Skip to content

Ostkrieg m/1916: gammalt möter nytt

8 juni, 2014

”Hier ruhe serbischen helden”

bild 1Anton Ludwig August von Mackensen var inte en märklig man, snarare var han ett barn av sin tid. Eldfängd, intelligent, arrogant, paternalistisk och konservativ var han snarare en slags idealbild av den preussiske generalen. Han förstod sig på det moderna kriget och visste hur man skulle utnyttja artilleriets eldkraft tillsammans med järnvägarnas rörlighet. Samtidigt var han även en kvarvarande spillra från en äldre tid. I officiella sammanhang figurerade han mer än gärna i sin svarta husaruniform, vars mössa var prydd med en inte fullt så subtil dödskalle. Fienders och underlydandes karaktär bedömde han ofta efter deras förmåga att slåss, men inte minst deras heder. Därav reste han monument över sina serbiska fiender och därav kritiserade han Wehrmachts krigsbrott under andra världskriget. Detta sistnämnda är måhända en nyckel till hans karaktär. Ty även om han tycks ha varit, låt oss säga, avvaktande inställd till demokratin var arméns ära allt för Mackensen. När sagda ära släpades i smutsen under andra världskriget var detta i Mackensens ögon förmodligen värre än att nazisterna avskaffat folkstyret i Weimarrepubliken. Under sitt långa liv (1850-1945) hann han uppleva Preussen, Tyska imperiet, Weimarrepubliken, Nazityskland och slutligen Västtyskland. Se där en sann centraleuropé.

 

En ”amerikanerfresser” blir till

Mackensens karriär kom framförallt att utspela sig (eller kanske snarare utkämpas) under första världskriget. Efter att ha slagits vid Tannenberg, där hans kår gjorde bra ifrån sig, tvålade han till ryssarna under Gorlice-Tarnowoffensiven 1915. Samma år tågade han ner till Serbien för att förgöra detta rike som självständig nation. Under sig hade han en multinationell styrka av tyskar, bulgarer och habsburgska förband. Dessa ledde han med framgång, även om han ofta beklagade sig över just bulgarerna och drömde om att åter få leda endast tyska divisioner. Efter Serbiens fall fick han dock en mer passiv roll. Han blev kvar på Balkan där han administrerade ockupationen och höll ett öga på situationen i Saloniki där entanten landsatt en malariadrabbad styrka som framförallt tynade bort av sjukdomar snarare än stupade i strid. Mackensen var inte nöjd med detta arrangemang. Han ska ha uppskattat Balkans mat men funnit det underutvecklat och småtrist. Han knorrade över att vara fast på denna del av kartan medan andra generaler vann lagrar på östfronten. Men han väcktes ur sin tristess när Rumänien förklarade Österrike-Ungern krig 27 augusti 1916.

Bild 2

”En doft av medeltiden”

Att säga att Balkan 1916 befann sig på en medeltida nivå är orättvist. Balkan hade sett en viss utveckling under 1800-talet, men samtidigt är det en sanning att området halkat efter Västeuropa och om förhållandena nu inte var medeltida hade de en medeltida air. Det område som vi slarvigt kallar Balkan bestod av ett myller av polyglotta stater, regelmässigt monarkier. Nationerna var extremt heterogena. Här samsades rutener med rumäner, serber med kroater, bosnier med bosniaker, ukrainare med polacker, tyskar med romer, judar med greker – ofta inom en och samma gräns. Majoriteten av befolkningarna var illiterata bönder som knotade på på samma vis som man alltid gjort. De var knutna till sina åkerlappar ända tills något krig eller annan katastrof svepte iväg dem till något fjärran hörn av världen. Även de förnämsta av de styrande hade något lantligt över sig. Serbiens förste kung hade exempelvis arbetet ”illiterat grisbonde” på sitt cv, och Montenegros konung återfanns innan krigsutbrottet på en bänk utanför sitt slott där han småpratade med förbipasserande undersåtar. Även de kungahus som hade Anor var ofta av en importerad karaktär, detta då ett ursprung på Balkan sällan sågs som tillräckligt fint. Så hade exempelvis Bulgarien en egen Tsar, influgen från Saxe-Coburgätten. Relationerna mellan länderna var även den från en äldre tid. Fejder kunde blossa upp över småsaker, men ogärna om de stridande inte hade en internationell storebror på sin sida. Allianser slöts lättvindigt och bröts med ett leende. Exempelvis hade Balkankrigen 1912-1913 först handlat om att en stor allians skulle driva ut turkarna ur Europa, därefter om att strida om krigsbytet. Men om det var på en punkt där den moderna världen verkligen sprungit ikapp Balkan så var det modernitetens draksådd: nationalismen.

Bild 3

”Där det finns en serb finns Serbien”

Balkans heterogena tillstånd borgade nämligen för konflikter. Inte nödvändigtvis inom nationerna, men däremot mellan dem. Eftersom alla Balkans stater var nybildade fanns här fortfarande ingen klar uppfattning om vad som var ländernas ”naturliga gränser”, och konsensus kring detta tvistemål kunde givetvis bara nås genom vapnens makt. Serberna var exempelvis besatta av att ena alla serber i en stat, oavsett om dessa utländska ”serber” uppfattade sig som serber eller inte. Bulgarerna var harmsna över att rumänerna klöst åt sig Dobregaområdet i Balkankriget och rumänerna sura över att österrikarna regerade över den bit av Transsylvanien där rumänskspråkiga människor fanns. Därtill fanns här de segdragna tvisterna om vilka som skulle få kalla sig Makedonier, Illyrier och andra antika namn med ett ärorikt förflutet. Dessa gräl kunde lätt blossa upp i krig, och dessa krig var så frekventa att när Österrike-Ungern invaderade Serbien 1914 så var de serbiska lassaretten fortfarande överfulla av sårade från det förra kriget 1913. När så det efterlängtade, stora, kriget bröt ut drogs alltfler av Balkans stater in i det. Sällan fick de ut någonting av detta, annat än att de unga männen där hemma blev färre i takt med att de unga änkorna blev fler. För, som sagt, hade de stridande stormakterna en mani för att kasta små bondenationer in i den eld som nu förtärde världen. År 1916 var det så Rumäniens tur.

”Inget pris är för högt att betala”

Bild 4Enligt den franske generalen och storätaren Joffre var ”inget pris för högt att betala” för att få in Rumänien på Ententens sida i kriget. När man ser till hur det gick är det i efterhand svårt att förstå varför. Men för samtiden fanns det någon form av logik. Den rumänska hären var stor, hela 658 000 man, och hade därtill fått god PR under det senaste Balkankriget. Därtill var den Österrikiska utmattningen på östfronten i det närmsta total och medan fransmän och britter frikostigt lovade bort valda delar av Rumäniens grannländer (som skulle konstituera ett ”Storrumänien” som en slags buffert mot … Ryssland) verkade även Brusilovoffensiven gå geschwint. Som alltid är det lätt att i bakspegeln se problem med dessa presumtiva rumänska fördelar. Rumänien hade förvisso varit med i andra Balkankriget då man med klarögd skenhelighet överfallit de redan hårt pressade bulgarerna. Denna insats hade resulterat i 6 000 rumänska förluster på grund av sjukdomar, men inte mycket till strider. Den senaste riktigt skarpa insatsen rumänerna deltagit i var rysk-turkiska kriget 1877-1878, och efter det fälttåget hade krigets och statens teknologier tagit några otäcka kliv framåt – något den rumänska armén nätt och jämt noterat. Brusilovoffensiven hade därtill övergått i vad vi skämtsamt kan kalla ”massakerstadiet” där ryssarna framförallt nötte ner sin egen armé till försumbar militär nytta.

1878 års erfarenheter mot 1916 års verklighet

Den rumänska hären var alltså illa rustad för det totala, högteknologiska kriget. Knektarna var, återigen, illiterata bönder – härdiga och vana vid umbäranden men helt främmande inför modern teknologi för att inte tala om modernt krig. Generalerna var ”kompetenta” men hade inte särdeles mycket att arbeta med. Officerskåren beskrevs av utländska, allierade, observatörer som ”dekadent” och/eller ”degenererad”, samt ”helt olämplig för alla tänkbara militära spörsmål”. Rent vapenteknologiskt fanns det även en uppsjö av problem. De rumänska järnvägarna lämnade mycket att önska och den rumänska industrin likaså. Man hade inte tagit något större intryck av eldkraftens förödande effektivitet i det krig som världen utkämpade, tvärtom hade varje rumänsk skyttedivision ungefär hälften så många tunga kulsprutor som en tysk och till skillnad från tyskarna inga lätta kulsprutor eller granatkastare. Själva sättet att slåss hade, återigen, en äldre tiders anda. Rumänska officerare höll långrandiga tal för sina knektar, slet fram sina sablar och sedan satte man av mot den tyska artillerielden med förutsägbara resultat. Slutligen fanns där den inte helt obetydliga geografiska nackdelen. Vid fall av krig kunde rumänerna bli angripna från fyra olika håll.

Bild 6

Invasionen av Österrike-Ungern

Trots allt ovan var rumänska politiker optimistiska. Man invaderade med pukor och fanfarer österrikiska Transsylvanien. Generalerna var däremot pessimistiska och hoppades på att ”katastrofen skulle ingripa”, kanske var det därför den rumänska invasionen blev något av en halvmessyr. Man tågade in över gränsen, brände några byar, tillfogades förnedrande höga förluster av lokala milisförband och blev med detta stående i passivitet – blott vagt medvetna om var de vänligt sinnade styrkorna höll hus. Rumänerna hade alltså lyckats förklara krig mot en stormakt, sprungit ifrån sin egen logistik men inte slagit mot exempelvis fiendens järnvägsknutar. Detta var olyckligt, för via dessa slussades en småpurken von Falkenhayn in, tillsammans med staben för den nyupprättade 9. armén. Brusilovoffensiven, Somme och Verdun hade lett till att von Falkenhayn fått sparken som Tysklands ÖB. Detta var något orättvist. Under hans ledning hade tyskarna vunnit några av sina absolut största segrar under hela kriget samt lagt grunden till Rysslands kollaps, och varken hans föregångare eller efterträdare kom att visa bättre resultat än honom. Nu for den vanärade Falkenhayn till Rumänien för att rädda ansiktet. Den 9. armén som han anförde var en maläten hoper tyska och österrikiska divisioner som blivit söndertuggade efter åratal av krig på östfronten. De var alltså inte så många, men det var krigsvant och välbeväpnat folk som Falkenhayn lyckades sparka ihop till en välfungerande armé. Det första han gjorde med denna armé var att nästan föraktfullt driva ut rumänerna ur Österrike-Ungern.

Bild 11

”Östfrontens Verdun”

Under tiden invaderade Mackensen södra Rumänien i Dobregaområdet. Med sig hade han en styrka av tyskar, österrikare, bulgarer (som han föraktade) och sedermera turkar (som han respekterade). Att tyskarna skulle göra något så osportsligt som att anfalla från två håll hade rumänerna inte räknat med. Likväl hade man innan kriget upprättat gränsfort som undantagslöst kallades ”ointagliga”. Kronjuvelen bland dessa fortifikatoriska reliker var Turtucaia som givetvis skulle hållas Till Sista Man, Patron. Turtucaia föll dagen efter att det förklarats vara ”östfrontens Verdun”. Striderna i söder skapade stor förstämning bland de hårt pressade rumänska styrkorna i norr. Förstärkningar skickades ner, på undermåliga järnvägar, och dessa hade ingen större effekt än att ungefär en tredjedel av Rumäniens här spenderade månader av kriget i godsvagnar. Väl i söder försökte man sig på att forcera Donau, vilket gick hjälpligt i början. Men därefter kom det tyska flygvapnet som tillfogade rumänerna över tusen förluster och framförallt skapade panik bland de vidskepliga bondesoldaterna. Österrikiska pansarskepp dök likaledes upp och spred liberalt ut död och förödelse över alla rumänska soldater som vågade visa upp sig vid broövergångarna.

Bild 7

Krig i sagolandskap

I norr fortsatte man att slåss. Man kämpade här om bergspass som bar namn från en svunnen era. Man slogs om Röda tornetpasset, om Järnportarna, om Herkulesbaden och om Vulkanpassen. Kriget var här grymt. Tyskarna hade fått nys om att rumänerna sköt krigsfångar vilket man återgäldade med ränta. De rumänska styrkorna genomled det ena katastrofala slaget efter det andra och tyska 9. armén lyckades i grunden besegra två rumänska arméer på bara någon månad. De rumänska förlusterna blev än högre av de rumänska officerarnas egenartade vana att helt sonika upplösa sina förband vid fall av motgång. Knektarna sprang till skogs med sina vapen och var omöjliga att återkalla när reträtten inleddes.

För något annat än reträtt var det givetvis inte tal om. Falkenhayn och von Mackensen utplånade den ena rumänska divisionen efter den andra, allt medan rumänerna förtvivlat sökte använda sina järnvägar till att släcka de eldar som brann starkast. Rumänska armén pressades tillbaka ända till Bukarest. Här tog en fransk general, fylld av entusiasm, kommandot över de rumänska styrkorna. Fransmannen slog an diverse heroiska poser, skickade med stolthet ut de rumänska bönderna till slakten, utnämnde Bukarest till ”östfrontens Marne” och såg huvudstaden falla dagen efter denna grandiosa proklamation.

Bild 8

”Vad ryssarna tyckte om rumänerna går inte att sätta på pränt”

Ryssarna gjorde under hela kriget i Rumänien diverse halvhjärtade försök att staka upp det hela. Man var så illa tvungen att ta trupp från den alltmer utmattade Brusilovoffensiven för att uträtta detta men lyckades likväl få ner några divisioner till den rumänska fronten. De ryska soldaterna kände intet annat än förakt för sina rumänska kollegor. Det blev inte bättre av att rumänerna gav sig för ryska styrkor, i tron att de var tyskar, varpå en pinsam stämning uppstod. Men ryssarna lyckades knappast bättre i Rumänien än de gjorde på den övriga östfronten. När motgångarna blev för överväldigande tog de så som seden var till flaskan och plundrade den rumänska landsbyggden. När kriget stagnerade under vintermånaderna fanns det inte mycket kvar av det självständiga Rumänien. Rumänernas armé hade i praktiken blivit utplånad, de spillror som återstod var tillbakadrivna till Moldavien där de fick spendera ett år med att omgruppera och bli något annat än en beväpnad mobb igen.

I Ryssland var besvikelsen enorm. Brusilovoffensiven och Rumäniens intåg i kriget var det man hade haft att glädja sig åt år 1916. Nu hade båda dessa segrar vänts till bakslag, där det sistnämnda främst hade resulterat i att den svårt pressade ryska armén fick en längre front att hålla mot ettriga tyska anfall (samt att tyskarna själva kunde plundra Rumänien på naturtillgångar, i stil med olja). Oron i Ryssland blev bara värre, och när man sått vinden på östfronten skulle man snart skörda stormen.

Februarirevolutionens grund kan nämligen återfinnas på Östeuropas slagfält. Nästa inlägg ska inte handla om den, men väl några generella reflektioner om Ostkrieg 1915-1916.

Annonser
One Comment leave one →
  1. lucidor permalink
    12 juni, 2014 13:37

    Fick mig att slänga in Blackadder Goes Forth i DVD-spelaren. (Vis av erfarenhet lär det bli 2. och 3. säsongerna också)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: