Skip to content

”And like murderous schoolboys, they fought each other…” Om 1914 års naivitet.

11 maj, 2014

Omkring Gumbinnen utkämpades 1914 ett gräsligt litet slag som för eftervärlden kommit i skymundan. Orsaken till detta är nog synnerligen simpel. Ty efter den tyska förlusten vid Gumbinnen följde den halvt legendariska tyska segern vid Tannenberg (uppkallad efter tyska ordens förlust 1410 snarare än för att slaget faktiskt utkämpades i närheten av byn Tannenberg).

Den 23 augusti 1914 gick den ryska 8. divisionen till anfall mot tyska 37. divisionen. Hade detta skett 1915 hade tyskarna nog bara mejat ner ryssarna från sina skyttegravar och sedan återgått till att sjunka ner i förtvivlans leriga moras. Detta var dock alldeles i krigets inledning, vilket ledde till att tyskarna gjorde tvärtom. Istället för att stå still och skjuta på de anfallande ryssarna (det taktiskt sunda alternativet) gjorde de tvärtom. De tyska regementena ställde upp sig under smattrande banér. Regementsorkestrarna spelade Deutschlandleid och soldaterna sjöng med. Därefter anföll tyskarna ryssarna till ljudet av smattrande fälttecken och pukor och trumpeter.

Två regementen krockade ute på ett fält där lupiner växte i sensommarvärmen. Istället för att skjuta på varandra utbröt vad som i grund och botten var ett enormt skolgårdsslagsmål, där handgemängets trofé var det ryska regementets banér snarare än någon taktiskt viktigt landområde. Efter några timmar av detta lyckades tyskarna erövra banérets stång, men inte själva banéret. Det krälade en skadad rysk officer iväg med, detta då han fann det viktigare att skydda regementets fälttecken än att faktiskt rädda sitt liv.

Lupiner

Den här blodiga incidenten präglas framförallt av naivitet. Naivitet på alla nivåer. På divisionsnivå var båda sidor naiva. Att ryssarna anföll en lika stor enhet var naivt och att tyskarna gjorde ett motanfall var likaledes naivt. Divisionscheferna verkade ha slutit en tyst överenskommelse om att 1900-talet inte skett och utkämpade sålunda krig likt Murat och Napoleon, dvs. hur de ville att kriget skulle utkämpas.

På regementsnivå var det givetvis naivt att utkämpa ett mindre fältslag om ett banér. Att erövra eller försvara detta hade ingen som helst konskevens för varken operativa eller strategiska syften, det enda som potentiellt kunde vinnas var en påle och en bit färgat tyg. Och på individnivå har vi självklart den ryske officerens naivitet. Att han offrade sitt liv för sagda bit tyg lämnade inget avtryck i historien, utöver det maskinskrivna brev som skickades till hans sörjande änka.

Att 1914 präglades av naivitet är knappast en nyhet. Tvärtom har naiviteten i historiebruket blivit förstorad. Ofta kan man läsa att alla hurrade över krigsutbrottet. Detta stämmer självfallet inte. Europa bestod framförallt av imperier vid denna tid. I dessa imperier fanns otaliga nationella minoriteter som alls inte fann det värt att hurra över att de förväntades gå i döden för en rådande ordning som de fann misshaglig. Likaledes var landsbyggden ofta avvaktande inställd till kriget. I det ryska fallet fanns ingen nationalkänsla värd namnet. Sålunda informerades bönderna på taigan om att det var krig av byälsten och fogden, sällan om mot vem man slogs eller varför, utan att detta resulterade i någon större entusiasm. Även på den franska landsbyggden hade man dimmiga begrepp om varför man slogs. En poilu beskrev efteråt att han hade haft någon lärare som nämnt förlusten av Alsace och Lorriane, någon gång under mellanstadiet, men att dessa geografiska enheter för alla i byn var högst abstrakta begrepp.

Valmo

Det stora jublet över krigsutbrottet återfanns framförallt i städerna, bland de skrivkunniga, intellektuella och bland delar av generalsstaberna. Men här var jublet nog så ärligt, i allt sitt oskuldsfulla barbari. För städernas proletariat fanns det en from förhoppning om att ett storkrig skulle leda till ett mer egalitärt samhälle. Bland många intellektuella fanns likaledes idéen om kriget som den Stora Omvälvningen. Kriget var för dessa (och det var inte bara de italienska futuristerna som luftade sådana åsikter) något som abstraherats till en sådan grad att det ej längre fanns någon koppling mellan kriget och idén om kriget. Det som återstod var en vag uppfattning om härdande av folk, våld som en nödvändighet för omvälvning och omvälvningarnas nödvändighet.

Generalerna var likaledes naiva när de hurrade över ett krig. I snart sagt samtliga generalstaber i Europa fanns en känsla av att tiden höll på att gå ifrån dem. Alla kände sig på ett eller annat sätt hotade av grannarna och därtill fanns även känslan att det var viktigt att få igång kriget snart, gärna igår, innan fienden hann bli för stark. Därtill fanns den naiva tron på det korta kriget, som grovt går att dela in i tre varianter. Den första var den som hölls av de inavlade vrak som oturen adlat till generalspersoner. Kriget skulle bli kort för att det skulle bli kort. Den andra varianten hölls av de generaler som hade en humanistisk skolning. Kriget skulle bli kort för att de senaste hundra årens europeiska krig hade varit korta. Men sedan fanns det även den tredje varianten och denna åsikt förfäktades av de generaler som på allvar satt sig in i vad kulsprutor och moderna artilleripjäser kunde ställa till med för anfallande infanteri. Dessa menade att kriget skulle bli kort för att förlusterna skulle bli så katastrofala att ingen nation skulle kunna stå ut med dem mer än några månader, sedan skulle förvaltning och folkvilja kollapsa över den apokalyps som det moderna kriget innebar. Dessa sistnämnda generaler var de som var mest klarsynta, men även de var naiva. Ty i sin naivitet såg de inte hur fruktansvärt mäktig den moderna staten faktiskt var. De såg ej heller hur långt man kan få befolkningar att gå så länge propaganda och nationalism kunde samverka för att driva ut folk i stålstormen och evigheten.

Vete

Naivitet översattes snabbt till slagfältet. I åratal hade den gängse inställningen till konflikter varit den så kallade ”offensivkulten”. Anfallets blotta energi skulle alltid övervinna även den mest grundligt förskansade försvararen. Detta var en av huvudorsakerna till att man fortfarande förfogade över stora kavalleriförband (utöver det synnerligen konkreta faktumet att hästen fortfarande utgjorde det snabbaste fortskaffningsmedlet). Det var även orsaken till att fransmännen, istället för att vänta in och nedgöra tyskarna 1914, sjösatte sin Plan XVII – angreppet in i Västtyskland. Franska armén hade ingen fungerande doktrin för defensiv krigföring (denna ansågs demoraliserande) utan anföll ständigt, återigen under smattrande fälttecken. När anfallet inte fungerade anföll man igen. Under en enda dag 1914 utförde ett franskt regemente elva angrepp mot tyska kulsprutor och slutade anfalla först när de fick order om det. Totalt ledde den franska anfallslustan till ungefär 1 000 000 förluster under hösten 1914.

Den naiva offensiva kulten fanns även på östfronten. Då anfallet var det enda tänkbara stridssättet resulterade detta exempelvis i slaget om Galicien, då österrikiska och ryska styrkor under förvirrade former företog frontalangrepp ungefär samtidigt. Resultatet var totalt 750 000 förluster totalt och någon form av rysk seger. Österrikarna lät sig dock inte nedslås. Under resten av året företog de anfall efter anfall i både Serbien och Galicien ända tills den stolta kejserliga armén mer eller mindre utplånats (Österrike-Ungern förlorade hösten 1914 ofattbara 1 250 000 man i döda, sårade och tillfångatagna).

Men även på den enskilde soldatens nivå fanns den där första, fruktansvärda hösten en ordentlig dos av naivitet. Tyska soldater vid Langemark marscherade rakt in i förödande brittisk eldgivning, sjungandes Deutschlandleid. Österrikiska soldater under inmarschen i Serbien förstod i vissa fall inte vad det var för märkliga insekter som surrade omkring deras öron. Först när de insåg att insekterna var gevärskulor insåg de även att det var dags att lägga sig ner. Franska soldater som bevittnade sina bataljoner utplånas av tysk artillerield talade efteråt om den sublima skönhet som granatkrevader erbjöd. Ryska soldater som marscherade i närheten av halvstora tyska städer trodde sig ibland ha kommit till Berlin och sålunda avgjort kriget.

(c) The Royal Hospital Chelsea; Supplied by The Public Catalogue Foundation

Vad kom sig all denna naivitet av?

Freden brukar ofta anföras som svar på detta. De flesta soldater som drog ut i kriget hade inte upplevt något annat än den djupaste fred under sin levnad. De generaler som ledde dem hade konsekvent varit unga officerare under Tysk-Franska kriget 1870-71, deltagit i något trevligt kolonialkrig, eller i ryssarnas fall i rysk-japanska kriget. Förutom i det sistnämnda fallet var alla tidigare erfarenheter helt otjänliga som en fingervisning om vad en skarp, modern konflikt i Europa skulle innebära.

 

Ett annat skäl till naiviteten som nästan lika ofta förs fram är ren tristess. Europa framstod som småtrist och väl långt ifrån det stora äventyr som man trodde sig återfinna i en konflikt. De bilder man målade upp av det kommande, eftertraktade kriget var heroiserade bilder av Napoleonkrigen. Dessa var givetvis nog så förfärliga för de som utkämpade dem, men hade adlats till nobla upptåg via sagor och bataljmålningar. Det tänkta kriget hade i årtionden sminkats upp till en pojkboksfantasi och det var det man förväntade sig.

Samtidigt tror jag att det fanns en tredje grund för naiviteten. Denna springer ur vardagens molande anarki. Många insåg att mordet på Franz-Ferdinand var en allvarlig händelse. Men samtidigt hade man vardagen med alla sina intryck omkring sig, den vardag där så mycket konkurrerar om vad som kan vara viktigt. Europa hade trots allt haft kriser förr och få trodde att ytterligare en ofred på det oroliga Balkan skulle leda till den stora katastrofen (tvärtom var ett flertal personer i beslutsfattande position i alla länder ej anträffbara under krisen, detta då de befann sig på semester eller spa).

Denna naivitet, oförmågan att se vad som är viktigt i vardagen är någonting man inte kan förebrå historiska aktörer för. Vad som framstår som historiskt viktigt är regelmässigt något som endast går att se i efterhand, då går det med stor enkelhet går att identifiera de där snygga händelsegenetiska linjerna som vi kallar historia. När de upplevs finns det så mycket annat som ligger i vägen, så mycket brus och friktion.

Detta är något man på jubelåret 2014 kan få lite panik över. När vi ser ut över världen och ältar konflikten i östra Ukraina och (när det råder nyhetstorka) blodbadet i Syrien är det fullt möjligt att vi felprioriterar. Att vi missar det där lilla upproret i Nordafrika, det där mordet på Balkan eller den förbrytelsen i Centralafrika som blir våra skott i Sarajevo. Det är först i efterhand man kommer bespotta oss för att vi missade det som vi borde insett var det viktiga och vi kommer inte ha annat att skylla på än vår naivitet.

Detta försvar kommer imponera föga på våra efterkommande. Ty kanske var det denna vardagens naivitet som ledde pojkar till att slåss om ett standar på ett lupinfält utanför Gumbinnen den där varma augustidagen 1914.

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. 12 maj, 2014 09:54

    Det här lyckades du fantastiskt bra med

  2. bucharga permalink
    12 maj, 2014 14:38

    Mycket bra inlägg. Håller på tar mig igenom Ken Follets epos ”Giganternas fall” där en av huvudkaraktärerna just har marscherat in i stålstormen vid Somme den första juli 1916.

    • 12 maj, 2014 15:11

      Tackar!

      Åhå? Är den bra?

      • bucharga permalink
        13 maj, 2014 10:53

        Ken Follet skrivet väldigt bra och det märks att han har lagt ner mycket research på boken. Kan varmt rekommenderas om man vill ha lite skönlitteratur som fortfarande är fast förankrad i historien.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: