Skip to content

Sverige och NATO

1 november, 2014

 

Det var ju lite uppståndelse i Stockholms skärgård nyligen. Resterna av vårt svenska försvar var ute och observerade snarare än jagade ubåtar, för att ”observera” är tråkigt nog det försvaret mäktar med i skrivande stund. Eller ja, det var taskigt mot försvaret – det de har resurser till.

Positivt är väl att vi helt plötsligt har en liten försvarsdebatt i Sverige, vilket inte hör till det vanliga. Jag är nu givetvis övertygad om att denna debatt kommer blåsa över när vi råkar bli intresserade av någonting annat, t.ex. Jimmies återkomst till politiken, kungafamiljens tendens att yngla av sig, eller dylik livsnödvändig debatt.

Dock finns det en försvarsdebatt, och det tycker jag personligen är av godo. Att försvaret fått tyna bort i tystnad sedan Sovjetunionens kollaps är ju anmärkningsvärt. Underhållande är även den yrvakna stämning som råder inom Sveriges journalistkår. SvD hade nyligen en rubrik som proklamerade att Sverige gått från över 300 bataljoner till 7, lite grann som att detta skett över en natt (det har det inte).

Dock är debatten i mitt tycke lite virrig. Göran Greider (en karl som jag för övrigt tycker om) proklamerade exempelvis i Godmorgon världen att han var pacifist som svar på huruvida vi ska ge Försvarsmakten högre anslag eller ej. Ja, vem katten är inte oävet inställd till våld? Rimligtvis bör man kunna hävda att armé, flotta och/eller flygvapen kan få mer pengar utan att man för den sakens skull älskar kriget som fenomen. Eller har jag missat något?

Därtill verkar politikerna inte riktigt vilja ta i frågan helt ut. De är säkerligen medvetna om att en upprustning skulle inbegripa antingen skatteökningar eller nedskärningar i andra offentliga verksamheter. Ingetdera är någonting som tilltalar den som har en nervös inställning till opinionsundersökningar. Därtill är dramatiska omfördelningar av resurser inte någonting som tilltalar någon i den ankdamm som skämtsamt kallas vår riksdag.

En intressant fråga som dock bubblat upp är huruvida Sverige bör gå med i NATO, nu när ryssen verkar stå i farstun och vi något senkommet insett att vi saknar kapacitet att värna oss mot Österns Horder.

Bör vi göra det?

Jag vet inte. Jag kan inte säga att jag är för att gå med i NATO. Saken är bara den att jag finner argumenten mot att gå med i NATO vara så förbålt dåliga.

Ty rätta mig om jag har fel här, käre läsare, men är det inte så att det ytterst finns två argument mot att gå med i NATO? Det första: att vi är neutrala, det andra: att vi då skulle Gå i USAs Ledband.

Det första är en smula vrickat. För att vi varit neutrala sedan förlusten av Finland innebär inte per definition att vi inte kan sluta vara det. Vi har ju trots allt blivit neutrala en gång i tiden så det är inte definitionsmässigt så att vår utrikespolitik är oföränderlig. Därtill finns det en del missuppfattningar om neutraliteten, exempelvis att det är denna som tillsett att vi inte haft krig på 200 år. Svenskarna har valt freden (underförstått: andra länder har valt kriget, de dumskallarna). I min värld är detta en missuppfattning av historien.

Under Krimkriget, första världskriget, andra världskriget och kalla kriget samarbetade (ibland även militärt) vi hela tiden med krigförande makter och därtill konsekvent de som för tillfället såg ut att segra. Ryggradslöst säger vissa, realpolitiskt säger andra. Därutöver hade vi under dessa fyra stora konflikter något som vi idag saknar: en omfattande Krigsmakt med vilken vi kunde värna om vår neutralitet. Saken är nämligen den att neutraliteten är ganska tandlös ifall man faktiskt inte kan försvara sig mot främmande makt. Det neutraliteten då kokas ner till är en from förhoppning om att världen består av snälla makter som aldrig ser krig som ett rationellt politiskt maktmedel eller för den delen aldrig gör misstag – något som enligt alla historiska erfarenheter inte stämmer.
Det andra argumentet, att vi skulle bli fjättrade av USA genom ett NATO-inträde, är likaledes på gränsen till enfaldigt. Ty NATO är en försvarsallians, alltså ej en offensiv allians av den typ som fanns innan 1914. Med detta avses att alliansens parter sagt sig vara redo att försvara varandra ifall en av parterna blir anfallen av främmande makt (artikel 5 i NATO-traktatet). Den som tror att detta bara är en dimridå för att ondskan i denna värld (USA) ska få göra som de vill i militära frågor kan ställa sig följande fråga: deltog Tyskland, Frankrike och Kanada i Irakkriget? Svaret på denna fråga är nej och är ett tecken på att argument två står på lösa boliner.

Det finns även (ibland) ett tredje argument mot att gå med i NATO, detta är att det skulle vara för dyrt. Nå, om jag inte missminner mig förväntas NATO:s medlemsländer lägga ner ungefär 2% av sin BNP på försvaret (just för att USA inte ska behöva göra allt). Idag spenderar vi ca 1% av vår BNP på vår Försvarsmakt, något som är ett tecken på att det inte skulle krävas några enorma uppoffringar för att gå med i NATO.

Ty jag skulle personligen kunna tänka mig att betala något högre skatt för att rusta upp en smula. Det behöver inte handla om återinförandet av totalförsvaret eller ens värnplikten, för egen del skulle det nästan räcka med att ge försvaret anslag nog för att kunna jaga snarare än observera ubåtar i Stockholms skärgård.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    2 november, 2014 23:15

    Det är nog hög tid att gå med i Nato för Sveriges del. Jag kan finna det en smula märkligt att ett land som en gång i tiden varit så realpolitiskt lagt nu har så förbannat svårt att se sanningen i vitögat. Det känns stundtals som att våra politiker vill vara ”alliansfria” på grund av någon idealistisk bild som tråkigt nog aldri har existerat. Det är så dags nu att vakna upp och inse att vi är ett land som alla andra och med grannar som alla andra.

  2. Daniel permalink
    19 november, 2014 00:34

    Dubbla försvarsansalget och gå med i Nato, annars öka anslaget till 5% av bnp. Något annat alternativ finns ej. Som det är nu utgör vi bara ett militärt vakum i en del av världen där spänningarna ökat de senaste åren. Vare sig vi ä med i Nato eller ej kommer troligtvis inte spela någon roll vid en eventuell konflikt mellan Ryssland och Nato. Båda sidor har intresse att kontrolera och använda delar av vårat territorium och luftrum. Vårat försvar kommer knappt att utgöra ett farthinder för en angripare.

    Vi är i stort behov av hjälp utifrån för att kunna försvara oss, så enkelt är det. Och ett samabete med Finland kommer inte lösa det, ej heller Danmark eller Norge då samtliga dessa länder skulle ha fullt upp med att försvara sig själva.

    Finns egentligen ingen nackdel med att vara medlemmar i Nato. Bara okkunighet som fått folk att tro det, detta är troligtvis ett resultat av att personer med tvivelaktig agenda (Sven Hirdman mfl) har för stor inverkan i debatten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: