Skip to content

MCMXIV

28 juli, 2014

Vi lämnar nu en fruktansvärd tid bakom oss. För jag tror idag är den sista dagen då svenska kulturskribenter ska försöka plita ihop små texter om hundraårsminnet av första världskrigets utbrott, den stora storm som blåste upp i nådens år MCMXIV.

Och det är inte bara om utbrottets hundraårsdag de vill skriva, utan om vad det Egentligen innebär, och – än värre – vad själva kriget Egentligen innebar. Problemet med detta? Svenska kulturskribenter har, till allas förvåning, inte visat sig besitta någon större expertis i detta ämne.

DN gick ut hårt genom att i en artikel i början av året rekommendera de böcker som Du Måste Läsa För Att Förstå Första Världskriget. Urvalet bestod givetvis av JoLos och Barbara Tuchmans respektive bok om första världskriget, två verk som åldrats betänkligt (om än med visst behag). Här återfanns även Stridens skönhet och sorg samt Sleepwalkers (det finns ingen anledning att tro att skribenten läst endera boken, snarare handlar det om att båda verken var aktuella när artikeln skrevs – dvs. om ren slump) och slutligen den bilderbok som återfinns om man söker på “första världskriget” på Adlibris.

SvD ville dock inte vara sämre. Hynek Pallas skrev en riktigt usel liten artikel där han sågade Stefan Zweigs Världen av igår. Orsaken till Pallas furia var att Zweig inte skrev den bok Pallas ville att han skulle skriva, och ej heller förutspådde nazismen, Förintelsen. Dum-Zweig var andemeningen.

Bastien

Men Aftonbladet ville inte heller göra någon besviken. Peter Kadhammar lät författa en Plus-artikel från Belgrad som hade rubriken “Serbien fick skulden för första världskriget”. Varken jag eller Versaillesfreden håller med (artikel 231 i Versaillesfördraget för att vara exakt).

Därefter stack DN upp huvudet igen och redovisade en tidslinje med krigets “viktigaste händelser”. Uppenbart är att denna skrevs av någon utsjasad copywriter med tillgång till Wikipedia, detta då en av de “viktigaste händelserna” som tydligen inte var värd att nämna var småsaker i stil med ryska revolutionen.

Slutligen har vi givetvis (Fil. Doktor i historia) Åsa Linderborg som skrev ihop en krönika till Aftonbladets kultursida på hundraårsdagen för skotten i Sarajevo. I det inledande stycket visar (Fil. Doktor i historia) Linderborg framfötterna genom att konstatera att “det finns många bud om när första världskriget började” (det gör det inte). Som tur är har (Fil. Doktor i historia) Linderborg konsulterat den främsta av källor, för “enligt Wikipedia” var det antingen 28 juli eller 4 augusti (historia är ett svårt ämne). Krönikan förfaller sedan i diverse angrepp mot Christopher Clarkes Sleepwalkers (det finns ingen anledning att tro att Linderborg – som för övrigt är fil. Doktor i historia – läst boken) samt grumliga resonemang som syftar till att plocka vedervärdigt billiga politiska poäng i modern svensk politik.

Då allt ovan pekar på att svenska kulturskribenter inte vet speciellt mycket om detta ämne de söker skildra framstår det som rimligt att reda ut begreppen en smula. För första världskrigets utbrott är faktiskt inte så komplicerat ifall man bara kokar ner det till datum och händelser:

28 juli 1914 förklarar Österrike-Ungern Serbien krig efter att serberna inte accepterat samtliga punkter i det ultimatum som österrikarna utfärdade 23 juli. Ett mindre krig råder nu på Balkan.

1 augusti förklarar Tyskland Ryssland krig. Ryssarna har nämligen inlett en partiell mobilisering riktad mot tyskarnas allierade Österrike-Ungern. Denna går raskt över till en fullskalig mobilisering av den ryska hären vilket ger tyskarna skrämselhicka. När ryssarna inte lyssnar på tyska krav att avbryta mobilisering följer en krigsförklaring. I Öst– och Centraleuropa råder nu krig.

3 augusti förklarar Tyskland Frankrike krig. Fransmännen är allierade med ryssarna, har mobiliserat och den tyska krigsplaneringen går helt ut på att först krossa fransmännen och därefter slå de mer trögrörliga ryska styrkorna. I Europa råder nu ett storkrig.

4 augusti förklarar Storbritannien Tyskland krig. Detta sker då tyskarna beslutat sig för att marschera igenom Belgien som är garanterat av britterna sedan 1839. När tyskarna inte lyssnar på brittiska protester förklarar de sistnämnda de förstnämnda krig. Världen befinner sig nu i ett världskrig.

Dix

Det ovan är inte jättekomplicerat. Det vet jag för jag har lyckats få 15-åringar att lära sig det där.

 

Dock, och det är ett stort dock, ger den nedkokade versionen en känsla av oundviklighet. Allting tycks klicka till och plötsligt befinner sig världen ohjälpligt i krig.

Nå, det fanns nu två saker som gjorde kriget oundvikligt när krigshandlingarna väl hade börjat. Den första var allianssystemen som sådana. När ett land väl hamnade i krig med ett annat så fanns en stor risk att dess alliansparter även hakade på.

Den andra “oundvikligheten” var mobiliseringssystemen. Europas stater var nämligen tillräckligt avancerade för stampa fram arméer som omfattade miljontals soldater, dock hade de en hel del rent tekniska begränsningar. Ty det tog tid att få in folk under fanorna, beväpna dem, uniformera dem och därefter sätta dem på tåg. Just detta med tågtidtabellerna var något som satte griller i huvudet på alla makthavare. Ty den relativa trögrörligheten i mobiliseringarna och att alla soldater skulle ut i strid medelst tåg gjorde att man inte fick halka efter fienden. Skedde detta skulle fienden ha ett övertag som man inte trodde sig mäkta med att komma i kapp. Därav hotade den ryska militära ledningen att skjuta sönder sina telefoner när de väl fått den hett eftertraktade ordern om fullskalig mobilisering, och därav lyckades marskalk Joffre av Frankrike få politikerna i tredje republiken att mobilisera genom att hänvisa till antalet kilometer per dag som skulle gå förlorade om man inte gjorde just det.

Men redan här börjar bilden av det oundvikliga första världskriget krackelera. Exempelvis var Ryssland och Serbien överhuvudtaget inte allierade, och det var inte Belgien och Storbritannien heller. Detta gör att det inte fanns någon lagbundenhet i att Ryssarna skulle förklara Österrike-Ungern krig över Serbien, och likaledes kom den brittiska krigsförklaringen efter en hel del politiska bryderier där duvorna länge såg ut att segra över hökarna.

Nash

Det ska även tilläggas att de två “oundvikligheterna” ovan bara gäller när krigshandlingarna inletts, och alltså inte när djupaste fred rådde – vilket var fallet i Europa utanför Balkan 1871-1914. Faktum är att jag aldrig läst något som på ett övertygande sätt kan säga att första världskriget var så oundvikligt som exempelvis läroböcker för högstadieelever, kulturjournalister vill förfäkta.

Något som ofta anförs som ett argument är den krigsromantik som fanns i Europa under det tidiga 1900-talet. Och visst stämmer det att man i många cirklar kunde återfinna mässande om Det Kalla Stålets Fruktansvärda Mystik etcetera, men detta var ofta ett utslag av tristess. Många människor upplevde Europa som för materialistisk, sexualiserat, och för långt ifrån de Ärans Fält som varje skolbarn fick läsa om.

Men leder denna längtan efter Det Stora Stålbadet per definition till att ett krig är oundvikligt? Knappast. Tal och praktik är två oerhört olika saker. Att så var fallet bevisas enklast av att det ö.h.t. behövdes en orsak för att krig skulle uppstå. Om Europa verkligen var så frustande våldsbenäget som detta resonemang påstår skulle de suveräna staterna kastat sig över varandra långt tidigare än de gjorde. Men så skedde inte. Europas länder styrdes inte av blåkopior av Genghis Khan utan av hårt arbetande yrkesmän. Dessa förklarade inte krig lättvindigt utan efter en hel del betänkligheter.

När krigsförklaringarna väl kom så utbröt som bekant jubel i Europas städer. Detta jubel var dock mer sammansatt än ren våldsbejakan. Ty det man jublade över var inte nödvändigtvis kriget som sådant (och framförallt inte det krig som faktiskt bröt ut) utan framförallt det som man trodde kriget kunde komma att leda till. Kriget hade under den långa freden kommit att bli det stora okända, men även den stora omvälvaren. I kriget trodde man sig se lösningen på de drömmar och problem som man närde som individ och grupp. Kriget sades kunna lösa klassklyftor, leda till nationell samhörighet, ökad säkerhet, leda till att det onda i samhället försvann för att ersättas med någonting starkare, bättre, friskare, etcetera. Det inledande jublet var därtill främst lokaliserat till städerna (Europas bönder hade fullt sjå med skörden), och därtill vid själva utbrottet – inte under uppmarschen mot kriget. Kan man här ana en lättnad över att osäkerheten skingrats?

Bering

Nej, krigsutbrottet var allt annat än oundvikligt. Europa hade skakats av ett flertal kriser innan 1914. Alltifrån Marockokriserna, till Fashodakrisen, till de otaliga kriserna på Balkan, till krisen relaterat till det tyska järnvägsbygget från Berlin till Bagdad, etcetera. Dessa kriser kanske kan ses som att Europa konstant var på randen till krig. Men jag håller inte med. Tvärtom försökte man och lyckades därtill lösa de kriser som uppstod. Dessa lösningar skedde inte via krigsförklaringar utan via samtal, kompromissande och diplomati. Detta var därtill ingenting ovanligt. Under hela perioden mellan 1815-1914 var konflikterna mellan europeiska stater jämförelsevis få, och de gånger det såg ut att hetta till löstes det hela för det mesta genom konferenser, kongresser och kompromisser snarare än kanoner, kartescher och kavallerister.

Att enskilda ledare för enskilda länder från och till gjorde bullriga uttalanden är ej heller ett argument mot det ovan. Många av de stater som skulle komma att bekämpa varandra 1914-1918 var demokratier vilket innebär att eldfängda utlåtanden från utrikes- eller statsministrar ingalunda konstituerade reella hot om krig. Inte ens i det pseudoauktoritära Tyskland som rent nominellt styrdes av Vilhelm II var kaiserns ord detsamma som lag. Det vittnar inte minst det faktum om att Vilhelm skrev under en allians med den ryske tsaren innan kriget, men denna allians blev det dock ingenting av då andra tyska makthavare vägrade att gå med på den.

Just det tyska fallet är sälsport väl lämpat för att ta död på diverse myter. Tyskland var nämligen då liksom nu en federal stat. Detta innebar att bundesländerna hade stor makt när det gällde att exempelvis allokera resurser till exempelvis krigsmakten. I det tyska fallet resulterade detta i försvarsutgifter på omkring 3,8% av BNP, medan ryssarna som spenderade mest på sin här i hela Europa låg på 5% (och trots detta hade de inte råd att ge sina soldater varm frukost). Detta kan jämföras med det moderna Sverige där vi lägger ungefär 1% av BNP på vår krigsmakt medan USA lägger omkring 3,8% på sin. Detta tilltrots tror jag få normalbegåvade människor skulle argumentera för att USA (eller för den delen Sverige) när som helst kommer kasta sig över sina grannar och som en funktion av sina höga försvarsutgifter oundvikligen bekriga sin omvärld. Ovannämnda resonemang gäller givetvis även Europa 1914. Allt för ofta utmålas Europa detta år som ett berg av vapen, ett berg som på grund av sin blotta omfattning skulle rasa samman i ett krig. Statistiken ovan torde göra gällande att denna stereotyp helt enkelt inte stämmer.

Singer

Snarare sågs arméerna som ett slags diplomatiskt maktmedel. Man såg dem som något att hota med snarare än att använda, faktum är att det fanns de som såg en framtid utan konflikter där blotta hotet om krig skulle räcka för att borga för freden. Detta var ej heller något som blott var taget ur luften utan som det fanns tillsynes klar empiri för. Exempelvis morrade Ryssland å Serbiens vägnar rejält när Österrike-Ungern annekterade Bosnien 1908 (ett område som i alla praktiska hänseenden varit dubbelmonarkins sedan 1878). Tyskarna gläfste då till och skramlade med vapnen, varpå ryssarna lugnade ner sig. På ett liknande sätt gick det till när serberna började bli för aggressiva 1913. Denna gång var det österrikarna som morrade och även denna gång lugnade den bemorrade ner sig. Värt att beakta är att både Tyskland och Österrike-Ungern hotade om krig innan de förklarade krig 1914, därtill mot samma aktörer. Erfarenheten hade bevisat att det räckte med ett skall från en stor hund för att en mindre hund skulle sluta gläfsa.

Men, som sagt, för det mesta behövdes inte ens hotet om krig utan blott löftet om fred och fortsatt ekonomisk tillväxt. För detta sistnämnda är värt att stanna kvar vid. Har man läst några hp historia på universitetet får man raskt lära sig att för den Stora Historien är krig intet, ekonomisk och social utveckling allt (en förställning som ofta förfäktas av historiker som intresserar sig för medeltiden snarare än 1900-talet). I sammanhanget första världskriget är detta intressant då kriget kom att förändra allt, inte minst de sociala och ekonomiska utvecklingsmönstren.

För från 1871 till 1914 erfor Europa en nästan svindlande utveckling. Den kanske mest dramatiska var den i Tyskland. Denna landmassa gick från att innefatta en mängd polyglotta stater till att bli ett mäktigt imperium som snart hade gått om Storbritannien i industriell kapacitet. Även i Frankrike skedde en avsevärd förbättring av människors levnadsstandard, detta trots att industrierna till stor del påminde om de tidigare manufakturerna snarare än Ruhr-området. Britterna fortsatte att vara generellt välmående och till och med i i efterhand utskällda imperier såsom tsarens Ryssland och Österrike-Ungern ledde industrialiseringen till en försiktig ökning i människors välstånd (även om denna var något mer försiktig i det fortsatt outvecklade Ryssland).

Okänd

Detta var givetvis ingen smärtfri process. Exempelvis drabbades hela Europa av en djup ekonomisk depression under 1890-talet. Denna hade till stor del sin grund i att billigare spannmål och enklare varor i allt högre omfattning börjat forslas in från USA och Sydamerika. Detta ledde givetvis till att mängder av europeiska bönder och hantverkare kom att bli arbetslösa. Dock ersattes de gamla jobben med nya och där det förut funnits bönder fanns det nu arbetare, mekaniker, kemister etcetera. Kvar av depressionen var billigare konsumtionsvaror och högre reallöner.

I detta framgångens Europa var länderna inte enhetliga. Det bästa exemplet är kanske Österrike-Ungern där ett dussin nationaliteter framlevde en kivandes men sammanförd existens (satirikern Karl Kraus menade om dubbelmonarkin att läget var generellt akut, men aldrig alvarligt). Här fanns spänningar, och här fanns gräl, men efter imperiets sammanbrott mindes de flesta av dess medborgare det för dess vägar, utbildning och möjligheter snarare än dess problem. Denna heterogena karaktär var ej heller förbehållet Österrike-Ungern. I Tyskland fanns stora minoriteter av judar och polacker, i Ryssland ukrainare, kalmucker etcetera. Det intressanta är att dessa icke-enhetliga stater i detta nationalismens tidevarv fungerade så pass väl som de gjorde. Människor tenderade att heller leva i samexistens än ta till våld mot varandra.

Den ekonomiska tillväxten kopplat med järnvägarna och ångbåtarna ledde därtill till en europeisk gränslöshet som skulle få Jimmie Åkesson att gråta. Tyskar återfanns en masse i Londons hotell- och restaurangnäring, fransmän och britter vandrade över gränserna och tog upp arbete i Tyskland och svenskar, amerikaner bosatte sig i Paris för att sno ihop ett uppehälle. Detta var en tid då det var enkelt att resa och flytta över gränserna. Det var även en tid då även så kallat vanligt folk var flerspråkiga och kunde ha kontakter långt bortom den ort de själva var födda, något som inte var möjligt bara hundra år dess för innan.

Denna positiva ekonomiska utveckling gick givetvis hand i hand med dito social utveckling. I takt med att ekonomierna blev allt mer avancerade hade staterna investerat allt mer pengar i fungerande skolor som skulle kunna utbilda de framtida kuggarna i den moderna ekonomins komplicerade maskineri. Läskunnigheten sköt i höjden under slutet av 1800-talet och det statliga engagemanget kom även att riktas mot andra nyttigheter såsom sjukvård. Därav kunde exempelvis forna folkdräpare i stil med koleran effektivt bekämpas via av staten bekostade vattenfilter, och plötsligt kunde människor se framtiden an med en tillförsikt som de gamla epidemierna gjort omöjlig men den moderna sjukvården förlänat henne.

Fez

Sammanknutet med allt ovan var även att så kallat vanligt folk även började kräva en plats på den offentliga arenan. Demokratiseringsprocesser inleddes över snart sagt hela kontinenten där exempelvis Sverige som bekant förlänade de manliga medborgarna rösträtt 1905.

Det taltes rentav, ofta med bävan i stämman, om att införa rösträtt för kvinnor.

Detta var ej heller blott en välsignelse som gällde för mysliberala samhällen såsom det svenska utan även rena despotier som det ryska. Efter 1905 års revolution krossats av tsarens härar såg sig likväl de ryska makthavarna tvungna att tillse att medborgarna hade ett parlament, Duman, som man från och till dessutom var tvungen att lyssna till. Ett annat exempel är det tyska parlamentet. Kaisern var den som skulle utse ministrar och gjorde ock så. Samtidigt kunde sagda ministrar och tillhörande parlament vara ytterst stridbara och utgjorde tillsammans med förvaltning och armé ett av de tre maktcentra som i praktiken styrde tyska imperiet. Stackars Vilhelm II gnällde rentav över att det inte var någon som varken lyssnade på eller lydde honom.

I dessa frihetliga sammanhang är det även värt att nämna Väst- och Centraleuropas fackföreningsrörelser som kom att bli allt viktigare under det sena 1800-talet. På denna tid fanns det saker som absolut var värda för facken att kämpa för, i stil med drägliga arbetsförhållande, icke-dödliga arbetsplatser och rimliga löner. Tidigare hade staten funnit det för väl att ta sig an det fackliga problemet med naket våld, men från det sena 1800-talet fram till 1914 fann fabrikschefer det helt enkelt mer praktiskt att sammarbeta med facken snarare än att bekriga dem. När så rösträtt infördes resulterade detta i praktiken i antingen röda (socialdemokratiska) eller blå-svarta (konservativa-klerikala) lagstiftande församlingar. De förstnämnda tenderade att syssla med lagar som syftade till utjämning av klassklyftor, de sistnämnda med filantropi då detta sågs som det bästa sättet att desarmera det Röda Hotet.

Var denna värld perfekt, denna värld av igår? Nej, självfallet inte. Kolonialväldena var fortfarande i grunden våldsamma system där både brutalitet och folkmord brukades flitigt mot lokalbefolkningarna. Klassklyftorna var fortfarande enorma och kunde ta sig bisarra uttryck som i exempelvis Berlins och Londons parker där det ofta fanns skyltar som förbjöd arbetare att inträda. Men det var en värld där saker blev bättre och detta utan kriget. Allt tydde ock på att så skulle förbli. Under det 1900-tal som vi istället drabbades av blev saker bättre trots krigen.

Så kom kriget, mannen på den röda springaren, och med det förändrades allt. Ohjälpligt till det sämre. På denna stora urkatastrof följde fler krig, fler folkmord, och fler brott mot mänsklig värdighet än vi sett denna sida 1300-talet.

Vodkin

Kriget kom. Trots att aktörerna som utkämpade det var osannolika (enligt de flesta bedömare var den sannorlika stora konflikten mellan Ryssland och Storbritannien). Det kom trots att ekonomier och samhällen pekade mot en bättre värld. Det kom med en sådan plötslighet att franska, brittiska och tyska stads-, regerings och arméchefer var på semester när det bröt ut.

Första världskriget var inte oundvikligt. Det var inte ödesbundet. Det var en tågurspårning vars dunder skallar än idag.

När det bröt ut bärgade franska bönder fortfarande skörden, när de såg solen gå ner den 28 juli 1914 var de barmhärtigt nog befriade från vetskapen om att detta var det gamla Europas sista solnedgång.

Glada gick de hem till sina middagar, samtidigt som mobiliseringens stöveltramp ekade över Europa. Först i det tysta, snart med en kraft som skulle svepa bort en hel värld i ett moln av eld och tårar.

Detta var året MCMXIV.

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    28 juli, 2014 12:38

    Framför allt så förfäras man över kulturskribenternas totala brist på engagemang och kunnande om den här konflikten. Känner mig just nu väldigt glad över att jag har missat de flesta krönikor som vår dagspress har gett ut. För att citera den underbara Ebba Witt-Brattström: ”Tyskland är som Sverige, fast för vuxna”

  2. lucidor permalink
    17 augusti, 2014 19:27

    Väl genomförd sammanfattning. Kanske att väl vald blaska skulle ta och köpa in en vettig analys av dig. Dock är DN:s reportage från Dazumal riktigt intressanta.

    • 1 november, 2014 20:30

      Tjabba! Tackar! Tycker dock att det lugnade ner sig en smula när de började ta in historiker av facket för att göra analyser. Läget F.ö.?

      • lucidor permalink
        21 februari, 2015 00:12

        Jo, tack, det är bra. Färdig med min vidareutbildning, så nu får jag titulera mig specialist. Det innebär längre dagar, och mer känsla av ”åherreguddethärmåstemanjugöranåtåtsjälv” och undergångsångest… Kallas det ”verksamhetsansvar”? Well, fast sånt är väl livet och vuxenskapet, antar jag.

        Med ny ständig sekreterare i Akademien kanske vi får lite fler böcker än omarbetad VK1?

  3. 31 oktober, 2014 16:47

    Samtliga blaskor är numera helt ointresserade av vettiga analyser, tyvärr…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: