att samla in de 60 tänkta riddarna. Dessa accepterade med illa dold förtjusning. Ryktet spred sig raskt i det civiliserade Europa och när den stora dagen infann sig var det en icke obetydlig folkmassa som begapade de 62 uppställda och tungt beväpnade riddare som gjorde sig redo för strid med blanka vapen.

Somliga av åskådarna åt medhavd picknick.

Därefter drabbade de två sidorna samman. I timmar kämpade man på och ett flertal av de stridande dödades. Efter en stund tog man en kort paus, under vilken man förband sår, småpratade med fienden, åt en bit och skålade till varandras ära. Därefter fattade man åter svärd, stridsgissel och yxor och gav sig på varandra igen. Efter att ytterligare ett antal riddare dräpts föll ock Bramborough på ett passande ädelt vis och alla drog sig nöjda och glada tillbaka.

Det hela blev en dåtida snackis. De trettios kamp, som incidenten kom att kallas, sågs som det perfekta exemplet på hur krig borde vara. Alla inblandade hade ställt upp frivilligt, ingen flydde, de överlevande kunde räkna med att sitta vid kungens (oavsett vilken kungs) sida för resten av sina liv, och alla var glada. Inte minst såg man det hela som en av de yttersta manifestationerna för ridderligheten.

Och exempel på ridderligheten kunde man gott behöva. Samtidigt som de trettio förde sin fryntliga kamp utkämpades även hundraårskriget, en konflikt som inte skulle överträffas i brutalitet och dödlighet förens reformationskrigen och trettioåriga kriget drabbade Europa.

Det chevalereska idealt har så här i efterhand setts som ett sätt att tygla de krigstokiga riddarna. Under tidigmedeltiden hade det visat sig vara halvbra att för det första ha en svag centralmakt, för det andra en tungt beväpnad adel med privata arméer som för det tredje såg kriget som den enda sysselsättning som anstod en sann riddare. Det ridderliga idealet (och korstågen) kan ses som en form av försök att tygla den lite lätt otyglade riddaradeln som utan någon form av social begränsning tenderade att hänfalla till allehanda upptåg av våldsam natur.

När sedan hundraårskriget blåste igång fanns konstant teorin om det ridderliga kriget, samtiden som praktiken blev en av nästan konstant våld mot den bondebefolkning adeln sade sig beskydda. Samma riddare som var beredda att slå ihjäl varandra, alternativt skriva halvdålig poesi, över adelsfröknars ära hade inga större problem med att släppa loss sina raggiga horder till arméer över motståndarens (eller den egna) kvinnliga befolkning.

Dock dog inte tanken om det ridderliga kriget med hundraårskriget. Tvärtom går det exempelvis att se spår av den i den svenska krigslagstiftningen från 1621. I denna finns klara och tydliga regler för vad man får och inte får göra i krig. Exempelvis får man absolut inte ge sig på halta, lytta, kvinnor, präster eller bönder. Den som ens har den mest rudimentära kunskap om vad svenska styrkor sysslade med i Tyskland under trettioåriga kriget eller Polen under Karl X polska krig torde här höja på ögonbrynen en smula. Ty det som står i ovannämnda krigslagstiftning att man inte får göra kom att bli det man faktiskt gjorde när krigen väl bröt ut.

Att ambitionen om ett ridderligt uppträdande i krig fanns kvar även i den tidigmoderna tiden tror jag att man till stor del kan förklara via tidens mani för ritualer och riter. Dock är nog en icke obetydlig del av orsaken att kriget på denna tid till stor del fortfarande sköttes och utkämpades av adeln. Dennas idéer om vad som konstituerade en sann adelsman var delvis diverse föreställningar om att en sådan skulle uppträda höviskt, rentav ridderligt, även i krig.

Därför fanns ständigt om inte annat ambitionen om att krigen skulle gå ridderligt till. Adliga krigsfångar kunde relativ ofta räkna med en ganska bekväm krigsfångeskap, belägrade garnisoner som kämpat på tappert kunde ibland få paradera ut ur den belägrade staden fullt beväpnade och med fälttecknen sturskt smattrande i vinden. Ett annat firat exempel på ridderlighet är när Karl X under överfallet på Polen rekognoserade en flod och blev beskjuten av fientliga skarpskyttar. Kungen tog beteckning, medan en upprörd svensk officer rosenrasande vrålade till fienden att det var en kung de besköt. Givetvis bad polackerna om ursäkt, tog av sig sina mössor, bugade och drog sig undan.

Det ovan var ej heller något helt unikt så länge de som var i hetluften var generalspersoner eller adliga. Bara tjugo år tidigare hade Gustaf II Adolf skickat ut den sin livmedikus för att ta hand om den av en falkonettkula sänkte fiendegeneralen Johann Tserclaes Tilly, något den sistnämnde uppskattade storligen. Framförallt p.g.a. själva gesten.

Så länge krigen faktiskt utkämpades av adelsmän verkar det ha funnits kvar en grumlig tanke om att det även borde gå renhårigt till. Det sista krig som utkämpats där båda sidor hade adliga officerskårer, adliga generaler och kungliga överbefälhavare var givetvis första världskriget. Att detta blev adelns, men inte nödvändigtvis ridderlighetens, sista krig är det nog svårt att säga emot. Men likväl är det inte konstigt att det blev det. Adeln hade blivit alltmer borttryck från samhällets översta skikt under 1800-talet, men ännu ej från krigets.

Krig var nämligen vid första världskrigets utbrott tillräckligt analoga för att man skulle kunna inbilla sig att de bäst utkämpades av dem i vars ådror blodet hade en blå nyans. Kvar fanns fortfarande idéen om det ridderliga kriget, om den enskildes kapacitet att med ett slag förändra historien samt tillhörande svammel om Det Kalla Stålets Fruktansvärda Mystik, etcetera. Men så tidigt som 1914 hade det där smutsiga, tekniska – ergo oridderliga – draget som fanns i det övriga samhället börjat krypa in även i kriget. Artilleri var exempelvis någonting som ansågs både fult och fel och för att göra det hela mer sportsligt förbjöds exempelvis ryska artillerister ifrån att utrusta sina pjäser med sköldar, för detta ansågs både ojust och harhjärtat. Ej heller blir man förvånad av att det mest adliga och sålunda ridderliga av alla vapenslag även var det mest arkaiska av dem alla, kavalleriet, som under kriget snabbt visade sig vara obrukbart i offensiv kapacitet.

Men precis som tidigare konflikter fanns ett embryo av ridderlighet kvar även i första världskriget. I samma konflikt som man utan några större betänkligheter gasade fienden gjordes gester som för tankarna till långt äldre konflikter. När britterna för första gången kom i stridskontakt med tyska armén var det exempelvis en major från regementet Black watch som, långt ifrån talet om ”the ’orrible hun”, konstaterade att: ”we fought the prussian guard today, a good lot”. En annan brittisk officer begav sig lycklig ut i Frankrikes skogar för att dräpa en fiende med svärd. Han lyckades med sitt uppsåt, var mycket nöjd med att hans fiende ”dött väl” och skickade hem sitt blodiga blankvapen (som inte gjort honom besviken) för att låta det fästas över spiselkransen.

Ridderligheten överlevde även den första, chockartade, kontakten med det faktiska kriget. Exempelvis hade tyskarna år 1915 börjat finna sina österriskiska allierades charmiga inkompetens på Balkan ”osoft”. Sålunda skickade man ner den av medaljer och mensurärr framtunge August von Mackensen (notera von:et) för att ”styra upp” serberna. von Mackensen besegrade givetvis serberna lekande lätt. Det enda större hindret för hans illustra framfart var Belgrad där han mötte på segt motstånd som kostade honom både tid och några tusen soldater. von Mackensen lät sig dock inte bekomma utan lät istället uppföra en sten över de stupade när han väl intagit staden. På denna stod givetvis ”Hier Ruhen Serbische Helden” – ”Här vilar serbiska hjältar” – en gest så ridderlig som någon då detta var ett monument som trots allt firade fienden.

Givetvis har även senare konflikter innehållit spår av ridderliga ansatser, under andra världskriget har vi ju alltid den romantiska kampanjen i Nordafrika samt de allierades prisande av tyska fallskärmsjägare under exempelvis försvaret av Carentan 1944 osv. Dock. Ridderligheten dog förmodligen i och med första världskriget. Orsakerna till detta är flera, men främst handlar det nog om att krig idag främst handlar om teknologi och logistik, och få kan svårligen inbilla sig om att den enskilde krigarens ritt över slagfältet är det som ska avgöra historien. Kriget är helt enkelt inte längre blott en angelägenhet för blott adeln utan har via nationalismen och teknologin kommit att innefatta hela folks ansträngningar. Dagens konflikter är för tekniskt komplexa för att man ska kunna födas till att utkämpa dem, istället för anor krävs utbildning. Därutöver är en nog så viktig orsak till ridderlighetens död att vi idag inte har uppfattningen att krig är just en rolig aktivitet. Tvärtom är vi idag medvetna om att kriget är det yttersta onda och i vår värld pekar all historisk erfarenhet på just detta, samt att kriget är omöjligt att tygla och göra ädlare än vad det är.

Dock kan man ibland bli lite tvehågsen. Ty ridderligheten utlovade en mer kontrollerad form av konflikt. Ett krig där alla inblandade var med på noterna, där kriget inte fördes igenom byar och städer och där det fanns en tydlig vinnare.

Inte undra på att medeltidsmänniskan blev så uppsluppen den där dagen 1351 då 31 engelska riddare mötte 31 franska kollegor i de trettios kamp.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: