Skip to content

Ostkrieg m/1915-1916: generella slutsatser (dvs. storhetsvansinne att skriva om)

17 juli, 2014

 

(Skrivet på en dator som jag inte är så bekant med)

Hej igen, käre läsare. Det känns som att det var ett tag jag skrev någonting överhuvudtaget. Att döma av dateringen på det senaste inlägget var det i mitten av juni. Detta är inte jättelängesen egentligen, men det känns så. Du förstår jag har hunnit flytta, resa två gånger till Frankrike (Picardie, respektive Korsika) samt jobba väldigt mycket övertid, och som alltid när man gör mycket som är nytt känns det som det gått längre tid än det egentligen har. Nya intryck gör så med människan.

Därtill drabbades jag av insikten att jag, i vanlig god ordning, bitit av ett för stort stycke för att kunna tugga det med välbehag. För jag lovade ju, med ett megalomant uttryck, att komma med några “generella slutsatser” om Ostkrieg 1915-1916 – något som man nog skulle kunna skriva en i mitt tycke intressant avhandling om.

Därtill skulle man ju kunna ha slutsatser av en helt annan karaktär än den jag trivs med (dvs. de som är av navelskådande natur). Man skulle kunna skriva slutsatser om operationerna på ostfronten ur ett rent operativt perspektiv, lägga tonvikt på granatkastarvinklar, bajonettlängder och järnvägsspårens utsträckning. Detta kommer inte att ske, för det finns det folk som är bättre rustade än jag att skriva om.

Men vad kan man då dra för slutsatser om de fyra senaste små texterna om kriget i Östeuropa under första världskriget?

Tja, det skedde en viss urvalsprocess i skrivandet. Notera gärna, käre läsare, att jag valde att söka beskriva essäistiskt (notera för övrigt att essä betyder just “försök”) slag, operationer och aspekter som kanske inte nödvändigtvis är de allmänt kända om ostfronten 1914-1917. Därav beskrevs varken Tannenberg 1914 eller ryska revolutionen 1917. Istället låg fokus på de militära operationer som ofta beskrivs i bisatser i verk som behandlar första världskriget, trots att dessa var både stora och fruktansvärda, där det kanske mest okända är det så kallade Karpatenkrieg som utkämpades under några ohyggliga månader i början av 1915. Inte för att skryta, men handuppräckning om du kände till denna dust tidigare.

Men med detta sagt, ska man alltså våga drista sig till att påstå att ostfronten är det jag brukar kalla “glömd”? I min värld är svaret nej. Till och med oinsatta människor kan nog dunkelt ana att det förekom ett krig i Östeuropa under första världskriget, ty om inte annat kanske något om Februarirevolutionen kladdat fast i medvetandet under högstadiets historielektioner. Snarare tror jag att Ostkrieg är, som Churchill uttryckte saken, det okända kriget.

Varför är det då så? De senaste tjugo årens populärhistoriska uppsving om andra världskrigets östfront torde göra gällande att det inte handlar om kulturell distans eller rasism som jag är ganska säker på är grunden för glömskan när det gäller andra Kongokriget, inbördeskriget i Tajikistan eller Iran-Irakkriget. Vi kan mycket riktigt relatera till både ryssar och tyskar om vi lägger manken till – det pekar försäljningssiffrorna på.

Så vad är då orsaken till ostfrontens relativa okändhet? I min värld finns det ett antal delanledningar. Den första är nog frånvaron av brittiska styrkor. Första världskriget är nämligen en brittisk-tysk konflikt i en stor del av det västerländska historiemedvetandet. Betänk att det mest omskrivna året av kriget är 1916 – det år då brittiska förband på allvar började dyka upp i Frankrike. År 1917 beskrivs även det via de brittiska slagen (Passchendale, Arras, Cambrai) men aldrig via de franska (där exempelvis den lilla dusten vid Chemin des dames gott kunde få en bok på engelska). Likaledes skrivs det mycket om den rent operativa delen av 1914. Men återigen är detta ur ett brittiskt perspektiv. Mons och Le Chateau, småstrider som i grunden var oviktiga för helheten, finns det ett flertal böcker om och likväl finns många böcker om det brittiska slaget vid Marne samma år (vilket är helt absurt då britterna utgjorde 3% av entantens styrkor utanför Paris).

Fransmännen skriver givetvis sina egna monografier om Artois, Champange, etc. men dessa alster översätts inte och tränger sig sålunda inte in i vårt allmänna historiemedvetande. Jag har träffat folk som blir både chockerade och upprörda över det faktagrundade konstaterandet att Frankrike drog det tunga lasset på västfronten.

Den brittiska frånvaron på ostfronten tror jag dock inte är hela förklaringen. Men nog handlar det om historiemedvetande och historiebruk.

Ty Ostkrieg bryter mot första världskrigets stora berättelse. Denna är berättelsen om det statiska kriget som slutar i en tysk förlust. Varkendera stämmer för Ostkrieg. Detta var tvärtom ett rörligt, rörigt krig som slutade i en förkrossande tysk seger.

Källäget hjälper knappast till. Sovjetiska historiker ville ogärna tala så mycket om första världskriget, bättre var att fokusera på det Ärorika blodbadet under andra världskriget då man trots allt vann. Att forska om Österrike-Ungerns insats är en mardröm då detta kräver kunskap om en mängd Centraleuropeiska språk samt rotande i ändlöst stora och illa organiserade arkiv. Tyskarna hade givetvis kunnat skriva mer om ostfronten, men deras historiker är antingen upptagna med mikrohistoria eller med att grotta ner sig i den tyska skulden. Häpnadsväckande nog är det mesta av litteraturen jag kunde finna om Ostkrieg skriven av amerikanska historiker.

Men den stora berättelsen är dock det jag tror är det avgörande. Kriget i Östeuropa är ett enda stort “tänk om”. Ty om global fred upprättats 1917 hade vår värld sätt radikalt annorlunda ut. Det vi haft hade varit ett pseudoauktoritärt Tyskland som helt dominerade kontinenten, ett Sovjetunionen som varit ett rent u-land och absolut ingen nazism. Detta är ett “tänk om” som är både bättre och sämre än det som faktiskt skedde.

Jag tror nämligen vi har svårt att inympa sådant i de stora berättelserna som inte följer narrativet ifråga. De stora berättelserna finns trots allt där för att ge oss en känsla av sammanhang, en förståelse för varför vi är här och vilka vi är. Ostfronten ger oss intet av detta. Det är en mängd skuggiga, ofta inkompetent utkämpade, slag om byar som idag antingen bytt namn eller inte längre existerar – därtill utkämpade av aktörer som idag inte heller finns eller bytt skepnad till oigenkännlighet. Vi minns så att säga de sammanhang som är meningskapande för dagen snarare än det som var av högsta relevans för gårdagen.

Och då skeendet inte stämmer in i vår bild av skeendet, inte hjälper oss att förklara vad vi gör på denna jord. Ja, då förblir det okänt.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: